Stanna tiden....!

Hjälp, jag hinner inte med!

NYSS

tyckte jag, att jag var ovanligt i takt med den olycksaliga tiden.

NU

är jag ohjälpligt efter!

Jag kämpar och sliter.

Suckar och stönar.

Och .... ger upp glada glädjetjut.

Jag noterar i ögonvrån, att ljuset är fint och att jag borde springa in efter kameran men hinner inte.

När jag väl tar mig tid ...är det för sent.

Ljuset har ilat iväg någon annanstans.

Jag suckar djupt över sakernas tillstånd men kämpar frenetiskt för att övervinna dem.

Jag beklagar mig över mitt öde men försöker ta det egna händer.

Jag sörjer alla mina ny planteringar från förra året, som uppenbarligen inte längre finns kvar.

Jag grinar illa över den kullfallna kastanjen, som stolt och mäktig lade sig över ett stort parti och därmed definitivt tillintetgjorde mina drömmar för i år.

Nyss, var jag med i leken.

NU känns det som om det här redan är ett förlorat år.

Så många projekt jag skulle ha sjösatt.

Nu kretsar det mesta kring partiet utmed vägen.

Och dammpartiet, som brukar vara min glädjekälla så här års är inte sig likt.

Ön, som låg under vatten är visserligen 'torrlagd' men ändå inte.

Vattenståndet i dammen är alldeles för högt och hela ön är sur.

Jag också.

Problemet är, att stoppet i avloppet från dammen ligger på grannens mark och att vi knappast kan kila in och gräva upp deras allé för att rensa...

Det känns som om det mesta, som vanligt, är emot oss.

Översvämning och kullfallna träd.

Ungefär som som vanligt...

Surt om än ingen katastrof.

Och jag funderar över att vårt trädgårdsliv tydligen måste vara som en berg och dalbana.

Djupa dalar.

Och så topparna.

Du ljuvliga topparna.

Men att det egentligen inte finns någon balans i maskineriet.

För även om jag själv är i balans, så är ju knappast ett kullfallet träd, som saboterade ett stort område, vilket gjorde mig förkrossad att jämställa med det, som sedan gör mig lika glad igen.

Glad blir jag av tystnaden.

 Av att höra binas och humlornas surr.

Av stararnas knackande och trastarnas skönsång.

 Av duvornas tunga vingslag när de återvänder med byggmaterial.

Eller av andparet, som på nytt sökt sig tillbaka till vår damm.

Av att det lilla fröet jag nyss stoppade i jorden bjuder mig på undret av av öppna sig och skicka upp en grodd till min oförställda  glädje.

Av att en enda växt, som jag trodde förlorad, plötsligt visar tecken på liv, varpå plötsligt alla de, som faktiskt inte överlevt, är som bortglömda.

Av att sippor och andra inhemska arter gör allt för att få mig på gott humör.

Och de lyckas.

Men om jag egentligen skulle kompenseras av vinterns och vårens slaganfall, borde jag ju rimligen ha begåvats med underverk av samma kaliber som tragedin av det omkullfallna trädet.

Som att ett nytt stort träd hade vuxit upp över natten.

Eller att en ny buskridå plötsligt funnits på plats, där jag måste återskapa det kastanjen saboterade.

Men så är det ju aldrig.

Motgångarna är helt enkelt av en helt annan dimension än de små glädjeämnen,

som jag så tacksamt uppmärksammar och antar som ersättning.

Och våren, som vi längtat så efter, den bara springer förbi.

Samtidigt som jag kämpar med vårstädning, ogräsrensing, småplantor och omkullfallna planer.

För de tänkta träden visade sig vara alldeles för dyra ....

Och tiden allt för knapp.

Snart, snart är det alldeles för sent att vare sig flytta eller plantera.

Det får bli nästa år.........

Eller?