Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



fredag 29 januari 2010

Snö, snö, snö och ännu mer snö. Ska det aldrig ta slut?





Nej, det här är inget väder jag uppskattar. Visst är det vackert och visst är hunden ren och fin när vi kommer hem från våra promenader. Men istället beter sig hunden, som snart är 7 år, som ett yrväder till valp när vi kommer ut. Allt medan jag stelbent halkar mig fram och utan framgång förmanar den skuttande, snurrande hunden att ”gå fint”. Så promenaderna blir korta. Och inte kan man göra något i trädgården! Vi, som hade planerat, att ta ner flera träd och beskära en hel del buskar, som vuxit sig alldeles för yviga.



Dagens inspektionsrunda i trädgården gav ingen anledning till glädjefnatt. Det fanns förstås inga vårtecken att tala om. Julrosorna hukade lite varstans i snön och knep ihop sina nästan färdiga blomställningar.



Det mesta annat är begravt under ett tjockt lager snö. Jag skakade loss den tunga snön från buxbom och buskar och undrade, hur de kommer att se ut när snön smält. Jag ser tecken på, att åtskilliga buskar ligger nertryckta, begravda och möjligen knäckta och fastfrusna under snön. Det blir nog till att göra en kraftig beskärning till våren. Och då är det inte säkert, att det blir den beskärning vi tänkt oss.
Miscanthusen, som brukar vara en glädjekälla under hela vintern hör till de knäcktas skara men kommer ju att komma tillbaka.



Också buxbomen ”slokar”. Flera år av obefintlig ans har gjort, att den är alldeles för vek och mycket har lagt sig under snön, trots upprepade försök att befria den från dess tunga vinterkappa.



Så även om jag längtar efter våren, så är det med bävan. Hur mycket är skadat? Hur har det gått med alla växter i krukor, som jag inte hann få in innan snön och kylan kom?



Och som vanligt så här års, funderar jag på hur mycket parkslidet kommer att bre ut sig i år? Och hur det kommer att bli med sniglarna?

Det blev i alla fall några ynka foton till hemsidan men inte ens det kändes riktigt inspirerande. Det är helt andra bilder jag längtar efter att kunna ta nu.





Väl inne i stugvärmen såg jag solen sänka sig och ge plats för ytterligare en kall natt



allt medan månen steg på andra sidan huset.

onsdag 27 januari 2010

Ännu mera fåglar....




Nej, jag har inte gett mig ännu. Jag försöker och försöker att få skarpa bilder på småfåglarna utanför köksfönstret. Och de (fotona)har blivit lite bättre efter hand. Men inte bra.
I söndags fick vi besök av bl.a. en flock bergfinkar. Jag har aldrig sett dem förut och hade inte vetat, att det var just bergfinkar om jag inte beundrat dem i Skogsevas blogg . Jag kastade mig förstås efter kameran. Det var ett liv och ett kiv runt foderautomaten och jag tryckte av en massa exponeringar på de vackra fåglarna.







Tänk vilka fantastiska foton detta skulle ha kunnat bli! Nu fick jag nöja mig med att leka med dem i Photoshop.











Och ju fler misslyckade foton jag tog, desto mer besatt blev jag av att lyckas.
Nu hade jag redan testat olika exponeringsmöjligheter i det oändliga, så jag beslöt mig för att använda en del av kamerans inbyggda automatik. Jag övergick till slutarprioritering och överlät åt kameran att avgöra vilken bländare, som skulle användas. Problemet är ju, att eftersom jag redan försökt på den kortaste tiden (1/4000), så räckte inte bländarskalan inte till. Men när jag lät kameran styra, så tycktes den kompensera den det bristfälliga ljuset(?) . Hur detta går till och om man kan göra det manuellt förstår jag (ännu) inte.









Dessutom började jag misstänka, att det faktum att jag tagit de flesta bilderna genom fönstret (för att inte skrämma bort fåglarna) kanske bidragit till att bilderna blivit oskarpa. Jag har visserligen tagit många bilder genom fönster och aldrig märkt, att det gjort någon större skillnad. Att glaset gör att mindre ljus kommer in i kameran har jag räknat med. Men det vore ju logiskt om den brytning som ljuset utsätts för när det ska passera 2 glas (med blåst glas) skulle kunna påverka skärpan.

Alltså lät jag maken ta hunden och ensam köra ut på åsen istället för den sedvanliga gemensamma söndagspromenaden, så att jag skulle kunna fortsätta min jakt på en bra bild. Bergfinkarna försvann i samma ögonblick som maken kom ut på gården, så han passade på att fylla på mat till dem. Och så körde han iväg. Med köksfönstret på vid gavel och med kameran på sitt stativ väntade jag i köket, som blev allt kallare och kallare. Men bergfinkarna var och förblev borta.





Så småningom kom fåglarna tilbaka och jag fick några några relativt bra och skarpa bilder på dem. Bra mycket bättre än något jag tagit tidigare.Var det glasrutan, som var det enkla svaret på mina frågor? Men hur förklarar det de skarpa bilder jag tidigare tagit genom fönstret? Är det kombinationen stor brännvidd och glasrutan, som inte är förenliga?



Till slut kom maken hem (till ett nerkylt hus) och berättade, att han sett örnar i skogen…….

Med detta avslutar jag (för stunden i alla fall) mina rapporter från fågelfotograferandet men återkommer om jag skulle lyckas riktigt bra. För jag kommer inte att sluta att varken titta på eller fotografera fåglar.
Det var rena underhållningen att titta på deras försök att hålla de andra borta från maten.









Men til slut samsades de i alla fall.
Slutet gott - allting gott.

torsdag 21 januari 2010

Att fånga tidens och fåglarnas flykt






Oj, vad tiden flyger iväg. Och fast jag längtar efter våren, får jag nästan panik av hur fort tiden svissar förbi. Vi är redan i slutet av januari och det var ju så mycket jag skulle göra innan vårbruket sätter igång. Jag skulle njuta av massor av olästa böcker, bygga ut min hemsida, röja och rensa i alla skrymslen och vrår här hemma, laga, lappa och måla och så planera och förbereda för den sommar som snart är här.
Och så sitter jag mest framför datorn och leker, när jag inte sitter på pass för att fånga en flygande, liten sparv på bild. Nej, jag har fortfarande inte gett upp! Jag försöker fortfarande få till skarpa foton på de bevingade, små vännerna. Och de blir fortfarande allt annat än skarpa. Till och med om de sitter still. Varpå jag jämför med alla fantastiska foton på bloggarna jag besöker och blir än mer besatt: Jag ska också kunna. Men långsamt börjar jag intala mig själv, att det möjligen ändå är så, att min utrustning inte räcker till för vad jag vill göra. Att jag, som vanligt, gapar över för mycket. Och ändå tycker jag, att jag har en bra kamera. Den finaste jag haft. Som tröst leker jag med de usla resultat jag åstadkommit och gör ”Bilder” av dem i Photoshop istället. Photoshop, denna fantastiska leksak för bildälskare. En avancerad variant av asken med kritor, som man blev så glad åt som barn. Och med fingrar krokiga av värk är det en gudagåva, att kunna måla utan att behöva hålla i kritan.

PS. Det blev ingen sparv det blev en trast.....

onsdag 20 januari 2010

Det verkar som om jag spolierat sidan när jag skulle ändra i HTML-koden. Förmodligen tog jag bort något viktigt....Jag kan knappt öppna sidan själv och varken redigera eller förhandsgranska.
Hoppas, att jag kan rädda den.....

torsdag 14 januari 2010

Jul ut Ljus in

JULGRANSPLUNDRING

Nu är glada julen slut, slut, slut
Julegranen bäres ut, ut, ut

Den 13 januari bars julen och julgranen ut. Allt enligt traditionen.
Vi är inga traditionalister, firar knappast vare sig påsk eller midsommar men julens in- och uttåg är en av få traditioner vi inte kompromissar med.






Alltså plockades kulorna ner från granen. Glittret lirkades loss och till slut släcktes julgransbelysningen för sista gången. Julgranen greppades i ett stadigt tag om midjan och bars ut och kastades i en snödriva.

Medan kulorna med försiktighet packades ner för att kunna tas fram till nästa jul föll mörkret utanför fönstren.Där ljusstakarna tidigare lyste upp syntes nu istället den rodnande solnedgången.



Några solstrålar smekte lekfullt de torkade resterna av köksträdgårdens tistlar, som fått en hedersplats i ett av bibliotekets fönster.



In i salen bars den ståtliga mörkröda amaryllisen för att förevigas. Hon hade köpts in ungefär samtidigt med att granen nedlades för att pryda huset. Eg. tyckte frun i huset inte om röda amaryllisar men denna hade lovat en djupröd färg, som fick också den förhärdade prästgårdsfrun att smälta. Men fröken lök hade hållit hårt om sina klockor. Julen hann passera innan hon öppnade och visade upp sina inte mindre än 8 djupröda klockor. Och nu skulle hon förevigas.






Ute i kylan låg granen och undrade vad som hänt.

För bara några veckor sedan växte jag i skogen. Sen kom de och fick mig att känna mig utvald. Jag höggs ner och lyftes bort. I triumf bars jag in i det stora huset. Jag smyckades likt en brud med slöjor av glitter och med glödgande kulor. I 2 veckor prydde jag deras hem. Mitt i husets hjärta fick jag stå och hälsa besökare välkomna.




Och så plötsligt kom de och slet av mig min klädsel. Avklädd, naken, förnedrad, ratad och tillintetgjord bars jag ut och kastades i en snödriva.
Allt medan den runda fröken amaryllislök bars in på min plats. Med sin runda midja, långa slanka ben och upphetsande kjoltyg (som hon f.ö. alltför villigt och lättsinnigt drog upp att exponera det som fanns därunder) . När hennes blomtid är över kommer hon att pysslas om för att så småningom få vila en kort tid i källarvalven innan hon på nytt får chansen att exhibitionistiskt få exponera sin heta skönhet.
Och jag undrar vad jag gjorde för fel. Var jag för grovvuxen, hade fel språk och uttryckssätt? Var det för att jag kom från ett simpelt fjäll i skogen? Eller för att jag inte var sprungen ur den goda myllan innanför de egna häckarna?
Mina föräldrar hade ambitioner för mig. Själv hade jag drömmar. Jag skulle bli något stort. Växa mig hög och reslig. Bli något stort och viktigt. Kanske bli en bärande del av en mäktig byggnad. Kanske med hjälp av människohänder bli en vacker och funktionell möbel, ett bord som människorna skulle kunna träffas kring. Eller ett vackert bruksföremål att ärvas från generation till generation. Men mest av allt ville jag nog bli en bok. (Ja, då menar jag inte släktingen bok, Fagus silvatica, utan en BOK). Jag skulle bli bärare av vackra och viktiga ord. En budbärare av skönhet, kunskap och visdom.



Och nu ligger jag här som en för tidigt fälld fura. Varför blev det så här? Varför? Jag, som hade sådana drömmar.
Men vad är väl livet om inte blott drömmar och illusioner.....

måndag 11 januari 2010

Fortsättning på fototemat

Börjar med ännu några fasanbilder, eftersom det efter alla misslyckade småfågelsbilder känns trösterikt att titta på dem.






Bakgrunden till dessa foton var, att vi hängt upp en kärve till småfåglarna. Men fasanerna hann först och de blev som tokiga. Den störste av flockens 5 tuppar flög upp på kärven och sedan blev det ett liv och kiv, när de försökte knuffa ner varandra och de var lätta att fotografera.

I går såg jag en fasan kommande inflygande över gården. Dess silhuett var fantasieggande lik flygande urtidsmonster, som jag sett i nån science fictionfilm. Stora skrämmande djur med enorma, fransade vingar och en lång stjärt att styra med, glidande genom luften. Framför mig såg jag bilden jag skulle velat ta. Bilden av fågeln med den fantastiska silhuetten. Och jag bestämde mig för att det får bli min målbild! Det jag siktar efter och vill uppnå.



Men nej, jag har inga ambitioner att bli fågelfotograf, även om jag förstås inte skulle ha något emot att kunna ta foton som Brutus Östling. Men när jag läst på förstår jag, att Fågelfotografen är minutiöst förebredd. Han (för det tycks oftast vara en man) ligger i gömslen i timmar och väntar på det rätta tillfället, ibland utan att få en endaste bild. Han har utrustning värd en förmögenhet. Och jag inser, att mina förutsättningar inte alls räcker till. (Varken tid, utrustning eller, om jag ska vara ärlig, ens tillräcklig med lust och engagemang.)
Men jag skulle vilja kunna fånga den fågel eller det djur, som faktiskt dyker upp i min närhet, åtminstone på en acceptabel bild.


I stället minns jag hur irriterad jag var, när jag missade ormvråkarna, som slogs om en bit uthängd späck bara några meter utanför vårt gamla köksfönster.

Jag minns också ”djuret”, som slank ut ur ett hål i stammen på en av de gamla almarna precis när jag faktiskt passerade med kameran i högsta hugg.




Hur många kan se, att detta är en mård?


Jag minns, hur jag inte ens kunde få en skarp bild på den häger, som tålmodigt poserade utanför sovrumsfönstret (läs väntade ut lövgrodorna och guldfiskarna innan han efter några veckor tömt matmagasinet och försvann till nya jaktmarker). Sanningen att säga, blev jag nog, liksom vid de tidigare tillfällena, så upphetsad, att jag inte kunde hålla kameran stilla. Nu tänker jag på vilka fantastiska foton jag borde ha kunnat ha tagit av den totalt orädda fågeln, som jag sjasade bort gång på gång bara för att se den nonchalant lyfta och sväva över en häck för att landa vid nästa damm.



Lika upphetsad blev jag f.ö. i våras när jag skulle fika på verandan. Kaffet var upphällt och jag skulle just sätta mig, när jag upptäckte, att jag inte var ensam. En enorm bålgeting brummade under taket. Jag sprang in efter kameran och stängde dörren in till huset. Ett ögonblick var jag lite orolig, för den var GIGANTISK. Men jag insåg snabbt, att den inte alls var intresserad av mig. Den undersökte minutiöst alla mörka fläckar i taket troligen i förhoppning om att det skulle vara feta flugor och visade inget intresse för mig. Jag vågade mig ganska nära och tryckte upphetsat av några exponeringar. Och som ni kanske förstår, tryckte jag med hela kroppen och allt blev förstås suddigt. Efterhand som jag lugnat ner mig blev faktiskt några av fotona lite bättre.




Med datorns hjälp kunde jag i alla fall göra om ett av de suddiga fotona till en BILD, som åtminstone kan användas för att ge ökad förståelse av begreppet Getingmidja. Men som foto betraktat var det inte godkänt.



När jag idag analyserade fotona och kollade slutartiderna inser jag, att det var dömt att misslyckas. (Bilderna är tagna med alldeles för långa slutartider, 1/60 sekund i förhållande till brännvidden, som var 300mm, när de enl. kursboken borde ha legat på 1/300 sekund)

För att fortsätta, där jag började:

Nej, jag kommer aldrig att bli en ny Brutus men genom att försöka mig på fågelfotografering kan jag kanske bli en bättre allroundfotograf.

Genom att träna på, att avslappat kunna trycka av utan att låta upphetsningen resultera i, att jag krampaktigt tryyycker hela kameran stället för att mjukt smyga ner avtryckaren. (Att jag står bredbent och tar ett djupt andetag, vilket sitter i ryggmärgen sedan tidiga år räcker inte, när jag sedan är så spänd, att den tänkta lilla, lilla rörelsen med pekfingret blir ett stort, spänt vevande med hela armen. Men träning brukar ge färdighet. Dessutom inser jag på nytt vikten av att använda det gamla stativet, som stått i garderoben de senaste åren. )
Och genom att vara medveten om och experimentera med effekten av olika inställningar vad gäller slutartid och bländaröppning. Att tänka på att stor bländare ger mer ljus men mindre skärpedjup - på gott och ont. Detta kunde jag en gång men det var många år sedan och sker numera allt annat än automatiskt.

Genom att träna och tänka på allt detta, kunskap som är färskvara och som måste underhållas, så kan jag kanske med lite tur också kunna fånga den där flygande fasanen. Eller är det kanske att önska för mycket?

Men det kan kanske i alla fall bidra till att mina blomporträtt kan bli skarpare.

”Om man siktar på stjärnorna når man trädtopparna.....”

Sista bilden får symbolisera det allra viktigaste, något som jag ofta slarvat med på senare tid:
Att ha med kameran!


Fotot av ormvråken i snön är taget vid en hundpromenad av min son Jöns, eftersom det var han och inte jag, som hade kameran med sig.

lördag 9 januari 2010

Fågelfotografering









Eftersom trädgården vilar i djupaste vinterdvala finns det just inte mycket att fotografera i blomväg och då passade det bra, att försöka mig på vinterns glädjeämnen nummer ett: Trädgårdens småfåglar.
Försökte redan i december att fånga några frusna fasaner på bild med hjälp av mitt teleobjektiv men fick ingen skärpa. Då ilsknade jag till och tog fram stativet och försökte på nytt med godkänt resultat.






Då blev jag lite sugen på att försöka mig på småfåglarna också. Men där blev det stopp. Totalt fiasko. Alldeles suddiga blev de. Trots stativ och snabba tider. Trots att jag fokuserade på ögonen (inte så lätt när hela pippin hamnar i fokusrutan). På olika bloggar ser jag fantastiskt fina fågelbilder och undrar varför inte jag kan. Är jag så usel fotgraf? Eller är det något fel på min utrustning? Eller kan det vara så, att min utrustning helt enkelt inte är tillräcklig om man vill fotografera småfåglar på 10-15 meters håll?

Efter en veckas experimenterande och jag tror 1000 bilder på suddiga varelser, som det inte ens går att identifiera och långt mindre se ögon eller klor på, lyckades jag i alla fall idag fånga denna talgoxe...



Nu tänker jag mig inte någon framtid som fågelfotograf men jag "gillar fåglar" och det vore ju trevligt om jag skulle kunna fånga dem på någon bild då och då. Men hur gör man? Alla tips emottages alltså med största tacksamhet.