Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 4 oktober 2010

Rapport från en barnkammare



Nä, nu tror jag, att ni gissade fel!
Det ska inte handla om en barnkammare i betydelsen Nursery, som i sin tur avser en plantskola.
Inte just ni i alla fall...

Det ska inte heller handla om små barn eller deras rum.
Jag syftar faktiskt inte ens på den kammare jag just nu sitter i.
Ett i och för sig litet mysigt rum, som på prästens tid var pigkammare men som vi använde som barnkammare till yngste sonen. När han vuxit ifrån både rummet och behovet av närhet, övertog jag rummet och skräddarsydde en arbetsplats till mig. Kvar finns dock en hel del rekvisita från barnkammartiden.
En miniatyrgunghäst, nallar, fåglar och min egen gjutna järnkatt....
Men trots att det alltså inte skulle handla om detta rum heller, så närmar vi oss ändå pudelns kärna.
Det handlar om nämligen om DJUR.

Det handlar om sniglar...
Men låt oss ta det från början:

Minns ni, att jag, när det första regnet kom efter den långa torrperioden, hittade en del mördarsniglar i trädgården? (Om inte, titta här.) Det var inte helt oväntat, eftersom vi tidigare har haft mycket sniglar och även om de i stort sett inte märks längre, så vet jag, att de finns där. Jag plockade sniglarna. (Efter att ha fotograferat dem förstås!). Och sedan var jag extra uppmärksam för att kunna hitta fler. För jag vet, att man nog aldrig hittar riktigt alla. Och jag drog slutsatsen, att om det fanns några tiotal vuxna sniglar, så borde det också finnas ett antal äggsamlingar. Alltså ökade jag kollen efter ägg också. Och mycket riktigt. Efter några dagar hittade jag några samlingar.
Den första såg ut precis som de 'skulle'.
Ca 50 stora mjölkvita ägg.

Men nästa samling avvek från vad jag väntat mig att hitta.
Det var lika många många ägg och lika stora men de var inte mjölkvita utan glasklara. Jag tog en sked och lyfte upp äggen i en skål och började trycka sönder dem, när jag såg, att de inte var helt tomma. Glasögonen åkte ner på näsan och jag tittade lite närmre på äggen.
Det var då jag såg, att det fanns något i äggen.
Något som såg ut som en snigel.
 En ganska färdig snigel.


Jag tog en del foton och fortsatte att förstöra äggen när jag hejdade mig på nytt.
Tänk om jag skulle försöka få äggen att kläckas....
 Så att jag skulle kunna se om detta trots allt var mördarsniglar.
 Kunna få veta hur stora de är när de kläcks.
Hur fort de växer.
Frågor jag ofta ställt mig under de år vi plågades av snigelinvasionen. Jag hittade ju då ofta små sniglar, som jag undrade hur gamla de kunde vara.

Alltså hämtade jag en glasburk, som jag bäddade med material från ön, där jag hittat äggen.
 Som madrass fick de lite jord och bokollon. Sedan bäddade jag med lite torra löv och småkvistar. Släppte ner några skedar ägg och la ett täcke över dem av ytterligare löv och några små barkbitar.
Burken sattes i uthuset.
Jag tittade till burken dagligen och efter några dagar tyckte jag, att äggen som låg i utkanten såg lite skrumpna ut. Jag misstänkte, att de inte klarat hanteringen men lät burken stå kvar. Kanske fanns det några ägg kvar, som skulle klara sig. Hur många ägg som hamnade i burken hade jag tyvärr inte räknat.

Knappt en vecka senare såg jag några tunna trådar på burkens insida. Små maskliknade, vita , sytrådstunna streck. Kunde det vara sniglar? Eller var det någon sorts maskar som följt med bäddutrustningen?
Jag kunde inte avgöra vilket.
Men bara några dagar senare hade de små blivit lite, lite större och jag lyfte ut burken och tittade lite närmre på de små. Med kamerans hjälp kunde jag se, att de små färglösa krypen helt klart var sniglar.
 På bilderna är de knappt en vecka gamla:


De är små. Ungefär 5mm stora. Men pigga. Jag la på känt maner ner en tändsticka bredvid en snigel för att  ha som måttstock men innan jag hade hunnit hitta fokus var den lilla snigeln långt borta från stickan.

Och sedan glömde jag helt bort stickan...
Att sniglarnas ögon sitter på deras känselspröt vet väl de flesta. 
Men hur ofta har du mött en snigels blick?


 Nu är ju en snigels syn inte så välutvecklad. Ögonen saknar lins och vad de ser är nog bara skillnaden mellan ljust och mörkt.

En vecka senare är snigelbebisarna ytterligare lite större men framför allt har de börjat få lite färg.
De sitter tillsammans i klungor och följer efter varandra när någon flyttar sig.



Och de lämnar ett tydligt slemspår efter sig.


De längsgående ränderna, som är karaktäristiska för ungdjuren syns nu tydligt.


Och de är ännu mer aktiva. När jag lyfter ut dem för att fotografera dem kryper de runt och verkar precis lika nyfikna som alla andra ungar.
När jag la fram en tändsticka kröp genast snigeln, som luftades just då bort och undersökte den.



Ungarna är nu 4 veckor men jag kan inte se, att det har hänt så mycket mer än att de hela tiden blir lite större. Möjligen hade de utvecklats snabbare om de varit i frihet för de är fortfarande små.
Enl. vad jag läst tidigare är de könsmogna när de är 4-5 veckor men dessa ser fortfarande ut som spädbarn, drygt en centimeter stora.
Jag plockar kirskåls- och nässelblad till dem men märker inte, att de ätit på bladen.
Men till min förvåning är de många.
30 - 40 sniglar sitter nu på glaset..., vilket betyder, att de måste ha kläckts ut nästan 100-procentigt trots allt.

Om sniglarna kläckts i frihet skulle de nu gräva ner sig för att komma fram nästa vår.
Samtidigt dör alla de vuxna djuren simultant nu i början av oktober.
Det är också dags att avsluta min lilla inblick i snigeluppfödning.
Och NEJ, jag tänker inte släppa ut mina småttingar i det fria.
 Det känns både grymt och oetiskt att ha låtit dem kläckas och leva några veckor för att nu döda dem.
Jag tycker, att det är intressanta djur och de hade gärna fått bo i vår trädgård.....om de bara inte blivit så förtvivlat många.
Jag önskar, att jag hittat dessa ägg tidigare på sommaren så de hunnit utvecklas längre.
Jag är ju t.e.x. inte alldeles säker på, att det faktiskt är mördarsniglar. För att vara det skulle jag låta dem leva och skicka in dem för den artbestämning, som bara kan genom genom dissektion. Men allt tyder på det och jag tycker, att det jag sett lärt mig mer om dessa unga djur.
 Kunskap, som jag nog kan ha nytta av om (när) sniglarna åter skulle bli fler.
 Jag vet, att äggen troligen inte alltid är mjölkvita. Min teori är, att det är näringen i äggen som gör att äggen upplevs som mjölkiga och att när näringen är slut äggen blir transparenta. Ska kolla om detta är rätt.
Dessutom inser jag, att jag aldrig hade sett dessa små, tunna sniglar alternativt missat, att det kunde handla om mördarsniglar.

Ibland ser man påstående om att snigelägg skulle kunna fastna på kläder och därmed spridas på det sättet. Jag försökte att fästa ägg på min tröja men de föll av igen.
 Däremot upptäckte jag detta efter ett fototillfälle:


Efter att ha fotograferat en snigel och därefter återbördat den till burken, som jag stängt och satt undan upptäckte jag, att det satt två små sniglar på min hand..... Ytterligare en satt på tröjärmen.
Troligen hade de fastnat (utan att jag ens märkt det) när jag lyfte upp snigeln ur burken för att fotografera den.
Jag drog ett djupt andetag. Så lätt kunde det alltså vara att få med sig en snigel.

Tänk om det var fler som fastnat!
Jag tittade på bordet där jag nyss suttit när jag fotograferade och såg ett tunt slemspår, som jag följde och där låg en ensam liten minisnigel.
Och med den livsgnista de verkar ha, hade den helt säkert kunnat klara sig om jag inte hittat den.
 Så lätt kan det alltså vara.....



Nu hoppas jag, att ingen får panik av detta utan att ni, liksom jag, fått ytterligare en liten del snigelkunskap, som kanske också ni kan ha nytta av.



Avslutar med en bild på en vuxen skönhet, vars tid snart är ute...

13 kommentarer:

  1. En imponerande studie. Kan inte låta bli att dra paralleller till boken Darwin - A Life in Science av John Gribbin och Michael White, som jag läser just nu. En mycket spännande och lättfattlig bok som jag kan rekommendera. Detta är ju fullt i klass med Darwins studier av rankfotingar!! Men, hur kunde du undanhålla oss dessa rön i flera veckor?? Även där en parallell till Darwins senfärdighet med att publicera sin evolutionsteori. ;-)
    Ha det gott!
    /Ruben

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt...vilken envishet...och de är ju nästan lite söta...fast när man vet så....
    Kunskap är nog en av de viktigaste beståndsdelarna att ha i kampen mot sniglarna.
    Jag blev förvånad över äggens storlek när jag hittade sådana. Trodde de skulle vara mindre...men då hade jag ju sett dina bilder.
    Ha en bra vecka ;)

    SvaraRadera
  3. Imponerande. Framför allt beundrar jag ditt lugn. Jag lutar mer åt franska nerver och hysteriska utbrott, när jag hittar sniglar:)
    Tack för mycket intressant läsning,
    Charlotta

    SvaraRadera
  4. Vilken fantasisk historia det blev - i både text och bild. Och vilket enormt tålamod! Du har verkligen fångat sniglarnas själ - om de nu har en sån. Som sagt, väldigt synd att du inte kan släppa ut dem i det fria.
    Men allt har en ände - utom korvarna som har två.
    Må gott!
    Eva

    SvaraRadera
  5. Det var ett intressant inlägg.
    Mariana

    SvaraRadera
  6. (Nu försvann en lång kommentar igen - jag gör ett nytt försök)
    Kära du: Dina inlägg om trädgårdens tillblivelse uppbyggnad, rabattutbyggnader och din kunniga information om alla dina växter är alltid lika intressanta att följa. Minst lika intressanta är dina inlägg om trädgårdens (o)djur. Ditt lilla snigelexperiment har varit ytterst lovvärt och om du har dragit nya lärdomar av det, och kanske till och med kan dela med dig av dem, tycker jag att experimentet är etiskt fullt försvarbart!
    Många kramar från mig
    Eva

    SvaraRadera
  7. Vilken spännande utveckling du har följt. Stort tack för att du delar med dig av din studie och dina fantastiska bilder. Jag har tack och lov ännu ej några mördarsniglar däremot har vi mängder av den vedervärdiga vinbärssnäckan. Den skulle jag verkligen vilja vara utan. Ha en bra vecka.
    Kram

    SvaraRadera
  8. Vad spännande! Och vilka bilder, rena Lennart Nilsson!!! /Katarina

    SvaraRadera
  9. Oj - vilket projekt! Nu vet jag äntligen hur snigelägg ser ut - tack för det! (Och ar lärt mig massor om sniglars liv och levene.)

    Trevlig kväll!
    S.

    SvaraRadera
  10. Mycket interessant, både text och bilder!
    Tyvärr kan jag inte skriva svänska särskilt bra, men jag hoppas at du kann forstå mej, endå.
    Jag har länge sökt efter information och bilder som det du visar här. Tack från Line i Norge!

    SvaraRadera
  11. Verkligen intressant! Och lite läskigt, men jag beundrar att du studerar dem på detta sättet. Hade jag haft sniglar hade jag nog bara slängt äggen..
    Tack för en liten lektion i snigelliv!

    SvaraRadera
  12. Detta får bli ett kollektivt svar, eftersom jag har svårt att skriva.
    Jag var lite tveksam till att lägga ut detta inlägg, som dessutom bara var halvfärdigt och undrade om det överhuvudtaget fanns något intresse av det. Så det är med stor glädje och tacksamhet, som jag har läst era kommentarer. TACK!
    Det känns riktigt bra om mina observationer kan vara till nytta.
    Och era vänliga omdömen om min lilla studie känns väldigt inspirerande och smickrande, även om jämförelserna förstås är mer än överdrivna. Men jag blir ändå oerhört stolt över dem. Tack!

    Och fastän jag naturligtvis hellre sett, att sniglarna inte funnits i varken min eller någon annans trädgård, så är jag fascinerad av dem….

    Eva

    SvaraRadera
  13. Intressant! Jag höll däremot att i ren panik slänga en massa små krokusfrön i pannan för några år sedan. Trodde dessa små rund korn var snigel ägg. Förstod sedan att det var krokusfrön, när jag såg att några börjat gro:) Ja, naturen är intressant. Man lär sig alltid något nytt.
    Marita i Björkhagen

    SvaraRadera