De första vårtecknen

Det var några plusgrader och när jag tittade ut genom ett av fönstren, såg jag hur snön redan dragit sig undan från stammarna i den äldsta delen av avenbokshäcken. Och där, på den lilla yta, som var fri från snö syntes de.

De första snödropparna.

Jag tog kameran och gick ut för att se om det fanns fler vårtecken.

Julrosen (Helleborus niger) i krukan på trappan hade sluppit sin vita mössa men aj, aj, aj..

Knopparna hängde slappa och såg inte alls fräscha ut och vid närmre inspektion såg jag, att de var alldeles ruttna.

Den greniga julrosen, Helleborus foetidus, (som finns lite varstans i trädgården) började sticka upp här och där.

En del var fortfarande fastfrusna under snön medan andra hade lyckats hålla huvudet över snön, vilket inte varit någon bra strategi.

I brist på mat hade någon provsmakat på åtskillliga plantor.

Samma öde hade drabbat den italienska munkhättan, Arum italicum, vars blad vissnar ner på sommaren men som växer upp igen redan på hösten. Nu syntes de första övervintrade bladen i den undansjunkande snön.

Vid dammen hördes ett droppande ett droppande från bron

och kornellens unga skott hade börjat anta sin röda vårfärg på barken.


På väg upp mot gården blev marken på nytt snöfri


och jag njöt av den våta stenytan i trappan. Vatten och natursten utgör den perfekta kombinationen.


Och om man tittar tillräckligt djupt i vattenpölarna kan man ana något blommigt...


Uppe på gården igen, mötte jag en av fasantupparna, som spatserade i vårsolen och jag tänkte på, hur svårt de haft att ta sig fram i snön, som varit betydligt djupare än de varit höga.


Och i (jul)granen, som fick upprättelse efter att så nesligt ha blivt förnedrad och utkastad i en driva, kalasade kajorna på de upphängda talgbollarna.


Jag har läst på andra bloggar, att småfåglarna ratat talgbollarna i år men det gör defintivt inte kajorna!



(Fler foton finns på hemsidan.)

Tulpanfrossa

Fick i går en bukett med tulpaner och blev så glad, så glad.



Glad därför att det var alldeles oväntat och rörd över att få den. Ännu mer rörd över motiveringen. Tack snälla!



Men också väldigt glad, därför att jag aldrig eller åtminstone mycket sällan köper snittblommor åt mig själv. Men i likhet med de flesta älskar jag tulpaner, som de vårens budbärare de är.



Dessa var blandade men ack så sköna.



Den lika blandade buketten med foton består till största delen av porträtt av en av papegojtulpanerna.



En och samma blomma utplockad ur buketten och kringburen och fotograferad i olika ljusförhållanden och med olika kamerainställningar. Och med väldigt olika resultat….

Håll till godo:

Örnspaning utanför häcken.

Igår blev det mer fågelfotografering. Den dag, som var vikt för grovstädning av köket blev en örnspanardag, sedan maken på hundpromenaden på nytt sett "örnar". Nu alldeles utanför byn och jag var givetvis inte nödbedd, när han undrade om jag verkligen inte skulle ut och fotografera dem. Visserligen tvivlade jag på, att det var örnar han sett och inte bara ormvråkar eller glador. Och dessutom har jag ju vid det här laget fått fullständigt klart för mig, att den kamera och det ”lilla” objektiv jag har, inte alls är tillräckligt för fågelfotografering på lite längre avstånd. Och örnar brukar man ju inte kunna komma så nära. Men sedan maken beskrivit var fåglarna satt och kalasade, gjorde jag bedömningen, att det kanske ändå fanns möjlighet, att komma ganska nära.


På vägen dit visade maken på några små svarta prickar långt ute på åkern. Kunde i mina ögon lika gärna vara kråkor, som kalasade på ev. rester. Matplatsen låg bakom en gammal ödetomt, som sticker upp som en ö på åkern och i skydd av den, tog vi oss fram i kanten av skogsbrynet. Vi plumsade genom den djupa snön, som ömsom hade skare som bar och ömsom lössnö, som man trampade igenom. Vinden var bitande. Händerna snart stelfrusna. Men vantar var naturligtvis inte att tänka på. Måste ju vara beredd om en örn skulle flyga upp framför mig. En rovfågel svepte förbi.



En av "örnarna"? Vi fortsatte. Men väl framme fanns syntes inga örnar. Blod och pälsrester bekräftade, att detta varit en måltidsplats men just inget mer.



På väg tillbaka konstaterade vi, att det varit bra, att ha en liten nätt kompaktkamera, som alltid kunde finnas med, när tillfällen som detta uppenbarade sig.
Väl ute på vägen bestämde jag mig för att ta omvägen genom skogen, eftersom jag var välklädd och hade kameran med men ingen hund. Kanske skulle jag ha en chans att få se "örnarna" i skogen. Maken återvände till byn och stugvärmen.



Skogsvägen var nästan lika svårtrampad som åkern. Min plan var, att ta mig till en öppen gammal betesmark mitt i skogen, där jag ofta sett rovfåglar jaga.



Nästan framme hörde jag ett gällt skrikande åt andra hållet och bestämde mig för att istället fortsätta i riktning mot ljudet på andra sidan granskogen.

Men inga örnar syntes till. Jag väntade och väntade. Men förgäves.



Jag tog några foton och gick vidare när jag plötsligt såg en skugga ovanför mig. Knappt hade jag hunnit ändra kamerainställningarna och tryckt av ett par bilder av den välkända silhuetten högt uppe i skyn förrän fågeln hade försvunnit in i de låga molnen.



Men plötsligt var den där igen. Fortfarande för långt borta försvann den in i skogsbrynet. Jag fortsatte fram och såg, att den satt i ett av träden.



Och så lyfte den. Jag tryckte, tryckte och tryckte och så var den borta igen.









Jag försökte avgöra om det alls hade blivit några bilder men hade svårt att se på displayen. Fågeln hade försvunnit bort mot det område, dit jag ursprungligen tänkt gå och jag bestämde mig i för att följa efter.



Jag började ta mig över ett hygge för att ta mig igenom den täta granodlingen, som skilde mig från den öppna marken på andra sidan. Men det var besvärligt. Ris, grenar och rotvältor under snön fick mig att snubbla och jag var rädd att falla omkull med kameran i snön. Tänk om jag ändå haft en liten nätt kamera, som man kunde stoppa i fickan…





Jag kämpade på men kände, att det nog var ganska naivt att tro, att jag skulle kunna jaga rätt på "örnen". Insåg, att risken dessutom var stor, att jag istället skulle få se den sväva över granskogen tillbaka mot det område jag precis lämnat bakom mig. Framför mig stod granskogen tät och ogenomtränglig och med tanke på att detta också är vildsvinsområde vände jag tillbaka till skogsvägen igen.



På vägen tillbaka till byn såg jag fågeln på nytt göra en lov över det öppna landskapet och sedan försvinna igen över grantopparna.



Allt medan solen började bryta igenom molnen…



Det var en härlig dag i skogen och jag var nöjd och glad över att ha lyckats fånga en flygande rovfågel på bild. Men var det verkligen en örn?
Nej, tyvärr var det nog "bara" en vanlig ormråk men jag var ganska nöjd ändå.

Och frågan kvarstår om de två första rovfåglarna på åkern var örnar eller ej...

Sista dansen

Man skulle kanske förledas att tro, att man, när man som jag ogillar snön där ute, skulle omge sig av idel heta färger inomhus. Men låt mig försäkra er om, att inget kan vara mera felaktigt.



I mitt köksfönster står tvenne vita cyklamen av den lite mindre modellen. Inköpta för flera år, sedan fortsätter de att blomma nästan oupphörligt. Ibland vilar de lite men blommor finns det oftast. Jag har ofta undrat, hur de orkar fortsätta trots den vanvård jag i vanlig ordning utsätter mina krukväxter för.



Just nu har de tagit en vilopause efter julens uppvisning och jag har i sanningens namn inte ägnat dem någon större uppmärksamhet. Så det var mest av en tillfällighet, att jag kastade ett öga på en av de nästan utblommade skönheterna och fick bevittna hennes sista stora föreställning.



Som en dimslöja. Med kronblad, som påminnande om spröda, pärlemorskimrande insektsvingar svepte hon ner i fönsterkarmen.



Skir men med små lustiga, lätta krumsprång





svävade hon fram som en älva på lätta fötter.



Likt en prima ballerina trippande på tåspetsarna.



Varpå hon avslutade och tackade för sig med en riktig teaternigning.




Jag satt kvar och väntade på mer men på fönsterbrädet låg bara en vissen blomma…