Ska jag eller ska jag inte?

Jag antar, att ni undrar vad jag håller på med.

Varför jag inte uppdaterar bloggen, besöker eller kommenterar hos er.

Det har funnits många hinder.

Många skäl.

Dels är väl inte mitt humör på topp just nu.

Dels konstrar fortfarande tekniken för mig, vilket i många fall helt omöjliggör surfande.
(Vissa bloggar kan jag inte alls titta på.) 

Och dels har jag haft lite annat för mig.

Humöret ska ni slippa.

Datorn gör mig galen.

Kameran är nu på verkstad och det kommer att gå på fabriksgarantin.

Men :

Jag hade tänkt trösta mig med att åka på fotokurs/workshop den här helgen och det kunde jag ju inte göra utan kamera.

Käre maken ordnade en ersättningskamera.

Av annan modell än min egna.

Skulle jag kunna åka på fotokurs med lånad kamera?

Tänk om jag skulle skada den?

Och skulle jag kunna hinna lära mig att hantera den i tid?

Jag var VÄLDIGT angelägen.

Helgkursen/workshopen skulle handla om fotografering av vilda djur, så det skulle inte direkt finnas tid för att stå och fundera över hur man snabbt skulle ändra inställningar.

Det gällde att både lära mig funktionerna och att kunna utföra ändringarna snabbt.

Jag kastade mig över bruksanvisning och kamera.

Sedan kastade jag mig ut i trädgården, som ju brukar kunna erbjuda motiv.

Både stillastående och rörliga,.

Efter en del turer in och ut för att rådfråga manualen fick den till slut följa med ut
och det blev många stunder med bok och kamera på den gröna stolen.

Och till slut tyckte jag, att jag hade något så när koll på det viktigaste.

Många blomfoton hade tagits.
(Några ska ni få se i kommande inlägg.)

Lika många fjärils- och sländbilder.

En hel del snabba kast upp i luften för att försöka fånga någon av svalorna som svissade förbi.

Gick väl sådär.

Något bättre med kråkorna.

Men det var ju ju det jag behövde kunna...

Stillasittande sländor i all ära men nog skulle jag väl kunna fotografera en flygande dito.

Inte helt lätt, kan jag berätta.

Det blev många bilder på himmel med något diffust blurr.

Men till slut funkade det.
Ingen bra bild men hyfsat skarp på en flygande slända högt däruppe över häckarna.

(Alla bilder i inlägget är tagna med det makroobjektiv, som satt på kameran hela tiden.)

Vad det var för kurs och hur det gick?

Jo, jag åkte till skönt belägna Christinehof, där Terje Hellesö alltså skulle hålla en workshop med inriktning att fotografera vilda djur.

Kom tidigt, strosade runt och gjorde några sista test.

Och fegade.

Tyckte/trodde inte, att jag vare sig kunde tillräckligt eller var tillräckligt komfortabel med den nya kameran.

Så istället för att delta i helgens workshop, nöjde jag mig med att delta i en soppkväll med Terje,
vilket i och för sig inte på något sätt var fy skam.
Tvärtom!

Terje är inte bara en otroligt skicklig fotograf, som tar de vackraste och mest stämningsfulla foton man kan tänka sig, han har dessutom en inställning till både den natur han fotograferar och till livet i stort, som är så tilltalande, att  jag saknar ord för det.

                                 
Just nu är han rykande aktuell med ett lodjursprojekt och det var det han pratade om och visade bilder från i går kväll.

Jag fick några ord med honom och köpte en av hans böcker att trösta mig med. 

Redan på väg hem ångrade jag bittert, att jag inte tog chansen att få ta del av mer av hans kunskap.

Och hela dagen har jag grinat illa.

DET SKULLE HA VARIT SÅ .........ALLDELES FANTASTISKT!

Så typiskt mig!

Men jag ska försöka få till det lite senare i höst.

Terje Hellesö är en norsk naturfotograf, som sedan många år bor i Sverige och som haft stort inflytande på naturfotografin.
Han räknas som en av världens främsta naturfotografer.

Både hans bildspråk och hans förhållningssätt till naturen är mycket personligt.

Att försöka göra en kortfattad beskrivning skulle inte kännas rättvisande.

Jag rekommenderar istället varmt, att ni besöker hans blogg och hemsida.

Är man det minsta foto/bildintresserad , så är det ett måste.

Dessutom finns där en mängd länkar till andra spännande fotografer.

Om man sedan vill, kan man googla vidare och hitta både intervjuer och filmer om och av Terje.

Tack Terje!

Tillägg 9 september:

Inte kunde jag väl ana när jag skrev om Terjes rykande aktuella lodjursprojekt hur hett det skulle bli inom några få dagar.

Samma dag som jag åkte till Christinehof  för att höra honom berätta om och visa bilder från sina lodjursmöten skrevs ett blogginlägg, där både bilder och redogörelser starkt ifrågasattes.

Jag värjde mig å det kraftigaste. Om bilderna inte skulle vara äkta skulle det innebära, att allt som sagts var lögn, vilket kändes totalt omöjligt. Visserligen hade jag själv använt ord som ’otroligt’ och ’osannolikt’ bra om bilderna men utan att tänka på vad orden egentligen stod för.  Men medan dagarna gick framstod det som allt tydligare, att det som först tycktes vara elakt förtal och smutskastande från en oliktänkande faktisk var sant.  Och Terje erkände, att han lurat alla.

En förfärande och sorglig sanning.

Jag kände mig i likhet med många andra ledsen, besviken och lurad. Berövad en illusion.

Kanske är jag både naiv, lättlurad och godtrogen men om alternativet är att misstänka, att mina medmänniskor är bedragare så må så vara.

Jag är också än mer ledsen över att jag inte deltog i helgens workshop. Även om jag troligen skulle ha känt mig ännu mer lurad, så hade jag ändå fått ta del av den kunskap, som jag tror, att Terje besitter. Och det är väl tveksamt om det nu kommer att bli någon kurs. Men jag är fortfarande övertygad om att han faktiskt är en duktig fotograf, vilket gör det som hänt så mycket svårare att förstå.

Jag försvarar definitivt inte vad han gjort.

Att förklara är inte det samma som att försvara. Men jag tror, att det finns en förklaring. Kanske inte en förklaring, som kommer att köpas av alla, för människan är ett märkligt djur och de mekanismer som styr våra tankar och handlingar är inte alltid rationella och därmed svåra att acceptera för andra.

Det som hänt är tragiskt och ledsamt oavsett vad som ledde fram till det.

För förtroendet för andra fotografer,  för alla som beundrade honom och allra mest för honom själv.

De sidor jag länkade till är tyvärr nerstängda och en del material bortstädat från andra sidor och ev. googlande lär nu domineras av  avslöjandet om fusk.

Själv har jag haft annat att tänka på sedan jag skrev inlägget och har inte ens hunnit titta i boken jag köpte.

Nu bläddrade jag lite i den och bilderna är lika vackra som förut, även om jag nu ser dem med lite andra ögon.

Gunillaberg

Nä, nu känner jag, att jag måste bjuda er på något mera uppbyggligt.

Men då måste vi titta utanför trädgårdens gränser.

Vi behövde verkligen ta en paus.

Få lite andrum.

Ägna oss åt verklighetsflykt.

Vi åkte till Tage Andersens Gunillaberg.

För er, som inte vet: Tage Andersen, den danske blomsterkonstnären, har köpt ett säteri i Småland,

som han tänker förvandla till ett kulturcentrum.

Att ta del av Tages värld är som att kliva in i en magisk sagovärld.
Att säga, att jag gillar det han gör, är en underdrift.

Jag hittade tidigt till hans butik på Ny Adelgade i Köpenhamn.

Stod länge utanför, kikade in genom fönstren och sög in känslan innan jag andäktigt och långsamt steg innanför dörren
och gick ner för trappan till butiken.

 In i Sagolandet.

För Tage Andersens värld är lika mycket saga som namnen Hans Christians.

Att kika in i Tages värld var (och är) lika upphetsande som det var när mor vid sällsynta tillfällen lyfte ner den stora, fina guldkantade sagoboken med de vackra bilderna från bokhyllan.
 Då liksom nu ville jag, att upplevelsen skulle vara evig.

Det Tage Andersen  gjorde på Norrviken var i mina ögon magiskt.

Utan att förvanska anläggningens egna karaktär satte han sin prägel på den. Förhöjde njutningen,

Jag ville inte åka därifrån.

När jag läste, att han köpt en gård i Småland längtade jag redan efter att få åka dit.

Men det har inte blivit av. Våra utflykter är ransonerade.

Men i år stod det högst på listan.

Nu SKULLE jag åka dit!

Vi åkte.

Vi kom till ett paradis.

I den småländska skogen låg en pastoral idyll med djur i hagar omgivna av vackra  staket.

Vackra uthus med inredning av sällan skådat slag.

Gammaldags trygg charm raffinerat kombinerat med Tages kreationer.

Mangårdsbyggnaden, en klassisk karolinergård med sparsmakad inredning av Tage.

Och utställd konst.

Skönhet in i varje liten detalj.

Och så, förstås  'Trädgårdsanläggningen'.

Stramt och återhållsamt kring husen.

Romantiskt skimrande i skogsbrynet och i skogen,

där Tage berikat det som fanns där med mycket kärlek och respekt till historien och naturen.

Det fanns förstås en orm, ja en snok i alla fall, i Paradiset...

Tusentals liljor var planterade på en äng i skogsbrynet.
Det var magiskt.

Liksom spegeldammen med Tages stolar, som likt fåglar speglades i vattenytan.

Andäktigt dröjde jag mig kvar.
Ville inte åka därifrån.

Min blogg handlar ju om min egen trädgård och jag har hittills inte skrivit om andra trädgårdar.

Av många anledningar

Att jag nu gör ett undantag beror också på flera saker.

Mitt eget behov av verklighetsflykt, som jag tror delas av fler är en..

Att Tage Andersens inflytande präglar mycket av det som görs idag är en annan.

Jag har dessutom läst och hört kommentarer, att det inte skulle vara resan värt, att åka dit eftersom det inte är färdigt,
 vilket jag alltså inte alls håller med om.

Anläggningen kommer förvisso att utvecklas men är redan nu en pärla.

Om man bara ser högt gräs och halvfärdighet,  har man missat det väsentliga.

'Charmigt förfall'...?
 Något förfall kunde jag inte se .
Tvärtom.

Men mycket charm.

Att gräsytorna framför huset inte var perfekt klippta utan betade av 4 baggar, vilket gav anrättningen en lätt tilltufsad (och charmig)finish, är knappast ett resultat av vare sig bristande underhåll eller förfall....

 Men om man vill se perfekta gräsmattor, hårdgjorda ytor och välansade rabatter ska man kanske åka någon annanstans.

Det blev ytterligare några foton, så kanske blir det ett inlägg till....

Blue Sage

I Lund har det under några år funnits en alldeles speciell liten plantskola, Blue Sage.
Tyvärr hittade jag dit alldeles för sent.

Det var där jag köpte bl.a. den vackra brunnävan ovan, som jag visat tidigare: Geranium phaeum 'Walkure'.

Nu ska plantskolan tyvärr läggas ner och resten av växterna säljs ut.
Det är ganska utrensat men än finns nog en hel del godbitar kvar. För halva priset.

Det är öppet t.o.m. 28 augusti.

Länk till deras hemsida: Blue Sage

'Walkure' var slut redan när jag besökte plantskolan i början av augusti men det fanns både andra brunnävor och en hel del annat kvar.

Likt en fjäril

Nä, livet har inte varit lätt denna sommar.

Utöver olyckor, trädgårstråkigheter och trasslande tekniska prylar har jag haft en tung sommar också på det personliga planet.

Men sorg och oro har trots det varvats med stor och oväntad glädje, värme och gemenskap.




Fjärilarnas närvaro i trädgården gör mig i alla fall lite glad men påminner mig också om kommande höst och om livets flyktighet.

Aktualiserat av att vår mor avled i natt efter en tids sjukdom.

Nyss var hon här.

Nu är hon borta för evigt.

Men mor har i alla fall fått ro och fått sväva bort till andra ängar.

Och likt en fjäril som stiger ur sin puppa möter jag världen med nya ögon.

Sorgsen över att ha vaknat upp så sent men glad, att jag ändå gjorde det till slut.
Innan det var för sent.

Att försöka fånga en fjäril på bild känns lika svårt som att fånga livet självt.
Just när man tror, att man har chansen fladdrar den bort och tillfället glider ur handen.
Men ibland lyckas man.
Åtminstone delvis.
Både i fotojakten och i livet.

Och både vi människor och våra liv har likt fjärilen såväl ljusa, vackra sidor som en mörkare bak- eller undersida.
Men det finns skönhet i allt.
Det gäller bara att lära sig att hitta den. Att se bortom det mest uppenbara.




Det finns skönhet i allt.

Jag är dålig på fjärilar men tror, att de avbildade är (från ovan):
 pärlemorfjäril, påfågelöga och amiral.

VARFÖR blir jag inte förvånad?

Hade tänkt mig ett helt annat inlägg ikväll.

Men tyvärr.

Så här ser min verklighet ut just nu.

Hade tagit två steg på  kökstrappan när jag hörde ett konstigt ljud från 'Skogen'.

Som om en gren ramlade ner på ....lekstugans tak?

Jag gick dit för att kolla.

Helt oförberedd på vad som skulle möta mig.

Hela partiet såg ut som en igenvuxen skog.

Ovanligt ljus skog.

Min blick drogs upp mot ljuset.

I chock kunde jag konstatera, att en stor del av del gamla fina knotiga boken var avskalad.

Hela ena sidan var borta.

Grenarna (stora som enskilda träd) låg på marken.

Troligen har en av de övre grenarna överfull av bokollon (stressymptom?) blivit för tung i vätan och knäckts och dragit med sig grenarna våningarna under i fallet.

Trädgårdens kanske vackraste träd.

Barnens fantastiska lek- och klätterträdträd.

Det var bara att ta fram såg och macheta och börja röja.

Jag skrek ut min förtvivlan och vrede. 

Hörde ni mig?

Varför blir jag inte förvånad?

Som om vi inte redan var tillräckligt prövade.

Som om vi inte hade tillräckligt att göra.

Som om vi inte hade tillräckligt att oroa oss för.

Dessutom fungerar datorn nu allt sämre än tidigare.

Jag kan endast med svårighet öppna och besöka era sidor och bara ibland kommentera.

Att importera de foton jag tagit är allt annat än självklart.

Bara en del av bilderna tas in och de märks/namnas av någon annan än mig.

Och som om det inte räckte, så hotar min kamera att lägga av.

'Err 30' visas på displayen när jag tagit ett foto.

Vilket betyder att den inte fungerar.

'Stäng av kameran och sätt på den igen'!

Ibland fungerar den sedan ytterligare en eller ett par exponeringar.

Ibland inte.

Men alla motiv väntar inte.

Kameran är 1 1/2 år med en garantitid på 1 år.

Reparation lär kosta nästan lika mycket som en ny kamera.

VARFÖR BLIR JAG INTE FÖRVÅNAD?

MEN JAG SKRIKER HÖGT I SKYN.

Hör ni mig?