Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



lördag 31 mars 2012

Snödroppsdags


Nyss var det nästan sommar.
Kvicksilvret kröp upp mot 20 grader och jag kröp omkring i gräset och fotograferade fjärilar!
Det var fortfarande mars och det var en märklig känsla.
Blåsippor och krokus hade vecklat ut sina kjolar och snödropparna suckade djupt.


Men vi då?
Det här är ju vår tid.
Den tid som är VÅR och BARA VÅR.
Den tidiga våren.
VÅR TID!


Men knappt hade ju de första snödropparna slagit ut, förrän snöklockorna gjorde entré och de ljuvligast av ljuvliga hamnade i skuggan.


För snöklockorna har lite av primadonnestatus medan snödropparna mer påminner om den enkla  "kusinen från landet".


Men nu är det ju så, att jag egentligen älskar just snödropparna över allt annat (det mesta i alla fall), som växer i trädgården.


Jag älskar hur de trotsar snö och kyla för att visa oss, att våren är på gång.
Att det finns hopp.
Jag älskar hur de kämpar när kylan försöker återta sitt territorium och kavat och trotsigt knycker på nacken och sträcker på ryggen.


Trots det måste jag alltså erkänna, att de i år blev något mindre uppmärksammade än de brukar.

Men alls inte inte bortglömda!
De har blivit vederbörligen beundrade och fotograferade så som de blivit alla år vi bott här.
Jag har legat på magen för att göra dem största möjliga rättvisa.


Men jag var inte nöjd med resultatet.
Antingen var det "samma bilder", som redan tagits i hundratal.
Eller så var ljuset inte rättvisande.
Eller så stormade det, så att de svängde och slängde med sina kjolar.


Och inte kunde jag lägga ut sådana bilder av dem på bloggen?


Men jag kan ju inte heller låta bli!
Jag har fotograferat dem och jag skulle vilja visa er alla bilderna.


Så, som man sticker upp foton av sina barn (eller kanske husdjur) under näsan på folk, som egentligen alls inte har något intresse av dem.
Bara för de är sååå fiiina!


Så när nu temperaturen åter sjunkit och det är risk för att vintern kommer att komma på återbesök  också här nere i Skåne, tar jag tillfället i akt:
Här är de:



NÅGRA av årets foton  på de allra finaste som finns.
Snödropparna!


Because they deserve it....


måndag 26 mars 2012

Party, party


Kom hem lite sent en dag men tänkte försöka fotografera de andra vackra vita klockorna i trädgården.
Snödropparna.
Men väl ute drogs jag på nytt ut till ön och till snöklockorna där.
Klosterliljorna.


Solen sjönk snabbt.
Allt medan klosterliljorna, de rena, de kyska bjöd upp till dans i den sjunkande solens glans
 och av de tänkta bilderna blev intet.

Disco.
Hög puls, dundrande rytmer....
Hetta och kyla i en upphetsande förening.


Och legenderna om de kyska klockarna får nog också anstå.





lördag 24 mars 2012

Slideröj



Den första stora våruppgiften i vår trädgård är att slå slidet.
"Slidet" betyder i klartext stjälkarna av jätteparkslidet, Polyganum sachaliensis.


Den växt, som är en klar del av vår trädgård men som likafullt är en klar del av våra problem.
Kanske ett av våra minsta problem men ändå.

En kraftigväxande örtartad växt och för den av er, som möjligen skulle kunna tänka sig att plantera denna spektakulära växt i sin trädgård vill jag bara säga:
Gör det inte!


Växer upp på våren till buskage med 4 meters stjälkar med stora, exotiska och frodiga blad.
Vid första frost falnar bladen men stjälkarna får stå kvar som skydd för det vilda i trädgården.

Den första stora uppgiften på våren är alltså, att slå ner stjälkarna och röja området (som är flera hundra kvadratmeter).

Idag var det dags igen.

Maken började röja och elda upp stammarna/stjälkarna.
I takt med att marken röjdes, blev sikten lite annorlunda.
Snödropparna vid dammens slänter kunde skönjas från denna sidan av trädgården.


 Och när rökpuffarna skingrades uppenbarades en vy av bron ut till Ön


liksom av  Lusthuset på Ön.


Vi brukar kunna fixa detta på en dag men i år tog det lite längre tid,
så någon före-efterbild kan jag inte bjuda på.
Men förhoppningsvis ska det bli några bilder på snödropparna.
Skam vore annars...!


fredag 23 mars 2012

VÅRYRA


YES!!!!!
Plötsligt hände det!


Jag kom hem med hunden och hörde det där välbekanta surrandet.
Tittade på de fåtaliga krokusarna, som slagit ut på gårdsplanen men såg först inget.


Men så tyckte jag mig kunna se, att de gungade lite omotiverat...
Och visst, de hade kommit:
Humlorna och bina!


För mig är det signalen:
Nu är det vår!


En signal jag inte kan motstå.
Som utan tvekan får mig att kasta mig på magen i det gröna för att försöka fånga de surrande, flitiga men irriterande flyktiga insekterna.


Utan att veta hur det gick till, så låg jag i alla fall där igen.
Humlor och bin passerade.
Men inte där och  eller där jag var förberedd.


Men det gjorde egentligen inte ett dugg.
Det var bara så obeskrivligt ljuvligt, att ligga där mitt i surrandet och hoppas på,
 att de skulle hamna rätt.
Det gjorde de inte, vilket alltså inte spelade någon roll.
Det var själva känslan i sig som var viktig.
Jag har nog åtskilliga bättre bilder av bin och humlor men nog få, som gjort mig lika glad.
För livet, trädgårdslivet, består av just de där små ögonblicken av lycka.
Även om det är surt imorgon igen, ska jag för evigt minnas dessa.


På ön siktades andra flygfän.
Kanske var de väg till snöklockornas fest.......



Humlan i krokusen såg redan ut att ha inmundigat lite för mycket.


Men ser ni pärlhalsbandet?
Inte konstigt om den mår dåligt.


tisdag 20 mars 2012

Ljusets återkomst

Idag är det den 20 mars, VÅRDAGJÄMNINGEN.


En dag att se fram mot och att längta efter.
Den dag, då ljuset inte bara återvänt utan också tagit över halva dygnet.
Härligt!

 
Så idag blir det ett kort inlägg med en av de vackraste växterna i vår vårträdgård, snöklockorna, Leucojum vernum.


De växer på flera ställen i vår trädgård.
Inne under häckar och buskar och ute på ön.


Ön, som varit översvämmad under en stor del av året, vilket inte tycks bekomma de ljuvliga det allra minsta.
Visst trivs de i fuktig och mullrik jord men jag är likväl imponerad över att de överlevt att stå helt under vatten under så lång tid.


Så med hjälp av dessa ljusets budbärare hoppas jag tränga undan ännu lite mer av mörkret.
För bilderna är trots allt en aning mörka men de vita klockorna ger sig inte.....


Som små koppar tycks de samla upp ljuset och lysa upp i dunklet.
Och sprida hopp.




torsdag 15 mars 2012

Tillbaka till verkligheten


Våren är definitivt här.
Naturen och trädgården har vaknat till liv.



Men för egen del känns det som om jag är begravd under evig permafrost.
Lusten till både trägården och till livet har sinat.
Förra året blev helt enkelt för mycket.

 Vintergäcken har redan blommat flera veckor men de gula solarna fick mig inte att smälta.


Snödropparna och snöklockorna blommar.
De första krokusarna har slagit ut i växthuset.


Luften är full av fågelsång.
Fåglarna kvittrar och bobyggena är i full gång.
Över fälten drillar lärkorna.



Men jag känner ingen glädje över våren.
Ser inte fram mot det som komma skall.


Trädgården är skräpig och ful.
Illa sargad.
I växthuset står lådorna med förra årets frösådder.
Det mesta dött.
Några nya sådder har inte känts angelägna.


Jag tog en promenad på kyrkogården.
 Den, som skänkte mig tröst en gång för mycket länge sedan när jag inte visste vad jag skulle ta mig till i trädgården men nu gjorde den mig bara ännu dystrare till sinnes.



Trots bristande lust har vi i alla fall börjat ta tag i trädgården.
I en insikt av att inget blir gjort av sig själv och att om vi inte rensar upp, så kommer allt att bli ännu värre.
Att vi helt enkelt bara måste försöka göra det bästa av situationen.
Att vi inte har något val.
Att vi måste försöka lyfta oss i håret även om det är tungt.


Så vi har börjat med det, som borde ha varit gjort i höstas.
Under några veckor har vi slitit med almen, som föll i en höststorm och
vresboken, som lemlästades redan tidigare.


Rishögarna tornade upp sig på nytt, kördes bort eller eldades upp.
De uppsågade grenarna och stammarna väntar på att bli omhändertagna.






 Under tiden vi röjde hördes den välbekanta konserten med siskor, trastar och finkar
och så den där med solister av yttersta star-quality.


Och jo, det började faktiskt kännas lite bättre.