NEEEEEJ!!!!!!!

Jag stod och pysslade med mina småttingar i det växthus jag tänkt visa er mer av.

Utanför stormade det.

Det kändes på en gång både tryggt och otryggt, där jag stod i mitt glashus.

Alldeles bredvid huset står en ganska stor pil och i närheten desuutom en död alm...

Då hörde jag ett knakande. Följt av ett dovt brak.

Jag rusade ut.

Tittade mig omkring men såg inget anmärkningsvärt.

Men ljudet sjöng i mitt huvud.

Något måste ha knäckts och fallit.

Något stort.

Jag gick en runda i trädgården.

Först bort till dammen, varifrån jag uppfattade, att ljudet kommit och fortsatte tills jag tyckte, att jag kollat av större delen av trädgården.

Till slut gick jag ut på vägen, eftersom det längs tomtgränsen mot bygatan står tre stora (mycket stora), flera hundra år gamla hästkastanjer, som ibland fäller någon gren när det stormar.

Väl ute genom grinden fick jag en chock.

För hela vägen var blockerad av en jättelik trädkrona.

Det var en av de stora kastanjerna, som knäckts i stormen.

Jag tackade högre makter för att ingen kommit i vägen.

När värsta chocken lagt sig kunde jag konstatera, att trädet lagt sig längs med vägen med stammen rakt över samtliga buskar, som bildar vår vägg utmed vägen.

Så tomt det blivit!

Men när jag tittade på det drygt 20 meter höga trädet och dess krona förstod jag, att det måste se tomt ut.

Jag hade en klump i halsen och en sten i bröstet.

För det var inte bara kastanjen som fallit.

Allt, som stod i dess väg, verkade krossat därunder.

Tillsammans med en granne släpade vi undan så mycket, att trafiken kunde passera.

Jag var fortfarande i ett chocktillstånd när maken kom hem.

Han inspekterade förödelsen och pekade mot brötet.

Då såg jag.

Och förstod varför det var SÅ tomt mot himlen.

Våra två flerstammiga 10 meter höga gullregn låg söndertrasade bland kastanjegrenarna.

Jag klättrade in i riset bara för att konstatera, att de var avslitna jäms med fotknölarna.

Då började jag gråta.

Men det var bara att fortsatta att röja.

Sonen kom och hjälpte till och ju mer som sågades bort desto mer insåg jag konsekvenserna.

Vi har ännu inte börjat rensa i det, som vintern orsakat.

Men mina drömmar har spirat och det var så mycket, som skulle göras under våren.

Istället tvingas vi nu ta bort ett jätteträd och förmodligen behöva ersätta 25-30 stora syrener och schersminer.

Samt sätta upp nytt staket.

Alla resurser både arbetsmässigt och ekonomisk kommer att behövas här.
Men miljön kommer vi inte att kunna återställa.

Gullregn i den storleken kommer jag förmodligen aldrig att få uppleva igen.

De var bland de största jag någonsin sett (kanske de största) och när de blommade syntes de högt över alla häckarna över hela trädgården.

De var det första jag såg på morgonen när jag tittade ut genom vårt sovrumsfönster.

Vad kan ersätta det?

Nu finns varken gullregnet eller syrenerna kvar....

Vår yttervägg mot vägen, där jag markerat, att vi skulle stoppa in ytterligare några syrenplantor för att täppa igen några små hål ut, där kommer vi istället att ha ett 25 meter långt öppet gap....

Det betyder, att rummet, som jag jobbade på förra sommaren sannolikt förlorade sin ena vägg.

Det vackra syrenbuskaget.
Möjligen kan någon av syrenplantorna räddas
men helhetsintrycket kommer nog att kräva att samtliga byts ut.

Och i partiet utanför, närmast ut mot vägen, finns alltså troligen inget alls kvar  ....

Vi röjde och slet men till slut orkade jag inte mer.

Varken fysiskt eller psykiskt.

Och jag började fotografera kastanjeknopparna, som snart skulle ha slagit ut.

Men till och med de verkade vara nära att ta till lipen......