Nyss var det nästan sommar.
Kvicksilvret kröp upp mot 20 grader och jag kröp omkring i gräset och fotograferade fjärilar!
Det var fortfarande mars och det var en märklig känsla.
Blåsippor och krokus hade vecklat ut sina kjolar och snödropparna suckade djupt.
Men vi då?
Det här är ju vår tid.
Den tid som är VÅR och BARA VÅR.
Den tidiga våren.
VÅR TID!
Men knappt hade ju de första snödropparna slagit ut, förrän snöklockorna gjorde entré och de ljuvligast av ljuvliga hamnade i skuggan.
För snöklockorna har lite av primadonnestatus medan snödropparna mer påminner om den enkla "kusinen från landet".
Men nu är det ju så, att jag egentligen älskar just snödropparna över allt annat (det mesta i alla fall), som växer i trädgården.
Jag älskar hur de trotsar snö och kyla för att visa oss, att våren är på gång.
Att det finns hopp.
Jag älskar hur de kämpar när kylan försöker återta sitt territorium och kavat och trotsigt knycker på nacken och sträcker på ryggen.
Trots det måste jag alltså erkänna, att de i år blev något mindre uppmärksammade än de brukar.
Men alls inte inte bortglömda!
De har blivit vederbörligen beundrade och fotograferade så som de blivit alla år vi bott här.
Jag har legat på magen för att göra dem största möjliga rättvisa.
Men jag var inte nöjd med resultatet.
Antingen var det "samma bilder", som redan tagits i hundratal.
Eller så var ljuset inte rättvisande.
Eller så stormade det, så att de svängde och slängde med sina kjolar.
Och inte kunde jag lägga ut sådana bilder av dem på bloggen?
Jag har fotograferat dem och jag skulle vilja visa er alla bilderna.
Så, som man sticker upp foton av sina barn (eller kanske husdjur) under näsan på folk, som egentligen alls inte har något intresse av dem.
Bara för de är sååå fiiina!
Så när nu temperaturen åter sjunkit och det är risk för att vintern kommer att komma på återbesök också här nere i Skåne, tar jag tillfället i akt:
Här är de:
Här är de:
Snödropparna!
Because they deserve it....