Årets första...

Vaknade imorse av ett välbekant ”bankande” ljud.
Välbekant därför att det återkommer varje vår. Första året på Prästgården tog det några dagar innan vi lokaliserat och identifierat det. Ljudet kommer från vinden och orsakas av starar, som på något sätt lyckas ta sig in men sedan inte hittar ut igen. Medan de letar efter utgångar flyger de mot bl.a. glasrutan i vindsdörren i förtvivlade försök att komma ut. I morse somnade jag om. Stararna har ju inte kommit än.
Vid frukostbordet hördes ett ordentligt skramlande från vindstrappan. Jag for upp och öppnade dörren. Vid mina fötter låg en tom plåtburk, som någon vält och knuffat ner för trappan. Jag gick upp på vinden och mycket riktigt, där satt en förskrämd stare tryckt mot fönsterrutan. Årets första. Det lär bli många fler. Jag öppnade och släppte ut den och ljum vårluft strömmade in.

Jag kom snabbt i kläderna och gick ut.
Ute sjöng koltrastarna, ivrigt understödda av småfåglarna. Högt uppe drillade lärkorna och ett transträck passerade trumpeterande. De nyanlända stararna bidrog till kören med sitt knackande läte, som emellanåt övergick till några små fina försök till visslande melodislingor.

Jag tog min kaffekopp och satte mig. Första fikan ute. Utan vare sig filt eller kudde. (När jag kom in igen visade termometern 15 grader i skuggan.) När jag satt mig, hörde jag nästa ljudsensation. Ett intensivt surrande från den närmsta snödroppsruggen. Jag bockade mig ner och hamnade i en svärm av bin. Årets första.

Innan jag avslutade fikan fick jag också besök av årets första fluga, som faktiskt fick sitta kvar ett ögonblick och lapa i sig lite sötma från marmeladburken medan jag fotograferade den innan jag schasade bort den.

(Hade jag sett närbilden hade jag nog omgående viftat bort den.)

Överallt surrade det av baktunga, flitiga bin. Själv var jag allt annat än flitig.

Detta fick bli en riktigt slapp ”njutardag”. Årets första.

Och på dagens inspektionsrunda hade flera gamla växtbekanta sträckt på sig och jag såg bl.a. årets första….

Men det får bli ett annat inlägg.

Blåsippsblues

            

Än är det vinter kvar, säger mor……Nja, det sa jag för en vecka sedan när snön ännu låg vit över hela trädgården. Men det gick snabbt. Snön försvann fort och vi klarade oss dessutom från den befarade översvämningen. Lugnt och stilla decimerades snömassorna.

Plötsligt blev det bråttom. Träd skulle fällas. Buskar skulle beskäras. Framför allt skulle några förvuxna korneller bredvid dammen reduceras kraftigt. Vi hade tänkt kunna stå på isen och såga. Men innan vi hann ut hade isen börjat smälta. Slänten ner mot dammen hade bytt sitt vintervita täcke mot en vit slöja av snödroppar (som man förstås inte får trampa på hur som helst…)

Så det blev till att balansera och såga bort det värsta. Sedan återstod det tråkiga jobbet att släpa bort klippet till släpet för vidare transport till tippen. Medan jag sprang fram och tillbaka tyckte jag mig se något ljusblått i ögonvrån. Blåsippor? Inte möjligt. Men när jag var färdigsprungen gick jag bort och kontrollerade. Jomenvisst var det de första blåsipporna som slagit ut. In efter kameran för att avbilda de rara.

                                 

På kvällen skulle fotona beundras. Men till min förvåning fanns inga blåsippor på minneskortet!

Till slut hittade jag filerna men med felmeddelandet om att de inte kunde öppnas p.g.a. fel i JPEG-koden! Jag googlade och fann till min förskräckelse, att det var många som drabbats av detta och såvitt jag kunde se fanns ingen räddning för de förlorade filerna. För min del var det ju bara att knata ut och ta nya bilder dagen därpå. Sipporna fanns ju kvar. Men tänk om jag fotograferat något som varit oersättligt. Någon berättade på ett forum, att han/hon blivit av med 700 bilder! Nu har jag tagit nya bilder på den ljuvligt ljusblå sippan och hoppas innerligt, att det var en engångsföreteelse. De nya fotona blev förstås inte aaaalls så bra som jag tyckte mig ha sett, att de första var……..

Min blåsippa tillhör arten ungersk blåsippa, Hepatica transsylvanica. Den liknar vår vilda blåsippa, Hepatica nobilis, men är större i allt och blommar några veckor tidigare. Den är lättodlad och trivs också på styvare lerjordar. Växer liksom vår inhemska sippa både i sol och skugga.

Men det är inte bara blåsipporna som lyser upp. Snödropparna har nu slagit ut ordentligt och det lyser vitt lite varstans. Både de enkla och de fyllda.

                              

Också snöklockorna (klosterliljorna) börjar slå ut. Tyvärr blir nog inte deras blomning lika rik i år som den varit tidigare år. Torra somrar brukar resultera i sämre blomning och det ser lite glest ut men än kan det dyka upp fler.

Allt går ju i raketfart just nu, vilket är lite synd. Jag skulle vilja njuta lite mer av den här perioden, som jag tycker är en av de vackraste i trädgården. (Sagt med skygglapparna riktade mot det som är fint, för mycket är mest bara skräpigt, ostädat och alldeles förfärligt fult när inte häckar och grönska döljer bakgrunden.)

Prövning

Nej, läckerbiten på bilden utgör ingen Prövning i meningen att den är någon påfrestning. Möjligen en Frestelse. Rubriken syftar på, att jag testar Bildstorlek efter ett tips från Mie.

Stort Tack! Det fungerade. Men för att få bilderna så stora som jag vill måste jag göra om layouten också. Får pröva mer senare.

Bilden förställer förresten av trädgårdens fyllda snödroppar, sedd underifrån.

Väl värd att pröva. Lika lättodlad som den vanliga enkla. Om man bor i södra eller mellersta Sverige vill säga......

Evas tårar

För drygt en vecka sedan gick jag ut i trädgården med kameran för att leta vårtecken och för att dokumentera vårens framsteg.
Det blev en dyster vandring. Kylan hade återkommit efter några milda dagar och några mer vårtecken stod inte att finna. Däremot stod det klart, att vintern och inte minst våren krävt sina offer.
Överallt syntes knäckta grenar, avbitna och uppkrafsade perenner, sönderfrusna krukor, sammanfallande spaljékonstruktioner och mullvadshögar (för det är väl mullvadar och inte vattensork?). De flesta av de plantor jag köpte under förra året och som skulle utgöra basen i mina nygamla rabatter (och som inte hann komma i jorden) torde inte ha klarat sig. Jag blev arg och ledsen. Arg på mig själv för att jag inte varit bättre förberedd och ledsen över förlusten. Jag skrev ett blogginlägg ”Våroffer”, som jag lika snabbt censurerade. Vem skulle vilja läsa ett så dystert dokument? Jag räds inte motgångar varken i livet eller i trädgården. Det hör till. Framför allt hör det trädgårdslivet till. Men motgångar bör liksom det mesta annat intas med måtta.
Jag kände mig i alla fall synnerligen modfälld och lät mig dras med i en virvel av vanmakt och förtvivlan och jag grät i min ensamhet. Det här var inte vad jag önskat inför min omstart i trädgården.


I veckan vågade jag mig ut på nytt. Snön börjar dra sig tillbaka och på flera håll syntes de. Snödropparna. I stora sjok stod de plötsligt där, ännu inte helt utslagna. På andra lite mer gynnsamma ställen fanns några mindre grupper, som slagit ut.



Jag tror inte, att det finns någon annan blomma i trädgården som gör mig lika glad. På samma sätt som tulpanen tidigt ger löfte om den vår som komma skall, så bekräftar snödroppen, att våren är på väg.



Ingen annan blomma är lika oemotståndligt vacker. Lika vit, ren och stolt.


Ingen annan blomma är så efterlängtad. Ingen lika envist uppkäftig och stark.
Ingen annan doftar så gott som den första snödroppen.
Ingen annan får mig, att lägga mig på magen i snömoset för att beundra den och sniffa på dess fina doft.


När man nerifrån kikar in i den enskilda blomman verkar den nästan skirt papperstunn och ömtålig.

Medan de uppifrån tycks tunga med stjälkarna bastant i den kalla jorden. Tappra och motståndskraftiga. Med kron(kalk)blad som av vaxad väv som tycks tåla allt. (I själva verket är kalbladen fyllda av luft, som isolerar och ger blommorna en högre "inomhustemperatur" och som också ger dem dess rena vita färg.) Robusta soldater i en vårens egna armé.
Hoppingivande. Smittsamt uthålliga och tålmodiga mot kyla och bakslag.
Vita. Rena. Obesudlade. Starka.




Rubriken för dagens inlägg syftar på en av de legender som finns om snödroppen:
Det berättas, att när Adam och Eva fördrevs ur paradiset stod Eva i snön och kylan utanför porten och grät. Där hennes tårar föll på snön växte det upp vita snödroppar. När Eva såg dem fick hon livsglädjen tillbaka!



Det finns olika versioner av legenden. I en tycker Gud ändå synd om dem och skickar ner snödropparna till dem som ett löfte och ett hopp i den mörka kalla värld där de nu ska gå ut och arbeta i sitt anletes svett. Enligt en annan är det en ängel, som omvandlar de fallande snöflingorna till blommor som tröst och som ett löfte om vår.


Och själv är jag faktiskt kvar i mitt paradis. Men jag låter snödroppen vara min förebild. En förebild för det jag skulle vilja vara, starkryggad och uthållig och inte som den svaga, lite borttynande planta, som viker sig för minsta vindpust, som jag emellanåt känner mig som.
Och medan jag andäktigt njuter av den fina doften insuper jag legendens symbol för hoppet. Det aldrig sinande hoppet.