Lust och hägring

När jag skulle välja namn till min blogg hade jag en uppsjö med idéer.
Många av namnförslagen hade en koppling till trädgårdsböcker jag läst och inspirerats av.
En av titlarna jag funderade på var 'Lust och Fägring' och syftade på en bok skriven av Karin Berglund, en av mina favoritförfattare, som för övrigt är minst lika rolig att lyssna på.

I den boken tecknar hon kärleksfulla porträtt av ett antal trädgårdsmänniskor, deras växter och trädgårdar.

Men jag tänkte kalla bloggen 'Lust och Hägring', eftersom jag ofta upplevt trädgårdslivet just så.
 När jag med stor lust (och mycket arbete) börjat närma min den fägring jag sett framför mig, har det dykt upp något. Något som skjutit mina drömmar i sank eller åtminstone skjutit fram mina drömmars trädgård till en obestämd framtid

Likt den utmattade vandraren i öknen, som ser oasen som en hägring men som aldrig kommer riktigt fram, har mina drömmars mål hela tiden skjutits framåt.

Det var så med almarna, som dog en efter en. Att ta bort de döda träden tog mycket tid och ork.
Och det tärde på lusten.
Istället för att bygga upp en miljö raserades den befintliga och förutsättningarna förändrades drastiskt. Harmonin och balansen försköts. Nya träd planterades och nya former skulpterades långsamt fram.
 Det blev inte som det varit men med tidens hjälp märks idag knappast, att det 'fattas' ett stort antal träd. Träd, som var avgörande för miljön som den lövsal trädgården var, när vi köpte den.

Sedan var det sniglarna, som kalåt de örter jag dragit upp och planterat ut samtidigt som de tog tid och kraft i anspråk, som behövts till annat.

Det var vintrar med mycket snö och kyla, som knäckte om inte oss så väl växter, krukor, träd och spaljéer.

Det var förändringar i vår närmiljö, som totalt förändrade förutsättningarna. Och nästan knäckte oss.

Och nu är det alltså små gnagare under marken, som hotar och irriterar. 

Men precis som med både almar, sniglar och förändrade förhållanden, finns det säkert ett liv efter eller med sorkarna också. Men kanske ett annat liv. Inte nödvändigtvis sämre men annorlunda.

Om de bara inte tar död på våra häckar, kan jag faktiskt odla mycket i krukor och därmed lura sorkarna men ändå njuta av blomning.
 Och att trädgården står sig bra med sin gröna stomme har jag redan konstaterat.



Trädgårdslivet speglar livet i stort.

Det finns lust. Det finns fägring. Och det finns glädje.

Men det finns också olyckor och sorg.

Och precis som i livet måste de få det utrymme de kräver, innan man kan gå vidare.

Men så länge lusten finns, så klarar man också en hel del motgångar.

I det här fallet lusten till trädgården.

Lusten, att skapa och att försköna.

 Lusten, att så det där lilla fröet och se undret när det gror och långsamt växer upp till
den fägring man drömt om.

Och kära vänner den lusten är inte borta.

Dagen, då  lusten att odla och njuta av min trädgård inte längre finns, den hoppas jag dröjer.

 Kanske tar trädgårdslivet slut innan dess av andra skäl men jag tror inte, att sorkarna trots den oro och olust de just nu inger, får mig att ge upp.

Bilderna i inlägget visar två av de sommarblommor jag sådde i år.

Två växter, som får symbolisera lust och kraft.

Två växter, som trotsat förutsättningarna och som inger både lust och nytt mod.

Solrosen är den första jag odlat som vuxen och den överraskade mig dubbelt.

 Inköpt för åtskilliga år sedan hade fröpåsen glömts kvar i källaren och inte trodde jag, att fröna alls skulle gro. Men knappt hade de gamla fröna strötts ut lite slarvigt, förrän de första groddarna dök upp. Småplantorna sattes i lite större krukor men blev kvar i 'Plantskolan'.
Ärligt talat hade jag inga större förväntningar på blommorna, solrosor var knappast det vackraste jag visste. Fröerna hade nog köpts på grund av den mörka färgen, som vid den tiden var ovanlig på växter i Sverige. Men när knopparna öppnades uppenbarade sig de skönaste blomster, som både glatt mig i sina krukor och som bjudit på material till många buketter.
Då var fröpåsen borta och jag förbannade min nonchalans. Till slut hittade jag i alla fall namnet, som är 'Moulin Rouge' och nästa år ska den få gott om utrymme, så jag verkligen kan slösa med de sammetslena mörka blommorna.

Den andra växten är en praktvädd, Scabiosa atropurpurea 'Black Knight'.

Också den en ny bekantskap, som kommer att få förnyat förtroende.

Den tillhörde de växter, som var tänkta till den nya rabatten men som fick stanna i plantskolan p.g.a. sorkarna men där har den blommat både länge och överdådigt.

Och den blommar fortfarande (i sina alltför små krukor) trots både frost och busväder.

Färgen börjar bli lite fadd på en del av blommorna men medan solrosen inte längre förmår öppna de knoppar, som finns kvar på några sparade plantor, bildar vädden nya knoppar som slår ut och den producerar massor av nya skott.



Bilderna av den är faktiskt tagna idag.



Och samtidigt syns fler och fler tecken på att en ny växtsäsong redan är på väg...... 

Inte kan man ge upp då.
Även om man är både tvärilsk och orolig.
Men ilskan är en utmärkt drivkraft........