Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



torsdag 11 november 2010

Högtid


Helg och högtid i ordets vanliga bemärkelse brukar hos oss betyda extra mycket tid för trädgårdsarbete.


Så lördagens långa frukostmorgon var inte orsakad av helgen som sådan.
Orsaken var istället högar.
Nu är det högsäsong för lövhögar.
Vi fullkomligt drunknar i löv från alla våra stora träd.



Just nu frasiga och gyllene vackra men snart en geggig sörja.
Knappt hinner vi räfsa undan de värsta drivorna förrän nya dyker upp.
Så det fanns mycket att ta sig för där ute, när vädret dessutom var riktigt tilltalande.


Men rubriken syftar framför allt på de högar, som jag just nu helst av allt skulle vilja slippa.


Högar, som demonstrativt förkunnar, att det i vår trädgård bor någon under marken.
Någon, som inte uppskattas och som inte alls är välkommen.
Under hela sommaren har vi med alla medel försökt få dessa djur att begripa detta men helt utan framgång.
Vi har försökt att skrämma bort dem på olika sätt men hela tiden gäckar de oss.

Jag har dagligen grävt upp otaliga högar och frilagt gångarna.
Eftersom jag gör detta med händerna har dessa emellanåt mest känts som skovlar, som om det börjar växa ut hud mellan fingrarna...


Sedan har jag stoppat allt från hundhår, gammal kattsand, surströmming, fiskrens och annat illaluktande i gångarna.
Jag har klippt gräset onödigt ofta och mycket.
Satt ut fällor fällor av allehanda slag.
Stoppat karbid i hålen med mera med mera.
Till och med satt fyr på gasen...

Men hela tiden gäckar de oss.
Några mullvadar har fastnat i våra fällor.



Men mest har jag funnit fällorna täckta av jord.
Nya högar alldeles bredvid de jag 'behandlat'.

'Någon' annan tycks fånga åtminstone en del sorkar och möss.
Vem vet vi inte och inte heller exakt vad de fångat, eftersom huvudet genomgående saknas på de djur vi hittat.


Vi gissar, att det är ugglor, som står för fångsten och att de tappat sitt byte.


Men det är uppenbart, att vi har både sork och mullvad i trädgården och det tycks vara vanligt,
 att de delar gångsystem.

Vi har både stora öppna hål och högar av lite olika utseende.
Sorkhögar anges vara mera platta än mullvadshögar och medan mullvadarnas öppning finns mitt i högen återfinns sorkarnas i utkanten.
'Våra' högar lutar mest åt att vara sorkhögar, oftast med öppning i sidan.
Om det bara handlade om mullvad skulle det inte göra så mycket.
Skadorna de orsakar är högar, som går att räfsa ut och hålen kan fyllas igen.



Jag tycker, att det är riktigt synd när de fastnat i fällorna men det vi är rädda för, är att vi också på nytt fått in vattensork.
Vattensork, som äter rötter på framför allt unga träd och plantor men också på etablerade växter, som då inte kan förse sig med vatten och i värsta fall dör och också kan falla omkull eftersom deras förankring försvunnnit.


Vattensork fanns här när vi flyttade hit.
Då föll flera stora träd.
Nu har våra grannar förlorat fruktträd, där rötterna varit avgnagda.
Oroande är, att gångsystemen i stor utsträckning tycks följa häckarna och mera undantagsvis dyker upp i gräsmattorna (också de, som inte klippts så flitigt).
Nästan lika oroande (oavsett vem som orsakar det) är, att de gräver under våra fina stensatta gångar.
Ibland kan det finnas 4-5 högar precis i kanten av gångarna. Högar motsvarande en spann med sand/sättgrus, vilket betyder, att det under stenarna finns stora tomrum.
 Redan i våras upptäckte vi hur stenarna tippade på flera ställen. Fortsätter det så här kommer gångarna snart att vara förstörda och att lägga om dem är inte realistiskt.


De nyplanteringar jag gjorde i våras blev delvis förstörda.
Jag såg hur plantor, som tycktes ha kommit igång efter planteringen, plötsligt slokade och kunde lyfta upp de rotlösa stackarna.
Sedan kändes det inte alls meningsfullt, att plantera mer.
Att köpa och plantera de tulpanlökar jag drömt om och planerat att sätta nu i höst kändes som att bjuda någon, som jag inte gillar på en festmåltid och fick vara.

Överhuvudtaget känns trädgårdslivet just nu lätt olustigt och jag har för tillfället tappat gnistan.
Jag undrar, om vi inte fått vår beskärda del av motgångar och olyckor i vårt trädgårdsliv.
Att ha trädgård är inte bara en dans på rosor och det har vi bitterligen fått erfara.
Det började med almsjukan, som under några år tog alla våra ståtliga gamla almar, fortsatte med en snigelinvasion, som jag tror få sett motsvarigheten till och därutöver det, som ledde fram till att vi lämnade trädgården.

Och nu tycks alltså alla våra försök att bli av med dessa marodörer förgäves.
Mina insatser leder oftast till, att det är lugnt några dagar men sedan dyker upp nya högar igen. Det är uppenbart, att om jag försöker skrämma bort dem, flyttar de bara till ett annat ställe i trädgården.
Jag har letat tips på nätet, pratat med trädgårdsfolk och provat det mesta jag hittat.
(Att plantera Allium eller kejsarkronor är avskrivet, eftersom sorkarna (?) gjort tunnelsystem genom just sådana planteringar bl.a..för att  komma in i växthuset....)
Men tyvärr har jag också mötts jag av oroande beskrivningar hur trädgårdar och odlingar helt förstörts av vattensork.


Och just nu känns det mer hopplöst än någonsin.
Nu börjar jorden bli kall och våt och jag kommer inte längre att kunna gräva upp öppningarna, vilket betyder, att sorkar och mullvadar kommer att kunna härja fritt tills nästa vår....


Så om någon har tips på hur man kan komma tillrätta med problemet tar vi med stor tacksamhet emot dem.

15 kommentarer:

  1. ÅÅÅÅ känner med dig. Men kan ej hjälpa dig har inga knep mot dom små marodörerna.
    Hoppas innerligt att de ej får dej att tappa 'gnistan' totalt.
    Att du orkar komma igen.
    Er trädgård är så underbar!!!
    Önskar dig en fin helg/Gela

    SvaraRadera
  2. Näää, fy vad tråkigt!
    Jag har för mig att någon berättat om att man släppte ner en "inhyrd" iller i gångarna... inte helt hundra på att jag har rätt men det kan ju vara värt att undersöka. Annars borde man ju kunna rådfråga någon på t.e.x Anticimex om de har några fler tips för de jag känner till har du/ni redan provat. Hoppas det löser sig på något sätt / gittan

    SvaraRadera
  3. Mulvaden är så söt men skulle inte vilja ha dom i trädgården.
    Fick en Flikfläder av gnagd en gång av sork.
    Trevlig helg.
    Mariana

    SvaraRadera
  4. Men usch vilket förskräckligt elände!!! Det låter som du har motgångar så det räcker! Hoppas, hoppas ni kommer på någon lösning på mullvad/sorkproblemen, tyvärr har jag inga tips, har varit lyckligt förskonad. Jag håller tummarna för dig och din fina trädgård!
    Kram,
    Katarina

    SvaraRadera
  5. Tänk om jag (som mamma gjorde när jag råkade ut för något) kunde blåsa bort eländet - både hos dig och hos mig. Sorkarnas förstörelse är ju så stor att de som inte råkat ut för den säkert inte förstår hur allvarlig den faktiskt kan bli. Numera tycker jag liksom du att mullvadarnas framfart och högar är helt ok - en förfulande bagatell i jämförelse med vad sorken ställer till med. Det man kan hoppas på är kanske att sorkarna själv till sist tycker att området är så "överbefolkar" att de emigrerar...
    Kramar till dig från en trött Eva

    SvaraRadera
  6. Har ju varken vattensork eller mullvadar här hos mig i norr. (bara mina labradorer som är ena riktiga vattensorkar men det är ju en helt annan sak)
    Mullvadarna ser ju riktigt gulliga ut...i alla fall när man inte har dem själv. :)
    Nä....jag kämpar mot kommunen och länsstyrelsen...de små jättarna, som vill göra industriområde med vindkraftverken på berget ovan sjön
    (är sååå trött, orkar egentligen inte men har inget val. måste kämpa in i det sista även om "alla" säger att det inte är nån idé..)

    SvaraRadera
  7. Näe...... Åh... vad trött jag förstår att du blir! Att kämpa och kämpa och ändå finns marodörerna kvar..... Måste vara fruktansvärt påfrestande! Jag hoppas verkligen, verkligen inte att de lever allt för mycket loppan nu i vinter....... utan flyttar någon annan stans :-) Har förstås tyvärr inga råd att ge.....

    Håller tummar och tår......

    Kram Charlotte

    SvaraRadera
  8. Usch ett sånt elände med de oönskade djuren...
    Min mamma har nån slags vindsnurra som gör att jorden vibrerar och det lär inte mullvadarna tycka om....men det fungerar nog inte till 100% för man ser högar då och då....
    Hoppas orken kommer igen och att du får till nån lösning.....
    Ha en bra helg ;)

    SvaraRadera
  9. Så trist. Jag har hört vad de marodörerna kan göra. Här omkring (inte hos oss ännu som tur är) är det annars vildsvinen som ställer till oreda. Dom kan böka upp en hel gräsmatta på en dag. Vi har klarat oss från allt detta men har för första gången fått in skogsmöss i huset, närmare bestämt i diskbänken. Där lever dom rullan på nätterna. Vi har haft Anticimex här som gett oss råttfällor. 4 st möss har fastnat hittills. Som tur är så går det snabbt. Jag vaknar av smällen när fällan går igen och sedan är det tyst. Mycket ska man stå ut med. Men ... sånt är väl livet på "marknivå".

    SvaraRadera
  10. Huff a meg, jeg forstår godt at du blir lei av alle disse såkalte skadedyrene.. Jeg håper du ikke gir opp! Hva kan jeg si, ... på en måte forstår jeg jo at dyrene også vil leve i den nydelige hagen din! Stå på! DET KOMMER EN NY VÅR! Klem fra eikerota i Norge. (som snart håper jeg får tid til å være iute i min hage)

    SvaraRadera
  11. Det där kunde varit skrivet av mig! Just nu är det fulllt krig men, som du säger, de relativt oförargliga mullvadarna går i fällorna, medan sorkmarodörerna begraver dem i jord. I våras hade vi stora problem med underminering av en plattlagd yta framför växthuset och i ett närbeläget stenparti med rätt kraftig lutning. Då vi just då hade hyrt en markvibrator passade vi på att köra några varv med den på plattorna och gräsmattan runt om. Det höll dem borta tills för ca 1 månad sen. Bondbönor har jag stoppat ner i en ring runt nyplanterat hela sommaren och än så länge har de faktiskt fått vara ifred. En sak jag tänkt göra vid tillfälle är att besöka en smådjursutställning och fråga någon med tamillrar om jag kan få lite begagnat burströ eller 'toalettsand' och testa att hälla i gångar. Allt är värt att prova!
    Kramar

    SvaraRadera
  12. Nu när jag sitter och funderar på problemet kom jag på att jag pratade med någon som köpt en lövblås för några veckor sedan och hon berättade att den blåste i 300 km/ timmen. Det borde väl vara obehagligt för det lilla djuret!!! Ska komma ihåg att fråga om jag får låna maskinen och pröva vid tillfälle. Kanske ställer det till större skada än vad sorkarna gör så. Kram igen.

    SvaraRadera
  13. Sorkar är ett elände jag förstår din uppgivenhet. Vår bästa sorkjägare är vår hund och sedan att störa dem så mycket som möjligt är nog mitt bästa tips, men det är svårt när det blir kallt, blött och tradigt att vara ute länge.
    kram!

    SvaraRadera
  14. Gela:
    Tack söta du för din medkänsla.
    Nja, än så länge har de inte knäckt mig även om det känns mer än olustigt.
    Jag vill ju ha en ’levande trädgård’, och dit hör väl även di små under jorden....oavsett vad jag tycker om det.
    Ha en skön vecka!

    Gittan:
    Eftersom det handlar om en privat trädgård tror jag inte, att vare sig Anticimex eller någon annan tar detta på så stort allvar. Det finns ju exempel på kommersiella odlingar, som blivit förstörda och såvitt jag kan se finns det ingen bra lösning. Det som rekommenderas är fällor.....

    Mariana:
    Mullvaden är som ett sagodjur medan sorkarna framstår som rena gangsters.
    Men egentligen lever båda som de är skapade att göra. Men de behövde väl inte göra det just här?
    Ha en skön vecka!

    Katarina:
    Det är ett elände även om det inte handlar om någon katastrof. Men på något vis borde vi väl kunna samsas. Frågan är hur.
    Kramar

    Skogseva:
    Jag önskar, att jag kunde titta bort och inte se eländet. Men det finns ju där ändå. Och som med alla andra problem kan man inte önska bort dem. Jag letar efter lösningar, som kanske inte finns men så länge jag försöker kan jag i alla fall hoppas hitta något. Även om också det är en önskedröm....
    Kramar

    Boije:
    Våra trädgårdar befinner sig inte i ett vakum utan i en verklighet, som vi inte alltid gillar. Och den kan inbegripa värre saker än både sorkar och mullvadar. Tro mig, jag vet.
    Kramar
    Eva

    SvaraRadera
  15. Charlotte:
    Jag tackar för både ditt och andras deltagande. Och det är både tröttsamt och hopplöst och trist till förbannelse. Men sett i ett större perspektiv är det förstås ingen katastrof....
    Kram

    AnnCharlotte:
    Jag är av segt virke men det finns ju alltid en gräns för hur mycket man kan uthärda.
    Men jag hoppas bara, att de inte tar kål på våra häckar för det skulle knäcka oss.
    Vindsnurror har vi inte testat men väl andra skrämselmetoder. Problemet är, att jag bara flyttar djuren en bit men fortfarande inom trädgården.
    Ha en bra vecka!

    Anita:
    Vildsvinen finns runt knuten men har ännu inte kommit in i byn medan grannar en bit ut har drabbats. Tror dock, att grisarna kan stängas ute med (el)staket. Möss brukar vi ha. Det hör till livet på landet men de har hittills inte orsakat några skador.

    Eikerota:
    Tack för din omtanke.
    Och vad ska jag säga? Jag tycker ju om djur och vill ha en levande trädgård men vissa av djuren hade jag hellre sett någon annanstans..... Men trädgården är nog ett litet paradis för djur av alla de slag också. Troligen tycker sorkarna, att det är jag, som är det störande inslaget och att jag gott kunde ha varit någon annanstans.
    Men trots att jag försöker hitta ett sätt att samsas i trädgården, verkar det vara oförenligt med sorkar och rabatter i alla fall. Och i värsta fall är även träd och buskar i farozonen. Och då är det svårt att vara den djurvän jag vill vara.
    Klem

    Lotta:
    Jag kan egentligen inte förstå, att det ska behöva vara så svårt med att få bukt med några små gnagare.
    Men som amatörodlare kan jag heller inte hitta någon, som tycks ha lyckats.
    Oavsett metod tycks man i bästa fall skrämma bort sorkarna ett tag eller en bit men om förhållandena är bra för dem, så kommer de tillbaka. Jag har bl.a. försökt med begagnad kattsand och hundhår men utan någon större framgång. Nu står en egen katt på önskelistan. (Det har det gjort länge, för det var längesedan vår sista katt dog men eftersom traktens katter har invaderat vår trädgård har vi tyckt, att det räckte.)
    Maken har skaffat en lövblås men trodde inte, att det skulle fungera att blåsa ner i en trång gång.
    Och problemet är ju också, att gångsystemen är långa och om sorkarna inte ’är hemma’ när man gör en insats är det inte till någon större nytta.
    Bondbönor har jag inte själv provat men grannen hade framgång ett tag, sedan tycktes också bönorna förlora sin effekt och gräsmattan förvandlades till en bönodling.
    Nu har jag tagit upp fällorna för vintern men bortsett från några mullvadar fick jag ju ändå ingen fångst i dem.
    Om du hittar tips får du gärna höra av dig för problemen lär väl kvarstå även nästa vår och sommar.
    Puh och kram!

    Sophia:
    Jag tänker mig, att en bra sorkjagande hund är en grävande hund....
    Nä, nu kommer jag snart inte att störa dem alls medan de kommer att fortsätta att gräva och äta. Och jag kan knappt se, att jag stört dem nämnvärt under sommaren heller, trots att jag gjort allt jag kunnat.
    Det känns ganska tröstlöst men samtidigt kan jag ju inte bara ge upp.
    Kram

    Eva

    SvaraRadera