Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndag 10 april 2011

Status


Tusen tack för alla era omtänksamma kommentarer och tröstande ord.
De värmde mer än ni kan ana.


Men låt mig börja med att konstatera, att detta inte är någon katastrof.

Det är oerhört sorgligt.
Och det kommer att krävas ofantligt mycket arbete för att 'återställa' partiet.

De förlorade gullregnen gör mig förkrossad.
Men tack och lov hade vi sparat på några fröplantor.
Inte alls i närheten av vare sig storlek eller skönhet men just nu är jag mycket tacksam för att vi låtit dem stå kvar.


Men:
Det kunde ha varit värre .
MYCKET VÄRRE!

Först och främst är jag oändligt tacksam för att ingen kom i vägen när trädbjässen lade sig.

Därnäst är jag tacksam för att inte våra häckar krossades.
Och det var ytterst nära...
Det handlade bara om någon decimeter.

Och vi har varit med om mycket värre....
Vi har under åren som gått förlorat ett stort antal stora träd..
Många föll för almsjukan men åtskilliga har fallit i stormar.
Träd, som stod betydligt mer strategisk placerade än det nu fallna.
Och jag är tacksam för att det var just det trädet och inget annat, som lade sig.


Att det här trädet försvann är i sig själv alls ingen katastrof.
Kanske rentav tvärtom.
Det stod tre stora kastanjer på rad längs vägen längst bort i trädgården.
Att bara två blir kvar kan till och med tänkas vara en förbättring.


Partiet, där trädet föll ligger alltså längst bort i trädgården och påverkar inte heller större delen av anläggningen.
Och det är i det det här läget förstås en fördel, att trädgården är så stor som den är.
Det finns stora partier, där det inte kommer att märkas.

Partiet är också ett av dem, som vi inte alls gjort något åt.
Och vi hade planerat, att rensa upp och snygga till här.
Men inte just nu.
 Och framför allt:
Inte så drastiskt.


Vi har idag sågat upp det mesta och rensat undan det värsta och det visade sig, att det faktiskt finns en del syrener, som nog kan räddas utan att vi behöver skära ner dem helt.
Några av de stora i buskaget mot det 'nya' partiet låg ner men är inte knäckta och vi hoppas kunna lyfta och binda upp dem.

Och jag ser redan flera möjligheter för det här partiet men det kommer att krävas mycket av både arbete och ... pengar.

Jag började omedelbart, att fundera på vad vi hade för växtmaterial i trädgården, som vi skulle kunna flytta dit.
Men eftersom detta är trädgårdens ansikte utåt och det påverkar en stor del av byns karaktär känner jag, att vi inte i första hand ska välja den billigaste vägen utan framför allt se till, att det blir bra.
 Att det blir en enhetlig och hållbar plantering, som kan stå kvar i kanske hundra år till.

I slutändan kommer det förstås att bli en kompromiss men utgångspunkten just nu är inte det billigaste alternativet utan att det blir en så tilltalande och hållbar helhet som möjligt.


De två konsekvenser, som känns mest tunga är dels, att vår yttervägg har försvunnit.
Vi har för tillfället fri in- och utsyn från en stor del av trädgården.
Och väggarna, det slutna rummet, är som ni vet, en viktig del för mig i mitt trädgårdsskapande.
För den där känslan av att vara innesluten i ett annat universum än det, som råder utanför.
Och visst växer syrener snabbt men vår tid rinner bort i samma snabba takt....
Det är klart, att vi ska plantera nya träd men det är ju tveksamt om vi hinner se dem ens halvstora.

Dels hade jag planerat ett antal andra projekt under vår och sommar.
Projekt, som nu troligen måste skjutas fram till nästa år.....
Vilket i sin tur innebär, att allt annat förskjuts.
Allt från det som vi inte hann göra innan vi släppte trädgården, till renovering av allt som blivit förstört under de åren till alla nya projekt, som tillkommit under tiden.
Reparering av den gångna vinterns skador inte att förglömma.
(I sammanhanget kan nämnas, att jag redan hade projekt nog för resten av våra liv, vilket i klartext betyder, att vi aldrig kommer att hinna göra ens hälften av vad vi planerat..)
Dessutom påverkar det alla småsaker, som måste göras i trädgården.
Det dagliga underhållet.
Redan har stormfället krävt offer i mina sådder, eftersom jag inte hade tid att titta till dem som de skulle behövt när solen gassade.


Men som många av er påpekat, är detta sådant som man inte kan påverka.
Så här är det.

Och så här har det varit hela vårt trädgårdsliv.
Ett steg fram och...tre tillbaka.
Men nu gäller det ändå att se framåt.


Och jag försöker se det positiva i situationen.
Försöker se möjligheter i de ändrade förhållandena.
Att det kan bli fint med de två kvarvarande kastanjerna längs bort och att vi kan plantera en rad med jämnstora träd med lagom avstånd på sträckan, som redan tidigare var skattad på några stora almar.

Att några av häcksträckorna kommer att få bättre möjligheter att växa och bli täta och fina, eftersom de stått i skuggan av den stora kastanjen och tvingats konkurrera om vattnet med den, vilket varit en ojämn kamp.

Men eftersom vi inte har en evighet till vårt förfogande, gäller det att komma igång så fort som möjligt.
Ni ska få följa vad som händer.
Mina tankar.
Och det praktiska arbetet.
Och förhoppningsvis hinna få se resultatet.
Jag hoppas, att vi ska kunna förvandla detta till att bli ett lyft för trädgården.

Medan vi slet och släpade fortsatte våren som om inget hänt.
Binas surr var visserligen överröstat av motorsågarnas malande.
Men bina verkade omedvetna om det som föregick längre bort i trädgården.


I en paus i arbetet hämtade jag kameran.
Egentligen för att dokumentera vårt arbete men binas surr frestade mig till annat.
Att försöka fånga bin på bild är lite som en kurragömmalek.
Man hör deras surr.
Lokaliserar dem.
Riktar in kameran och försöker hitta dem i sökaren.
Men då är de borta.
Och det är alldeles tyst.
I vilken av blommorna finns de?
"Jag vet, att ni är där!
Och jag kommer att hitta er...!"


Och så gäller det att ha tålamod och vänta ut dem.
Tyvärr räckte inte tiden till för så mycket som jag velat.
För det är bland det bästa jag vet, att ligga på magen i gröngräset och lyssna på deras surr.
Och titta på dem. Och försöka fånga dem på bild.


Och den fallna kastanjen verkade för en stund långt, långt borta också för mig....


8 kommentarer:

  1. Kære Eva - arbejdet forsætter præcis som den flittige bi som du så smukt har fanget i linsen- super flotte billeder!
    Det er så trist når store gamle træer på et sekund lægger sig - alle disse år som som er væk på et øjeblik og ødelæggelserne som det medfører har jo været enorme hos dig, det er så ærgeligt med den flotte guldregn og jeg forstår at du var/er i chok!
    Men hvor er det dejligt at læse at du allerede nu ser mulighederne frem for at hænge ved sorgen som der jo ikke kan gøres så meget ved.
    Jeg forstår din pointe med at tiden for os bliver kortere og det er noget jeg tænker meget over i min have - jeg tænker mere færdiggørelse og forfinelse end jeg nogensinde har gjort.
    Jeg ønsker dig en rigtig god søndag med dejligt vejr til forsat havearbejde:0) Knus!

    SvaraRadera
  2. Åhhhh!!! Helt underbara bilder!!!!!!!!

    SvaraRadera
  3. Men kära nån, jag läste just om träden som fallit i stormen. Oehört sorligt. Det glädjer mig att läsa att du redan börjat försöka se det positiva i det hela. Det blir vackert på ett annat sätt bara.

    Vi hade en enorm pil som var en viktig del i vår trädgård som blåste omkull för 1 !/2 år sedan. Det var inte alls kul. Vi saknar trädet och det var inte alls kul att tvingas jobba med att återställa mur och häck efteråt. Vi hade ju andra planer...Men, det blir inte alltid som man tänkte sig.

    Ljuvliga bilder på söta lilla biet.

    Kram,
    Maria

    SvaraRadera
  4. Vilka vackra bilder på krokus och bi :-)

    Styrkekramar till dig!!
    /Charlotte

    SvaraRadera
  5. Eva.
    Hela ditt inlägg andas optimism. och tycker att ni verkligen ser det positiva i det negativa. Tänkte på dig igår när jag grävde upp lite rotskott av syrén. Vill du ha så säg till har gott om det.
    Helt otroligt underbara bilder! Så mycket vår!
    Stor kram / Pella

    SvaraRadera
  6. Usch vilket elände med din kastanj! Hoppas det leder till något bra på sikt!
    Superfina bilder!
    Kram
    Katarina

    SvaraRadera
  7. Vilka härliga bilder!, och med vilken härlig, försiktig optimistism du beskriver det tunga återuppbyggandet.
    Kram

    SvaraRadera
  8. Lisbeth:
    Tusen tack för dina deltagande rader. Ja, det är verkligen sorgligt när gamla stolta träd stupar. Mer än hundra år har de växt där och så plötsligt är de borta och miljön förändras drastiskt. Någon sa, att det är så fint med stora, gamla träd men att det är lika tråkigt att råka var de, som finns där när deras tid är ute. Så sant.
    Och gullregnen...ja, de hade ju kunnat stå kvar länge till. Men hur lång tid man har kvar vet man aldrig. Och det gäller både växterna och oss själva. Hela tiden ser jag paralleller i trädgården och i livet. Detta var ytterligare en i raden.
    Ha det riktigt skönt i din egen trädgård! Jag har kikat in alltför hastigt hos dig men jag kommer tillbaka när det lugnat ner sig lite. Just nu är det långa dagar och frösådderna tar kvällarna i anspråk.
    Knus

    Linda:
    Tack snälla! En stunds behövlig verklighetsflykt...

    Maria :
    Tack söta du!
    Nä, det är aldrig roligt när träd faller. Både med tanke på att det försvinner en viktig ingrediens i trädgården och på allt merarbete det för med sig. I det här fallet är det inte förlusten av kastanjen som är det värsta utan skadorna som fallet orsakade. Och så förstås...ALLT ARBETE. Inte alls vad vi hade tänkt oss.
    Kram

    Charlotte:
    Tack, söta du!
    Och styrka är precis vad jag skulle behöva. Fysisk styrka. Jag önskar, att jag bara kunde svepa förbi eländet och få det fixat, så jag skulle kunna ägna mig åt det, som jag planerat och drömt om. Även om det ofta varit precis så här känns det som ett slag i ansiktet att hela tiden bli hindrad och motarbetad.
    Alldeles onödigt! Men inget man kan påverka, så det är lika bra att svälja förtreten och försöka göra det bästa av situationen.
    Kramar

    Pella:
    Jag tackar dig för din omtanke! Så rart! Men rotskott tror jag, att vi har själva. Eftersom det verkar som om en del av syrenerna tycks ha klarat sig skulle jag vilja komplettera med ganska stora eller rättare sagt grova plantor. Riktigt vad vi behöver är svårt att säga innan vi fått bort stammen, som fortfarande ligger kvar över en stor del av partiet, som det handlar om. Men tusen tack!
    Kram

    Katarina:
    På sikt tror jag, att det kommer att bli riktigt bra för det här partiet. Men tyvärr sker det ju på bekostnad för resten av trädgården.
    Kram

    Tack Lotta! Som jag skrivit är detta ett parti, som skulle ha åtgärdats och eftersom jag gillar projekt, är det faktiskt ganska roligt att ta itu med det och försöka hitta en lösning, som är genomförbar både arbetsmässigt och ekonomiskt. Det tråkiga är ju, att jag hade planerat så mycket annat i vår och att det nu måste skjutas på.
    Kram

    Eva

    SvaraRadera