Undrens tid

Våren är pånyttfödelsens tid.

Undrens tid.

Efter vinterns hårda famntag smeks vi till livs av en ljummen vind och ett lite ovant skarpt och stickigt ljus. Med nymornade ögon konstaterar vi, att (åtminstone en del av) de växter vi trott vara döda och förlorade till vår oförställda och oerhörda glädje kommer med nya skott.

De torra frön vi stoppar ner ner i jorden svarar med att plötsligt kasta upp en trotsig grodd.
Det är ett lika stort under varje gång.

En del frön gror lätt och utan problem men orsakar trots det glädjeyra.

Andra drar ut på tiden.
Är nog för svåra. Kräver kanske speciella förhållande, som jag  inte kan erbjuda dem.
Men trots det hoppas jag.

 Varje morgon hoppar jag ur sängen och skyndar till mina sådder. Ska något nytt ha grott?
 Ett enda litet grönt strå kan skicka mig till himlen.

 JAAAA! Jippi! Hurra!

Ett under har skett!

Jag pratar ömt med de små. Pysslar och duschar och hoppas, hoppas, att de ska resultera i de orgier jag drömmer om.

Ute i trädgården vaknar livet långsamt upp.

De första lökväxterna sträcker sig mot vårmorgonen.

Orsakar glädjefnatt hos mig.

 Jag beter mig som en tok.
Klappar och smeker de små. Jublar högt och skuttar omkring som en våryr kanin.
Ligger på magen och försöker fånga ögonblicket med kameran.

Det är så vackert!

Aldrig är väl trädgården vackrare än nu, skrev jag en gång i mars, när den blygrå himlen ilsket blängde ner på kala häckar med vita stråk av snödroppar och snöklockor.

Och jag tycker så nu också. Jag tilltalas av det grafiskt rena.
När trädens och häckarnas silhuetter avtecknas mot en dramatisk vårhimmel.
De vita drivorna av snödroppar och snöklockor må påminna om den förhatliga gångna vintern men ändå inte.

Det ÄR vackert.

Och jag förundras och njuter av detta naturens under vartenda år.
När naturen föds på nytt.
Och jag med den!

Och inte minst:

Jag förundras, njuter och är oerhört tacksam för det under,
 att jag har fått förmånen, den stora lyckan att få bo och uppleva detta från första parkett.

Just nu förundras och gläds jag dessutom över det faktum, att min blogg har valts ut som en av 10 av en, i alla fall för mig, ny tidning, Isabellas. 
Först såg jag det bara som en del av tidningens marknadsföring av lanseringen av tidningen  i Sverige och kände mig kallsinnig.

Om än smickrad av att bli utvald.

'Min lilla blogg´....
En blogg, som enbart handlar om mitt eget lilla Paradis.
Med praktiskt taget enbart mina egna foton från och mina tankar om min egen trädgård.



Det är också en blogg , där jag inte drar mig för att berätta om de lite tyngre sidorna av trädgårdslivet.
En trädgård blir inte till av sig själv och om man inte har stora resurser,
kräver det både uppoffringar och arbete, för att få den till vad man vill.
Jag tar min trädgård på stort allvar.
För stort, tycker kanske någon.

Men:
Min trädgård är en plats där jag både arbetar och leker, njuter och lider......
Min trädgård är både min arbetsplats och min lekplats, mitt andrum och mitt livsrum.

Mitt Paradis.

Jag hälsar er, som hittar hit nu välkomna och hoppas, att ni ska finna det mödan värt att komma tillbaka.
Och jag blir väldigt glad om ni kommenterar era intryck.

Och jag tackar ödmjukast om ni vill lägga en röst på min blogg!



Dagens bilder av snöklockor och snödroppar är framför allt tagna i den 'naturlika' delen av vår trädgård, vid den stora dammen.
Den del av trädgården, som är min favorit så här års.

Lycka och olycka

Ibland är avståndet mellan lycka och olycka väldigt kort.
Ibland, eller rättare sagt ganska ofta, tycks de ha ett klart samband.
När det händer något med det, som gör mig lycklig - så blir jag olycklig.
Men ibland är det också, att det som var en Olycka, kan visa sig leda till en riktig fulltträff.

Så är det med de krokusar jag köpte i höstas men inte fick planterat......

När jag skriver om de motgångar jag drabbas av i mitt trädgårdsliv, känns det ibland om om jag bara gnäller. Som om ni, som läser, uppfattar det, som om 'Allt bara är nattsvart'.

Så är det ju inte.
Men livet är inte en dans på rosor.
Så ej heller Trädgårdslivet.

Det bjuder på både med- och motgångar.
Oavsett hur mycket man försöker skydda sig.
När det går en som mest emot, misströstar man.
 Men å andra sidan njuter man desto mer av det, som blir som man tänkt sig.

Jag frågar mig ofta, varför de där 'onödiga' motgångarna ska behöva missunna mig glädjen över att ha en bit jord att odla. Varför så stor del av mitt trädgårdsliv ska behöva upptas av petitesser som sniglar, sorkar och annat onödigt. Tycker, att det känns orättvist, att den tid och de små resurser jag har till mitt förfogande ska behövas slösas bort på att bekämpa och motarbeta...

När jag istället verkligen skulle behöva både tid och pengar till att fortsätta mitt trädgårdsbyggande..
Till att skapa och njuta.

Men om jag ser det i ett lite större sammanhang, handlar det ju ändå om små problem.

Dessutom om problem, som faktiskt lite motsägelsefullt bidrar till att mitt trädgårdsliv är meningsfullt.

Dels är det så, att alla motgångar gör, att jag desto mer uppskattar det som blir bra.

Att jag inte tar något för givet.

Det får mig också, att fundera över Trädgården  i ett lite större perspektiv.

Jag VILL, att min trädgård ska återspegla mina värderingar.

Jag kan inte tänka mig en trädgård utan fåglar eller utan insekter.
 Utan igelkottar, ugglor, ödlor och annat.

En aldrig så vacker komposition av vackra blomster och anläggningar hade varit DÖD och livlös utan dessa.

Trädgård handlar för mig om balans.
Om natur kontra kontroll.
Utan det naturliga, det lite vilda blir det artificiellt och livlöst. Möjligen perfekt men charmlöst.
Utan kontrollen och ansandet blir det bara vildvuxet och definitivt inte tilltalande.

Ibland betyder motgångarna, att jag hittar nya vägar. Nya mönster.

En liten del i vinterns och fasanernas härjningar är mina krokus.

Jag har redan berättat, att jag i höstas köpte en hel del vita och blekgula krokusar, som jag tänkt plantera i den nyagamla rabatten. En bit in i planteringen blev jag uppmärksammad på, att vintern förutsades bli seklets värsta. Jag avbröt mina planteringar av hasselört, som skulle bilda basen i planteringarna  och därmed också av krokusarna. Så kom vintern och krokusarna låg kvar i sina förpackningar i källaren. Många krokusar. Åtminstone för en sådan som mig, som sällan köper specicellt mycket.

När jag insåg, att det var för sent att gräva ner krokusarna i marken bestämde jag mig för att i alla fall inte gräva ner mig själv för att ha köpt lökar, som skulle torka in. Några krukor plockades fram och ett antal knölar packades tätt.

Snart började små gröna skott titta upp. Krukorna fick lite ljus och vatten. Lyftes upp till en av verandorna.
 Och nu blommar de.

Så fiaskot med den sena planteringen, som inte blev av, den tidiga vintern och av fasanernas våraptit blev en kombination, som gav mig en oväntad men härlig vårupplevelse av ljuvligt blommande och doftande krokus i kruka.
Jag har inget behov av att driva växter för att få dem att blomma i förtid. Jag väntar gärna.
 Vinsten bestod främst i, att jag fick njuta av dessa ljuvliga blommor på så nära håll, samtidigt som jag insåg, att om jag vill ha blommande krokus i trädgården, så måste jag skydda dem mot fåglarna.

Jag hyser, trots de skador de åstadkommit, inga 'hard feelings' mot fasanerna. Jag inser, att om man levt på torrfoder under hela vinter, så är det oemotståndligt att provsmaka de späda ljusgröna skotten, som tittar upp. Jag begär inte heller, att de ska förstå, att delikatesserna inte är avsedda för dem. Nej, det är nog upp till mig, att försöka skydda de första skotten, vilket nog inte är omöjligt.


Men jag klagar absolut inte, för de olyckliga omständigheterna har alltså inneburit, att jag i ca 3 veckor kunnat njuta av krokusarna på nära håll och bekväm höjd.
Ja, jag har frossat i deras överdådiga blomning och fina doft.

Men det har också inneburit, att jag beslutat mig för att plantera dem på helt andra ställen än jag ursprungligen tänkt. Jag längtar faktiskt redan efter att få se dem blomma nästa år och hoppas sedan, att de ska trivas och föröka sig så där rikligt, som krokusar kan göra.

Så nu planerar jag för nya krokusplanteringar, för dessa vita krokusar är precis vad jag behövt i min ganska trista vårträdgård.....

De två krokusvarianter, som syns på fotona är Crocus chrysanthus 'Snow Buntin' och Crocus 'Ard Schenk'.
Den späda, sirliga 'Snow Buntin' blommade först av de båda men det kan ju bero på planteringen. 'Ard Schenk' har å andra sidan blommat i 3 veckor. Jag planterade tätt, eftersom syftet enbart var att rädda knölarna men sorten anges vara lätt att få att spridas och den tycks också ha flera blomställningar på samma knöl. Denna sort tänker jag plantera i den gång, som syns på min Header.
 Men det är inte omöjligt, att jag sätter några knölar i en kruka till nästa år också.......


(Resten av knölarna, bl.a. den snövita 'Jeanne D'Arc', planterades i krukor lite senare men är på gång.  )
Men lyckan tar inte slut med utblommade krukade krokusar.
 
 Nu börjar det blomma därute också...
Och det spirar i vrårna inne i huset.
Det är övervintrare, som vaknar till liv.
Det är frösådder.
Till och med växthuset har vuxit.
 

 
Just nu är lyckan total!

Balansakt

Jag har samlevnadsproblem!

Ja, det gäller inte mitt förhållande till käre maken utan till mina andra sambos.

Men som i alla relationer gäller det att hålla balansen.

Att ge och ta.

Att visa ömsesidig respekt och hänsyn.

Jag har alltid talat mig varm för att ha en Levande trädgård.

Till och med skrutit med att ha en sådan.

En trädgård, som är en bit natur, där det finns plats för den där 'Mångfalden', som jag brukar lovorda.....

Men just nu utför jag en balansakt på en svajig lina eller ska jag säga en skör tråd, där alla mina principer (i alla fall några av de viktigaste i mitt trädgårdsliv) svajar.

Jag har absolut inget balanssinne men nu börjar jag dessutom ifrågasätta mitt omdöme.

Min trädgård ÄR och ska vara en levande trädgård , vilket jag är både glad och stolt över.

När vi kom hit fanns inga rester av planteringar, vilket vi tyckte var väldigt konstigt.
Vi började samla ihop ett växtmaterial, som på några år blev väldigt omfattande.
"Botanisk trädgård", sa någon.
 "Du har ju ALLT", sa andra.
 Varken det ena eller det andra stämde förstås men jag hade många växter.
 Ovanliga växter. Inte märkvärdiga eller svåra men växter, som då var ovanliga i Sverige och svåra att få tag på.

Så släppte vi trädgården och på några få år försvann hela mitt växtmaterial.

Sniglarna åt upp en hel del, torkan tog död på annat, ogräset kvävde ytterligare och fåglar och andra djur år väl  upp en del.

Nu har jag långsamt börja återta vår trädgård och det finns förstås massor av växter, som jag en gång hade, som jag vill ha tillbaka. Plus en hel del nytt. Eftersom mycket av det jag vill ha idag finns på marknaden är det förstås lättare, att få tag på det men min kassa är lika skral som då och det är uteslutet att köpa allt jag skulle behöva eller vilja ha. Och inte minst i de kvantiteter som jag hade behövt, eftersom trädgården ju är ganska stor.  Så jag köper några plantor då och då i tanke att få dem att etablera sig, så jag ska kunna föröka upp dem......

 Och det är då vi hamnar på kollisionskurs.
 De andra i trädgården och jag.

Det finns plats för oss alla. Och det finns mat till alla.
 Men det finns 'mat', som jag inte anser är avsedd som just föda och som jag inte vill dela med mig av.

Jag har alltså haft en snigelinvasion, som jag tror är svårslagen.
Till en början var jag överseende mot dem och såg dem som naturens egna renhållningsarbetare.
Det finns plats och mat för dem här, tänkte jag.  På våren och försommaren finns det massor av vissnande lökväxter som de kan äta, sedan är det blomställningar och frukter, som faller till marken.
Men en armada av sniglar vällde fram över trädgården och kallåt under några år det mesta.

 Jag förtvivlade men kämpade på.

"Plocka, plocka , plocka !" var mitt mantra.

Men fast jag plockade dem i tusental varje kväll och natt tills jag stupade, blev de bara fler och fler.

Jag gav upp plockandet, eftersom kroppen helt enkelt inte orkade.

Och så småningom tycktes sniglarna praktiskt taget försvinna av sig själv.

Då hade jag redan släppt trädgården av helt andra skäl.

I fjor drabbades vi av en lika elakartad invasion av sork och mullvad.
 Ja, vi har båda.
De lever ofta i samma gångsystem.
Och precis som var fallet med sniglarna bagatelliserade jag deras närvaro. Det finns plats för dem också....
Några mullvadshögar var väl inget att gnälla över. Och jag hade kunnat acceptera mullvadarna, även om det var förkrossande att se, hur de underminerade våra stensatta gångytor. Att lägga om gångarna har vi ingen möjlighet till.
Men det var inför insikten, att det bodde sorkar under jorden, som jag blev riktigt orolig.
Medan mullvadarna lever på maskar och insekter är sorkarnas föda de växter jag med kärlek, möda och uppoffrande skaffar och planterar.
Det fanns vattensork här när vi kom hit.
Sorkar, som åt upp rötterna på stora träd, varpå träden föll omkull.
Men då lyckades vi bli av med dem.
Nu är de sannolikt tillbaka.
Och de utgör ett stort och verkligt hot mot trädgården.

 Och nu tycks det, precis som med sniglarna, inte göra någon som helst skillnad vad jag gör.
Hela förra sommaren och hösten dominerades av sorkarna.
 En otrolig massa tid och energi lades på riggande av fällor, grävande efter öppningar, som fylldes med hundhår, begagnad kattsand, surströmming, gamla fiskar från frysen och Gud vet vad.
Karbid lades i gångarna, vatten hälldes i, giftig gas bildades. Explosiv gas. Och några gånger vågade jag mig på att kasta en tändsticka på rökpelaren, som steg upp från  någon av kratrarna.
 Men inget hjälpte.
 Mina nyplanterade buskar och perenner slokade och dog. Några lyftes, rotlösa, upp ur jorden och räddades i sista stund. Mycket av det jag dragit upp eller köpt stod kvar i sina krukor, där de i och för sig var oåtkomliga för hungriga sorkar men där de å andra sidan inte mådde så speciellt bra. 
Så vad göra?
 Många timmar tillbringades med att lusläsa alla tips och idéer, som fanns på nätet. De rimliga testades.
Framåt hösten hade Skogseva (som har samma problem) och jag anmält oss till en kurs  i mullvads- (och sork)bekämpning men den blev inställd på grund av för få anmälningar. Nu gavs ett nytt tillfälle och i lördags var det dags.

Som vi kanske anat, var fokus på just mullvadarna.
Den aktuella fångstmetoden kunde ibland resultera i att en eller annan sork fastnade i fällorna men det var närmast att betrakta som tur eller en tillfällighet, ty sorkar är både smartare och känsligare än mullvadar.
Men nu var det ju just sorkarna, som var problemet!

Och svaret på våra sorkproblemets stavades:
GIFT.
Råttgift. Angavs vara ofarligt för katter och fåglar mm, eftersom den aktiva beståndsdelen sades ändra karaktär i sorkens kropp......
Jag tvivlar.
Men trots det: Jag måste erkänna, att jag känner mig fullkomligt maktlös och att jag inte klarar att se hur min trädgård äts upp underifrån.

 Mina principer är odiskutabla.
Men .... Det pågår en maktkamp i mitt inre.
 En brottningsmatch på slak lina mellan mina ideal och min verklighet.
Hur ska det sluta?

En annan matkamp pågår mellan  mig och de fasaner jag fodrat och sett som välkomna gäster i min trädgård. De fanns här redan när vi kom hit och jag anser, att de har samma rätt att vara här som jag.
Och jag uppskattar deras närvaro under vinterhalvåret. Har också trott, att så länge jag ger dem mat, så låter de mina växter vara ifred. För det är ju så, att om jag inte utfodrar dem (vilket jag inte gjorde från början) så letar de efter mat i mina planteringar och de är skickliga på att hitta allt, som sticker upp eller är möjligt att sprätta fram.

Men efter vintern tackar de alltså nu med att kasta sig över allt det späda, gröna, som sticker upp.
Förra veckan kunde jag konstatera, att de krokusar jag hunnit plantera var avbitna.
I helgen var det tulpanernas tur.

Jag hade befarat, att sorkarna skulle ha kalasat på lökarna och blev överlycklig när jag såg de första tulpanskotten dyka upp.
Men lyckan var kortvarig.
 Det fanns visserligen tulpanskott lite varstans på de ställen jag planterat lökar men ack, ack, ack.
Majoriteten såg ut så här:

Avnupna.
Ofta med skottspetsen liggande bredvid.



Mina ljuvliga, vackra, underbara tulpaner.....

Jag försökte ta ett samtal med en fasanpojke om skillnaden mellan 'mitt och ditt' men han bedyrade sin oskuld, skrek förolämpat och hjärtskärande och kutade iväg. 

Och hur ska jag få en fågel att förstå, att de faktiskt är välkomna?  Att jag gärna bjuder dem på middag men att det är JAG, som bestämmer menyn?

Vi hade lite nät i uthuset och snabbt vred käre maken ihop några nätlock, som lades över en del av tulpanerna. Inte så vackert och fasanerna kommer säkert att bli sura (och bita av något annat istället) men just nu önskar jag mig den Vårträdgård jag aldrig haft.

För utan att ha anlyserat varför, har jag bara accepterat, att min trädgård inte är särskilt vacker på våren.....
Nåväl, nätet tog slut och jag insåg, att de gamla gräsresterna inte utgjorde tillräckligt skydd mot hungriga näbbar, så bredvid miscanthusen fick en gammal säck bli en fluffig kreation, som förhoppningsvis låter tulpanerna utvecklas i fred.

På fasankontot står alltså hittills:

Praktiskt taget varenda blekgul krokus jag planterade i höstas.

Majoriteten av julrosorna.

Nästan alla tulpanerna......

Julrosorna är förstås hjälplöst förlorade i år.

Men jag hoppas, att åtminstone en del av krokusarna och kanske tulpanerna fortfarande har blomanlagen kvar under jord.......

Balansakten på taket utfördes av yngste sonen, som skulle inspektera och ev. täcka över rökgångarna i skorstenarna för att förhindra, att kajorna fortsätter sitt bobyggande där.



Kajorna är lika välkomna som alla andra men vi har insett att det är nog mindre lämpligt, att låta dem fortsätta att bygga just där.

 Så de får komma på söndagsmiddag, kalasa på de sista talgbollarna men sedan får de nog gärna flyga vidare.

 Hem till sig, dvs. någon annanstans.....

Idag fick vi ovanligt besök av en råka. Jag har länge undrat, varför vi har en hel koloni av kajor boende hos oss men inga råkor, trots att de finns i trakten.
Den sällsynta gästen gladde mig.



Men samtidigt började en liten, liten röst viska varnade:

Beware! Beware!

Vart är jag på väg?

Tidernas tid

Nu är det Tidernas tid!

Bråda tider, härliga tider och...räkenskapens tid.

Det sjunges och fladdras och busas i buskar och snår.



Talgoxarnas sång känner jag ju igen men nu vill jag veta hur de andra av mina  nyfunna vänner låter......

Under helgen har det krattats och plockats nerfallna grenar. Städas och rensats. 

 Det har planerats och funderats.
 Pannor har lagts i djupa veck när de preliminära lösningarna på vinterns verkningar ifrågasatts, när de konfronterades med Verkligheten.

Det är hög tid att köra igång vårbruket och helgen har tillbringats i ett fullkomligt Vårrus.



En nymornad nyckelpiga hade lika brått som alla andra

och den här gynnaren bröstade upp sig.
Vårkänslor?


Nu är Hoppets tid och förväntans tid.

 Men det är också räkenskapens tid.

Vilket faktiskt inte bara innebär, att vissa borde ställas till svars utan i lika hög grad en överraskningarnas och undrens tid.

Låt oss lägga det tråkiga bakom oss först.

Marken är fortfarande frusen och hård men det hindar inte sorkarna /mullvadarna från att ta sig fram.
Under vintern (och snön) har nya stråk vuxit fram och högarna har tornat upp sig under snön.

Nya högar dyker upp dagligen.
Stora högar.
 Detta medan vi inte ens kan få ner spaden i jorden, för att sätta ner fällor....

Fasanerna, som vi utfodrat hela vintern tackar nu med att med stor lust och lika stor aptit knipsa av skotten på allt de kommer över.
 Det känns, som om vi har närt en orm vid vårt bröst.

Där det så här års brukar lysa gult av vintergäck är marken mörkt och bar.
 När jag kröp in under buskarna hittade jag detta invid en stam....

Men jag kan förlåta fasanerna, att de äter upp (smakar på?) vintergäcken.
 Den växer precis där de håller till och jag kan leva utan de gula solarna även om det känns liiite tråkigt.

Betydligt värre är det med julrosornas knoppar.
 De är också avnupna och provsmakade.
Ja, jag säger avnupna och inte uppätna, för ofta ligger blomknoppen bredvid plantan, vilket gör mig dubbelt irriterad.
Om de åtminstone ätit upp dem när de ändå förstör min vårglädje.

De enda julrosor, som trivs hos oss är Helleborus foetidus (klockjulros eller grenig julros), som å andra sidan trivs bra.

Men, som så många andra år, blir det inte mycket till blomning trots att jag har stora bestånd av dem.
 De flesta (dvs MÅNGA)  plantor ser  ut så här:

Av de övriga julrosorna, som överlevt finns bl.a. en vacker vit i dammrummet.
I år VAR den full av knopp.....
Inte en enda knopp är kvar. Alla är avnupna nere vid marken.

Men det räcker inte med det.

I höstas köpte jag en mängd blekgula och vita krokusar till den rabatt jag arbetat med under sommaren.

En del av de gula hann planteras innan vintern kom.

Dessa började nu sticka upp och jag var full av förväntan.

Men fasanerna hann före.

Idag såg nästan alla ut så här:



Avbetade.
Nu har ett stort nät lagts över resterna och jag hoppas, att några plantor ska komma upp och blomma.
Detta var en sort jag var väldigt nyfiken på....
Och det var ett inköp, som var ovanligt stort för att vara gjort av mig.

Så det känns, som att det nog var lite turligt, att jag inte hann plantera alla lökarna innan snön kom.

De vita, som jag inte hann med stoppades istället ner i krukor i källaren. Några av dem har nu börjat blomma och bjuder på både doft och fägring.

Och inte minst vad jag trodde var, en föraning om vad som komma skulle där ute.

Nu började jag istället oroa mig för de  krokusar, som växer på gårdsplanen.

Men de BRUKAR ju få vara i fred...

Men å andra sidan brukar vi lägga granris på den lilla rondellen, där krokusarna växer.

I fjor var granet inköpt för att läggas ut till den första advent. Något kom emellan och plötsligt var allt begravt i snö.... Och granet låg fortfarande kvar i sina buntar på gården.

Nu kikade jag på den lilla gräsytan. Jodå. De första krokusarna hade börjat titta fram.

Skulle de få vara ifred för de hungriga fasanerna? Knappast.

Jag började fundera på om jag skulle lägga ut granet nu istället för att, som jag planerat, lägga det under rhododendronbuskaget för avbarrning.

Medan jag tänkte hördes ett bekant ljud....

Ett knarrande läte emellanåt avbrutet av visslingar.

Var det möjligt?

Jag kikade upp i trädkronorna och visst var det starar!
Vårens första.



Samtidigt hördes den första trasten testa en melodislinga längre ner i trädgården, ackompanjerad av en klonkande korp.

En stund tidigare hade de nyanlända duvorna kuttrat i kapp

och medan jag försökte delta i deras samtal dök några tranor upp och passerade över mitt huvud.

Men en hel del glada överraskningar i växtväg har också dykt upp och några av övervintrarna ser ut att ha klarat sig riktigt bra.
Jag säger 'ser ut', eftersom faran fortfarande inte är riktigt över och jag inte vill ropa hej för tidigt.



Några, som definitivt har klarat både kyla, väta och sorkar, som rumlat runt i deras närhet är snödropparna. Ännu är de inte i fullt flor men på god väg.

Jag plockade några av de fyllda för att kunna njuta av deras skönhet och ljuvliga doft.



Kort sagt, det har varit en underbar helg (trots fasaner och sorkar...)
Och i källaren trängs mina byttor och tråg med vad jag hoppas ska bli en härlig blomfest om några månader.

Hipp, hipp hurrah!
Det är VÅR!




Hur det gick med granet?
Jo, jag lade ut det lite glest och hoppas, att fasanerna ska tycka, att det är för stickigt och hålla sig till solrosfröna, som vi fortfarande förser dem med.
Håll tummarna, för det här vill jag uppleva i år också:

(Foto från april 2010.)

Klicka på bilden om du vill minnas hur det var när krokusen blommade i fjor!