Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



tisdag 22 maj 2012

Ni kanske undrar..



hur det står till i trädgården?
Eller hur det gick med ugglorna?



 
Trädgården är en trist historia, så vi börjar med ugglorna.

Jag berättade ju, att vad jag förmodade var en hane passade en unge.




Någon dag senare satt han i pilen men någon unge syntes inte till.
Jag pratade med honom medan jag försökte se ungen.



Hanen blev orolig och flög iväg.
Jag började göra det jag planerat och hanen återvände nästan omedelbart.
Hela tiden var hans blick intensivt fäst vid mig och han såg fortfarande orolig ut.
När han började vagga med kroppen fann jag det säkrast att gå därifrån.



Det är ju känt, att kattugglor kan anfalla när de har ungar.
Också helt oprovocerat.
(Vilket f.ö. hände en man i Norge för bara någon dag sedan).

'Våra' ugglor är ju vilda djur och alls inte tama.
Men jag har aldrig någonsin känt mig orolig i deras närvaro.
Tvärtom har jag tyckt mig se, att ugglemamman är helt lugn och trygg med att jag rör mig i närheten av hennes ungar och inte heller verkar störd av att jag står och beundrar dem då och då.
Hon tittar på mig när jag kommer, varpå hon oftast vänder bort huvudet eller blundar.
Då och då kikar hon lite på mig, som för att visa, att hon vet att jag är där men hela hennes hållning är väldigt avslappad.
(Om det däremot kommer någon främmande flyger hon omedelbart iväg.)
Men hanens kroppspråk och blick sa något helt annat.
Hela han signalerade oro.

Alltså lämnade jag den delen av trädgården.
För inte ville jag, att de ska känna sig oroade av mig.
Det skulle naturligtvis inte heller vara så kul om de anföll mig.

När jag senare passerade stället var hanen borta men då såg jag ungen.
Den satt inne i häcken knappt en meter från där jag stått tidigare under dagen och jag förstod hans oro och gick på nytt därifrån.




Någon dag senare satt honan ute på ön.
Det kändes tryggt.

Hon tittade som vanligt på mig och vände sig därefter om.


Någon unge såg jag inte då men den satt säkert en bit därifrån.




Men en dag satt den ensamma ungen i robinian, som ännu inte slagit ut, alldeles vid huset.
Det blåste ordentligt och den lilla ungen gungade fram och tillbaka.


Vad som var mer oroande var, att kajorna cirklade runt den.
Men ungen såg helt lugn ut.
 Kanske var kajorna mer skärrade av uggleungens närvaro än vad den var av dem.
Ungen satt ju inte så långt från deras bo.


Därefter har jag sett både honan och ungarna dagligen.
Jo, det fanns fler!




När jag en sen eftermiddag såg ungen ute på ön, upptäckte jag ytterligare en högt uppe i trädkronorna.




Och när jag kikade mellan grenar och blad såg jag, att de faktiskt var två till.
Tre ungar alltså.



Och idag var de fyra!




Ungarna är som sin mamma.
Nyfikna men till synes obekymrade om min närhet.



När jag kommer, vänder de sig om och tittar på mig en stund,
varpå de sluter ögonen och ignorerar, att jag är där.
(Vill jag ha foton  med öppna ögon måste jag vara snabb.)



Oftast sitter de högt upp, dolda av lövverket, som nu tätnat och det är inte alldeles lätt att vare sig se eller fotografera dem.
        Alltid är det något  i vägen.


För dagens bilder hittade jag en glugg om jag stod alldeles under dem, vilket gjorde, att de höll på att ramla av pinnen när de skulle hålla lite koll på mig.



På kvällarna sitter de ibland utanför mitt arbetsrumsfönster
och jag kan höra deras hesa rop efter mat.


Och ugglemor, som om dagarna sitter loj och sömndrucken,
 byter karaktär och blir det rovdjur hon ju faktiskt är.
Intensivt uppmärksam reagerar hon blixtsnabbt när något dyker upp.



Kanske är det mer än kameravinklarna som gör, att det har blivit ovanlig mycket klor på fotona....




PS. Möjligen finns det fler än de fyra ungarna, som syns på samma foto.

Det är svårt att avgöra om det är samma ungar jag ser hela tiden.
En av ungarna var betydligt mer utvecklad än vad jag tycker de andra är, redan för någon vecka sedan.

Det finns ju flera ugglor här och kattugglor lämnar ogärna det revir de vuxit upp i, så det är högst troligt, att det kan finnas fler kullar.

Behöver jag säga, att jag är väldigt glad så länge de vill stanna kvar?





torsdag 10 maj 2012

Bara en...?


 Under några veckor har vi spanat efter tecken på uggleungar.

Vi har inte sett några men de vuxna ugglornas beteende har berättat, att de nog fanns.
Förhoppningsvis.

För säkra kunde vi ju inte vara.
Skrien kunde lika väl vara föranledda av att något gått på tok.

Idag drogs jag på nytt ner till den nedre delen av trädgården.
Nu, eftersom några skator höll ett väldigt liv där.




Skatorna flög när jag närmade mig men kvar satt en uggla.
Han (för jag tror, att detta var en hane, eftersom den var betydligt mindre än den uggla som suttit i pilen eller vid husgaveln) gav mig en snabb blick. Därpå fortsatte han att  uppmärksamt kolla något en bit bort.  
 De stora runda ögonen var vidöppna och vaksamma och för en gångs skull satt ugglan dessutom inte skymd bakom en massa grenar.

Jag tog några bilder och plötsligt var han borta.




Senare på dagen gick jag ner dit igen i regnet.

Den vuxna ugglan syntes inte till men väl en raggig våt liten tuss i ett av de självsådda körsbärsträden.




Tätt intill stammen satt den lilla.
För den var verkligen inte stor.

Den försökte skaka av sig lite av vätan men hade klara problem att hålla balansen.




Några fler ungar syntes inte till och inte heller någon av de vuxna ugglorna.
Men de är, som jag skrivit tidigare svåra att upptäcka om man inte vet precis var de sitter.

Nu undrar jag om det bara blev en unge det här året.
Eller om fler är på gång.




För ungarna kläcks efterhand, så det kanske kommer någon eftersläntrare.
Eller är de kanske redan så stora att de är flugit iväg lite längre.
Och vi missat dem?




Vi fortsätter att hålla kik efter dem.
Och titta till den lilla......




tisdag 8 maj 2012

Bebisar



Inga ugglebarn synes än.


Ugglan sitter dagligen på nästan samma plats.
Oftast skymd.
Lika ofta blundande.


Alltid med full koll.

Men medan vi väntar.
Vem kan väl motstå en fjunig trastunge?


Inte jag.


Och definitivt inte den stolta Mamma Trast.


måndag 7 maj 2012

Åh, en så underbar morgon!




Min vän Skogseva och jag skulle åka på en av våra utflykter.
Planerad sedan ett tag men annat har kommit emellan.

Målet var Vombsjön bara någon mil hemifrån och det vi speciellt ville titta på var skarvarna.
Skarvarna, som är lika avskydda som kråkfåglarna - om inte mer, eftersom de anses förstöra både fiskarnas nät och den miljö de väljer att bosätta sig på.
Som vanligt finns det olika uppfattningar

Vår utgångs punkt var helt enkelt, att de stora urtidsliknande fåglarna är vackra och spännande!
Exotiska.
Naivt?

Jag tog mig till platsen en regnig dag för att rekognisera och tog några blder.
Men nu skulle vi satsa på att vara på plats vid soluppgången!


Klockan ringde klockan tre!
(Nej! Det var inte då, som jag utbrast i en lovsång till morgonen.)
Vi ankom i gryningen och försökte hitta en plats utan allt för mycket grenar i vägen.
Knappt hade vi kommit förrän en gök började sjunga alldeles ovanför våra huvuden.
Skarvarna var redan i rörelse och några gav sig av för att söka föda.
Andra satt knappt skönjbara i vattnet framför oss.



Grupper av sjöfågel guppade förbi i det svaga gryningsljuset.


En av skarvarna dök upp.
Och försvann.
Några hägrar flög förbi och landade helt nära men skymda av vegetationen.
En skarv landade ljudlöst i grenverket ovanför oss.

Solen steg.
Sjön framför oss fylldes av allehanda sjöfågel.




Några svanar stannade mellan oss och skarvarnas träd.



Viggar, änder,



 knipor




och skäggdoppingar simmade förbi i gattet.




Lekte. Spelade.
Åmade och kråmade sig.

Gäss, hägrar och måsar kom och flög.
Svanarna putsade sig.


Luften var fylld av fågelläten.
Ljudet av tunga vingar blandades med måsars skri, gässens trumpeterande, andfåglarnas kvackande och snattrande.
Och emellanåt ett svagt gurglande ljud från skarvarnas håll.
Ja, skarvarna var de, som gjorde minst väsen av sig.
Ljudlöst förflyttade de sig och trots att man på fotona kan se stora gapande näbbar var de nästan helt tysta.

När klockan var åtta kändes det som om vi varit där en evighet.
Vi avbröt fotograferandet för att äta frukost på en liten sandbank en bit ut i sjön.
En glada landade bara några meter bort.

Vågorna kluckade, sjön glittrade och vi blev alldeles yra.
Kanske var det den tidiga morgonen.


Och skarvarna?
Ja, det blev några (dåliga) bilder på dem men de blev inte dagens huvudpersoner, så som vi tänkt oss.
Vi måste nog göra om det.
Och försöka fokusera lite mer på skarvarna.
De stora. Vackra.

 
 
Sittande i sitt träd, där några låg i sina reden




medan de andra ljudlöst gled iväg,
kom tillbaka och delade med sig av maten?
 
 

Torkade sina stora vingar i morgonsolen.
Och flög igen.


Fotona blev väl inga höjdare men kanske kan de förmedla något av det vi upplevde.
Det var svårt att koncentera sig på en sak.
Vi ville se allt.
Fotografera allt.




Och bara njuta av upplevelsen denna underbara majmorgon.

lördag 5 maj 2012

Något på gång?




Trädgårdens ugglor har varit påfallande 'frånvarande' under den senaste tiden.
De har varken synts eller hörts.

En av dem har sin fasta boplats på husets södergavel och under hela vintern har jag hälsat på henne när jag passerat och då och då har jag tagit en bild av henne.
Men nu har hon alltså inte suttit på sin vanliga plats på ett bra tag.

Vi har undrat om hon månne ligger och ruvar.
Eller om hon kanske har lämnat oss.

Idag när jag rensade i trädgården hörde jag plötsligt uggleskrik från den stora pilen.
 Jag släppte min spade och rusade till och såg en skata flyga därifrån.




Katten också!
För jag vet ju (även om jag försöker förtränga det), att skatorna är några riktiga bovar.
Tänk om....


Men när jag rundat hörnet såg jag ugglan.
Sittande där hon brukar när hon presenterat sina barn.




Några ungar syntes inte till men hennes upphöjda lugn försäkrade mig om att allt var under kontroll.

Jag hämtade kameran.
Hon tittade lite på mig och så vände hon bort huvudet.

Då och då öppnade hon ett öga och kikade på mig men satt lugnt kvar.




Nu väntar vi på att få se årets kull.

Håll tummarna!