Flitig som ett bi

Helgen som har gått har varit underbar.

15 grader varmt och perfekt arbetsväder.

Och vi har varit flitiga som bin.

Men det betyder tyvärr också, att de bilder jag skulle ha tagit och visat av hur det ser ut just nu, inte blev tagna.

Tiden räckte helt enkelt inte till.

Men när jag mitt ett språng blev varsle ett dovt surrande, kunde jag i nte hejda mig.

Jag kastade ifrån mig vattenkannan jag var på väg för att fylla.

Lyssnade.

Spejade.

Slängde mig på marken.

Det var Årets första bi!

Jag  försökte följa den lilla ettriga, som inte alls var inställd på att agera fotomodell.

Växten på bilderna är Scilla mischtschenkoana (Persisk blåstjärna).
Den, som ibland blandas samman  med Puschkinia libatontica (Porslinshyacint), som blommar något senare, vilket ju är lite svårt att avgöra om man inte har båda artena.

Men kännetecknade för scillorna är, att dess frömjöl har samma färg som blomman....

Mina dagar börjar numera med att jag skyndar till 'mina små'...

Kollar hur de mår, vattnar, duchar och småpratar.

Eftersom det råder platsbrist, har en del sådder placerats i yngste sonens rum.

Han har flyttat hemifrån, så jag tyckte att det kunde vara en god idé, att utnyttja rummet till mina sådder.

Men i helgen kom han hem på besök tillsammans med sin flickvän.

När de sent omsider framåt lördagsförmiddagen visade tecken på liv, närmast rusade jag in till mina försmådda småttingar.

"Har ni inte hört hur de kallat på mamma?" frågade jag.

"Hur de gnällt och gråtit ?"

"Törstig!

Vi vill ha vatten!

Hallå! Var bli du av. Vi är törstiga!"

Nä, det hade de inte hört.

Nåja, småttingarna mådde bra och fick vad de behövde.

En stund senare hörde flickvännen mig småprata från rummet och eftersom vi var ensamma inomhus trodde hon väl att jag pratade med henne och kom.

Hon fann mig dubbelvikt över en låda med jord, som jag pratade med!

Kanske såg hon också hur jag ömt strök med handen över jorden.

Vad hon tänkte, sa hon inte men av hennes anletsdrag kunde jag dra vissa slutsatser.

Men vad är det för konstigt med att prata med eller klappa några gröna strån i en låda?

Gör inte ni det?

Jag har vid något tillfälle hört, att om man stryker över en späd planta med handen, så uppfattar växten det, som att det blåser.

Den simulerade blåsten hjälper den späda, lilla plantan att bli mer stark och stadig.

Och för mig känns det helt naturligt, att kärleksfullt stryka mina bebisar över deras fjuniga hjässor.

Även om helgen gått i arbetets tecken, har en hel del tid  spenderats på alla fyra för att kolla om det kommit upp något nytt.

Och hela tiden är det just vad det gör.

Och jag jublar högt.

De ungerska båsipporna (Hepatica transsylvanica) dök upp redan i förra veckan

 men har nu slagit ut helt 

och scillorna börjar synas lite varstans och snart är allt det vackra vita ersatt av blåa mattor.

Jag måste försöka få några fina bilder av de nu bländande vita mattorna innan de är slut för det här året. 

På tal om mattor har större delen av dagen gått åt till att räfsa och gödsla gräsmattan framför huset och med blåsor i händerna och värk i hela kroppen var det kanske inte precis Gräsmattans lov jag sjöng när jag avbröt...