En pop up kan vara olika saker,
allt från något, som dyker upp på datorn till något, som dyker upp i skogen när man tränar sök med sin hund.
På min blogg betyder det något som dyker upp i trädgården.
Bara så där.
Och i min trädgård är det en hel del som gör just det.
Som ni nog förstått gillar jag växter, som bara dyker upp.
Nyfiket avvaktar jag och ser vad det ska bli av dem.
Oftast blir det bara skräp och därmed merarbete men ibland små oförutsedda glädjeämnen.
Den senaste tiden har jag glatt mig åt två sådana.
Den ena troligen en avkomma från en växt jag sådde och planterade ut för länge sedan.
En Malva sylvestris spp mauriatiana.
Den försvann tillsammans med allt annat men ifjor dök det plötsligt upp plantor på gruplanen, som likande den.
Det växer ju en del vanlig rödmalva, Malva sylvestris i trädgården och dessutom försökte jag mig på Malva sylvestris 'Zebrina' för något år sedan.
Den senare utföll inte till min belåtenhet och fick försvinna igen.
Och möjligen är de nu uppståndna en hybrid.
Men blommorna liknar den ursprungliga, de flesta mörkt purpur med ännu mörkare ådringar.
De ursprungliga plantorna var dock betydligt kraftigare men det kanske mest berodde på att de planterades i sol och bra jord.
I våras flyttades några av fröplantorna till Purpurgången, som nu nog egentligen är lite för skuggig för växten.
Men där hittade den snabbt en kompis i fingerborgsblommorna.
På gårdsplanen fraterniserar den glatt med purpurklätten,
Lychnis coronaria, som också är en självsådd historia.
En växt jag nog aldrig skulle ha planterat in medvetet.
Men däremot gillar jag dess vita variant och köpte vid ett tillfälle ett antal via plantor.
Innan jag hunnit plantera dem, började jag misstänka, att de inte alls skulle bli vita utan just purpur,
så de fick stå kvar på grusplanen i sina krukor i avvaktan.
Och visst blev de purpur.
Eller ilsket rosa om man så vill.
De skulle bort!
Då hade de redan frösått sig.
Och de dök alltså upp i singeln.
I riklig mängd.
OCH
de visade sig vara en klar tillgång.
Trots allt.
De blommar från mitten av juni och de blommar alltså fortfarande.
Inte i samma mängd som i somras men tillräckligt för att ge lite färg och fest åt den i övrigt sparsmakade grusplanen.
Och mitt, för tillfället, dystra sinne.
På tidiga sommaren matchar de daggrosen,
Rosa Glauca (syn.
Rosa rubrifolia).
Senare kompletterar de krukorna
och nu de gyllene höstfärgerna.
Vänskapen med den likaledes självsådda malvan är ju inte heller fy skam.
Nu är båda lite tilltufsade av den kommande hösten men fortfarande ger de en känsla av värme,
där de stöder varandra på slutet av sitt flor.
Och hela tiden lyser de upp och förför.
Naturligtvis tycker jag, att de egentligen är helt fel på vår gårdsplan.
Grusplanen, som jag tänkt ska vara en strikt och återhållsamt passage innan man tar steget ner i trädgården.
En renande passage.
Men klätten påminner mig om förföriskt putande röda läppar i ett sammanhang där sedesam tillbakadragenhet varit mer klädsam och passande.
Men kanske är det just den självpåtagna kaxigheten och pråligheten, som gör den oväntade kontrasten så tilltalande.
Som en utagerande vamp i en sakral omgivning.
Chockerande men...oemotståndlig.
De två första och sista bilderna tog jag förra veckan.
Resten av bilderna är tagna under sommaren och framplockade med hjälp av bildsorteringsprogrammet jag laddat ner på prov.
Så ni får vara lite försökskaniner ett tag, medan jag testar och försöker bli klok på programmet.
