vitt, vitt, vitt....

                                                                             Norrvikens Trädgårdar 2002

Innan jag börjar få kalla kårar av ordet vitt, måste jag framhäva ytterligare några så kallade sommarblommor, som jag odlade i sommar. Två helt nya för mig och en gammal bekant.

Samtliga vita.

Den första är Blomsterkörvel, Orlaya grandiflora. En växt jag bara sett på bild men som jag omedelbart föll för. När jag så i mars hittade frön till den på mässan i Malmö, kunde jag inte motstå att köpa dem. (Detta blev inom parentes upptakten till att jag återupptog, att själv dra upp plantor från frö, vilket jag inte gjort på 10 - 15 år men det är en helt annan historia.) Fröna såddes och grodde snabbt och tätt. Plantorna växte också snabbt och kom i blom. Kanske lite väl snabbt men en hel del plantor kom ut på sina tänkta platser. Och de var precis så ljuvliga som jag föreställt mig.

Men lyckan var kort. Alltför snabbt var de överblommade och borta. (Enligt fröpåsen skulle de blomma hela sommaren.) Jag undrar om det var för varmt och torrt. Hamnade några av dem kanske lite för skuggigt? Var det sorkarna som spelade mig ett spratt? Borde jag ha tagit bort de utblommade blomställningarna och förhindrat, att de satte frö? Om orsaken till deras korta fägring är det sista, är det bara att konstatera, att detta nog inte är en växt för mig. I mitt trädgårdsliv finns helt enkelt inte tid, att dagligen gå runt och putsa i planteringarna. Är det någon av er andra som har erfarenhet av denna i övrigt underbara blomma?



Bilderna är samtliga tagna i den pilrabatt jag visat tidigare men jag planterade Blomsterkörveln på många ställen och den var fin överallt. Eftersom den blommade ut så snabbt hann jag helt enkelt inte föreviga den på andra ställen, då jag ville vänta tills den kommit igång lite bättre.....

Ovan med det röda grobladet, Plantago major 'Rubrifolia' och klotlöken, Allium sphaerocephalum.

Hur som helst hann jag rädda en del frön och min förtjusning över blomman gör, att jag definitivt ska ge den en ny chans. Den lär dessutom vara duktig på att självså sig, så kanske dyker den upp där jag hann plantera ut den. Självsådda plantor brukar ju ofta bli bra när de själva får råda.

Nästa växt är en gammal bekant. Gaura Lindheimeri, Sommarljus. Jag hittade den för första gången för drygt 10 år sedan. Det var sent på sommaren. Plantan var stor och dyr. Men alldeles oemotståndlig.

Den hamnade i en urna vid entrén.

På hösten lyfte jag in den men den klarade ändå inte vintern. Något år senare såg jag den på nytt i Norrvikens trädgårdar, där Tage Andersen använt den i underbar rabatt i renässansträdgården.

                                                         Norrvikens Trädgårdar 2002

I ett hav av Gaura stack det upp tuppar av Muehlenbechia.

Vackrare än så har jag aldrig sett Norrviken.....

 Den fanns till salu. Åter sent på sommaren och åter stor och dyr. Och på nytt klarade den inte vintern.

Efter några sådana här sura erfarenheter gav jag upp.

På årets trädgårdsmässa fanns frön även av Gauran och jag köpte. Det var i senaste laget att så den men jag chansade. Fröna grodde dåligt och ojämnt och när jag framåt försommaren hittade fina plantor till ett bra pris köpte jag några. För säkerhets skull. Så småningom kom sådden igång men tyvärr lite för sent. De köpta plantorna krukades i större krukor och sattes ut och de egenuppdragna planterades ut i trädgården.

Egentligen kräver den nog mer sol för att riktigt kommat till sin rätt än vad den kan få i min skuggrika trädgård. Men trots det har den blommat villigt och de nu inlyfta krukorna blommar fortfarande.

De enskilda blommorna är väl egentligen inte så märkvärdiga men tillsammans ger de de skir och luftig lätthet i mina dunkla vrår.

Jag använde den för att förstärka t.ex. Gillenia trifoliata i dammrummet.

Gillenian, som förvisso är en ganska rejäl planta men med Gaura på båda sidor framstod den som större än den är och när Gillenian blommat färdigt fortsatte Gauran.

Den hamnade, i krukor, i gången till damrummet, där dess naturliga enkelhet tillförde den där känslan av vildhet, som denna strikta gång behöver.

 Och den fick stå på trappan, så som dess föregångare gjorde för 10 år sedan.

Där, liksom i gången fick den sällskap av den sista av mina tre vita favoriter Euphorbia 'Diamond Frost' på svenska kallad snötörel.
En växt jag stött på tidigare men då inte fallit till föga för. Men i år bestämde jag mig för att testa den i några krukor. Inte minst eftersom den sagts vara fin också i skuggiga lägen. Några plantor inhandlades. Sattes i snygga krukor och hamnade, tills vidare, på verandan. Där blev de stående.

Så ytterligare plantor inhandlades och planterades ut i krukor och rabatter.



Plantan på trappan har ni redan sett, liksom den i den spruckna lerkrukan.



Och de uppfyllde mina förväntningar med råge.
De fyllde fint upp i rabatternas hål och de passade överallt.



 De lyste upp bland bladväxter och framhävde dem utan att själv pocka på uppmärksamhet.



De blommade trots skugga



och den var en utmärkt partner till Gauran.
Och när frosten till slut slog till, hade jag räddat undan ett antal plantor, som jag hoppas kunna föröka till nästa år. Och det var tur, för de tålde i motsats till Gauran inte frost. Men precis som Gauran  blommar de inflyttade plantorna fortfarande.

När jag ovan beskrev dessa som 'så kallade sommarblommor' beror det på, att de har lite olika utgångsläge i den klassen. Orlayan, blomsterkörvel, är en annuell, dvs ettårig. Den gror, växer upp, blommar och sätter frö. Och dör. De andra två anges ibland som sommarblommor och ibland som ettåriga men de är egentligen perenner även om de inte är härdiga hos oss. Det betyder, åtminstone teoretiskt, att man kan övervintra dem om man har bra förhållanden.

Gauran försökte jag alltså övervintra för många år sedan men misslyckades med men i år har jag så många plantor, att jag känner mig tvungen att försöka igen. Samtliga plantor står i krukor och är inlyfta på lite olika ställen. Den var i och för sig inte svår att odla från frö men jag sådde sent och fröna grodde ojämnt, så plantorna blommade egentligen inte riktigt fint förrän sommaren nästan var slut. Dessutom toppade jag plantorna för att få buskigare plantor. Det betydde inte bara, att blomningen fördröjdes ytterligare utan det betydde, att jag upptäckte, att de avskurna topparna snabbt rotade sig i lite jord. Många plantor att övervintra alltså och det vore lycka om de klarade vintern, så jag snabbt kunde få fram stora plantor nästa år. Många plantor.

Euphorbian köpte jag plantor av. Många. Egentligen för många för min plånbok men jag hade förälskat mig i de luftiga vita molnen och insåg hur fint och lätt den skulle kunna fylla upp i några av de hål, som fanns i mina planteringar. Så jag började tidigt leta information om hur man ev skulle kunna övervintra den. Tipsen var många och jag har lyft in de krukade plantorna. Även om jag tyckte, att jag grävde djupt i börsen, så var ändå min reflektion, att priset på så stora, fina plantor var förbluffande lågt. Detta brukar betyda, att plantan är lätt att föröka och driva upp och i min jakt på information om växten beskrevs, att den var lätt att föröka med hjälp av sticklingar. Mitt första försök misslyckades men jag hoppas kunna få igång egna plantor till våren. För detta är en växt jag definitivt inte skulle vilja vara utan igen.

Eftersom mina övervintringsförsök är just försök och lite av experimenterande och vi ju inte vet något om hur vintern kommer att bli, får både ni och jag vänta på facit. Men själv är jag fylld av förhoppning och drömmer redan om alla ljuvliga planteringar dessa ska bidra till.....

Tänk er en massplantering av Gaura och Euphorbia tillsammans med något grått....

Det får mig att längta efter vitt.