Gillar gult...

Jag tillhör den där gruppen, som nog skulle kunna tänkas säga, att jag inte gillar gult.

Men det är ju inte hela sanningen.

Som barn hade jag svårt att fylla i svaret på frågan om favoritfärg i vänböckerna, där man skulle lista en massa preferenser ganska likt de listor, som numera florerar på nätet.

Inte kunde jag välja ut en färg.
Till vad då? minns jag, att jag frågade. Det beror väl på...

Beror på vilken nyans av färgen och till vad och i vilket sammanhang och kombination.

Men gult har nog aldrig varit den där riktiga favoritfärgen, även om jag haft både solgula klänningar och för sådär 40 år sedan målade mitt kök i gult och vitt. Vita stommar och klart gula luckor.
Faktiskt inte långt ifrån de kombinationer jag långt senare skulle plantera rabatter i...

Och visst är kombinationen både fräsch och upplyftande.

Och jag uppskattar verkligen de där blekgula nyanserna kanske med en dragning åt gröngult.

Som daggkåpan, Alchemilla mollis och den greniga klockjulrosen, Helleborus foetidus.

Eller blomstertobaken, Nicotiana 'Lime green', den bleka smörbollen, Trollius 'Alabaster'.

och de många representanterna för törelsläktet (här kärrtörel, Euphorbia palustris).

I min källare spirar just nu ett stort antal växter i just dessa nyanser.
Växter, som jag hoppas (hoppades?) ska resultera i en överdådig rabatt i sommar.

Men de där solgula, de nettogula eller postlådegula....näää tack!

De, som innefattar både maskrosor, svalört och vintergäck.

De kan jag nog vara utan.
Ja, både dem och ett antal andra i samma nyans.
Dit hör faktiskt också de riktigt gula, gammeldags påskliljorna även om det finns några sådana i trädgården.

Visst har jag planterat åtskilliga sådana gulingar i mina dar men ändå.
Som vintergäck, som är som små solar när de dyker upp.
På flera ställen låter jag dem blomma men nyper sedan bort blad och fröställningar när de blommat ut.
För i likhet med de andra ovan nämnda är de dessutom alltför frikostiga med att sprida sig.

(Svalörten räknar jag för övrigt som ett av trädgården allra värsta ogräs, som förstör en stor del av vårens och försommarens njutning.)

Så det gjorde inte allt för mycket när fasanerna tog för sig av vintergäckens första blomknoppar.

Det kom dessutom fler efter hand, så jag blev knappast utan vintergäcksblomning.

Om jag inte hetsade upp mig för vintergäcken, blev jag desto surare när de nupit av de flesta av julrosornas knoppar.

För att inte tala om när jag upptäckte, att de klippt av krokusskotten, som precis stuckit upp ur jorden.
De nyplanterade blekgula krokusar jag hade längtat efter och haft så stor förväntan på.

Jag la ett nät över partiet och hoppades, att det bara var de yttersta bladspetsarna, som hunnit upp.
Att blomanlagen fortfarande var kvar och skyddade under jord.
För att rädda krokusarna på gårdsplanen la jag ut det granris, som inte blivit utlagt innan snön föll.

Och gårdens krokusar kom upp och fick blomma ifred.

OCH

de blekgula visade knoppar.
Som blev till de ljuvligaste blekgula små solar....
Och jag strålade ikapp med dem.
 Så fint!

Medan vi röjde undan det värsta efter stormfället slog de ut i solen.

Jag fotograferade dem genom nätet, vilket förstås inte gick så bra och tog av nätet.
 Men det var ju inte precis läge för mig, att ligga på magen och fotografera små blommor samtidigt som resten av familjen slet i sitt anletes svett. Så jag tog några snabba bilder och avbröt. Tänkte fortsätta lite senare i eftermiddagssolen.

Nätet fick ligga vid sidan så länge.

Crocus chrysanthus 'Cream Beauty'

När vi började plocka ihop för dagen lämnades platsen för en kort stund.

Själv var jag borta några få minuter. Gick bara bort för att hämta en tom rullebör.
När jag kom tillbaka, såg jag en fasantupp springa iväg.
 En hastig blick mot krokusarna avslöjade omedelbart vad han gjort.





Samtliga, ja ALLIHOP såg ut så här!

(Senare berättade maken, att han sett hanen sitta under några buskar under dagen.
Väntande på att tillfället skulle dyka upp?)

Så det är bara, att konstatera, att det är mer än jag som gillar det blekgula.
Att allt det, som blivit avbitet är just gult:

Vintergäcken, de blekgula julrosorna (en enda, en mörkröd har fått stå ifred), blekvita tulpanknoppar och alltså krokusarna.

De blåvioletta krokusarna på gården fick stå kvar.

Samma sak med alla de andra blåa: Scillorna och chionodoxorna.

Snödropparna och snöklockorna är ju giftiga och det vet förstås en fasan..?.

En tillfällighet eller är det så, att den gula färgen signalerar MAT till det skarpa fasanögat?



(Och hade jag vetat, att han skulle bete sig så här, så hade jag definitivt tagit honom i örat istället för att beundra hans fina örontofsar, när han kom på visit i vintras.)
Om det är så, är det kanske lika bra att välja bort det blekgula.
 I alla fall under tidig vår.

Att jag inte alls skulle kunna genomföra de vitgula rabatter jag planerar just nu och få ha dem i fred, vill jag inte ens tänka på.


Och OM det skulle vara omöjligt,
ja då skulle det säkert innebära, att jag verkligen skulle komma att Ä L S K A och sukta efter gult..
Som man så ofta önskar det som är oåtkomligt.

Men nej det vill jag inte tänka på!
Jag får väl prata med gossarna.
Ta dem i öronen.