Påsken

Påsken är över.

En alldeles ovanligt härlig helg.

Som förstås ägnades åt trädgårdsarbete.

Påsken är av tradition en av våra stora arbetshelger och denna skulle inte utgöra något undantag.

Redan tidigt hade jag planerat MASSOR, som skulle göras denna helg.

Tyvärr innebar ju jättekastanjens fall, att mina planer fick revideras ganska kraftigt....

Men röjning, plantering och plantering av området ska få ett alldeles eget inlägg, så just nu lämnar jag det därhän.

Och av alla de projekt jag tänkt att vi skulle ägna oss åt, hann vi förstås bara med en liten, liten del.

Men trots det är jag på ett sjusärdeles gott humör!

Hur kan man vara något annat med det väder vi begåvats med?
Med att vi kunnat njuta av tystnad och ro.

Och allt vackert vi kunnat glädja oss åt.
Och förstås, av allt det vi faktiskt fick gjort, trots allt.

Projekt, planer och småplantor ska ni få mer av lite senare men just nu vill jag bara dela med mig av lite av helgens njutning.

(Och jag väljer för tillfället att bortse från allt det, som är mindre kul.)

Vinterns vita avlöstes av vitta mattor av snödroppar och snöklockor.

Som i sin tur följdes av blåa heltäckande mattor av scilla och chionodoxa.

Här representerad av chionodoxa på ön.

Och nu är det dags för nästa vita omgång.

Vitsipporna.

De gudabenådade sköna.

De som får mig att dåna.
Och att på nytt slänga mig på marken.....

Och att lite fnissigt tänka på hur jag, när vi nyss börjat röja och planera, drömde om ett parti med lundkaraktär.

Vi planterade bokplantor, som var tänkta att växa ihop till ett bryn och naturligtvis ville jag ha vitsippor därunder...

Så jag blev överlycklig när jag hittade plantor i en plantskola.

Jag köpte några och planterade....

Detta var innan vi ännu röjt ute på ön.

Faktisk hade vi knappt varit därute, eftersom det saknades en bro och ön var närmast totalt igenvuxen.

Något år senare hade vi byggt en bro och påbörjat röjningen.

Då såg jag dem: Vitsipporna!
Hela ön var ju full av vitsippor!

Och jag som huvudlöst köpt tre små plantor för dyra pengar i plantskolan!

Nu dyker de upp lite varstans i trädgården och de är lika välkomna överallt.

För jag är (nästan) alltid tacksam över det som visar tecken på att trivas och sprider sig själv.

Och ibland är alldeles ovanligt välkommet.

Annat är det med de flesta lökar jag försökt introducera.

För några år sedan gjorde jag ett försök, att få lite annan blomning så här års än svalörtens och resultatet blev riktigt bra i fjor.

Men i år är det nästan inget av allt detta som blommar.

Ormbunkarna i dammslänten hade till exempel sällskap av en skön blekgul narciss 'Mount Hood´men i år har det hittills dykt upp två ensamma blommor.

Ute på ön blommar i alla fall denna Narcissus 'Lemon Beauty' och lite längre bort finns ännu en växt, som tycks trivas.

Fritillaria meleagris.

De planterades för många år sedan och hann sprida sig riktigt bra innan vi släppte trädgården.

Då blev de övervuxna av kirskål och när vi började rensa upp var just det partiet ett av de första vi gav oss på.

Vår åtgärd blev att lägga markduk över ett stort område och täcka med bark.

Det blev oerhört bra. Med en gång blev det snyggt och prydligt och banade väg för nya insatser.

Men kungsängsliljorna hamnade under markduken!

Så plötsligt dök det upp en liten blomma i utkanten och försiktigt lättade jag på duken.

Och si!

Några tycktes faktiskt ha överlevt!
De kompletterades med några nyinköpta.

Men några avviker från de andra.

En blekgul, som växer långt inne i ett buskage är dubbelt så hög och stor som de andra

och denna viker upp kjolen.

Vad säger ni?
Är det kungsängsliljor eller har något annat smugit sin in?
(De ursprungliga plantorna hade jag själv dragit upp från frö, så det är ju alls inte omöjligt, att fröet inte varit rent. Extra spännande i så fall.)

Den utlovade provprenumerationen av Isabellas gick till Gittan med bloggen Livets glädjeämnen men det visade sig, att hon vunnit ytterligare en prenumeration, så vi fick göra om dragningen.

Istället hoppas jag, att AnnCharlotte med rosor, magnolia och mycket mer....ska bli glad över att få tre nummer av tidningen.

Grattis!

Både till lust och nytta

(Dröm och verklighet del 3)

Knappt hade käre maken vänt ryggen till, förrän det började flytta in saker i den nya delen av  växthuset.

För bubbelplast är ju inte så speciellt vackert.

Och det är ju, i sanningens namn, inget vackert hus heller.

Mitt växthus är mer en verkstad än de ljuvliga miljöer jag ser hos många av er andra.

Men lite fina småsaker gör stor skillnad....
Lite styling eller pimpat skadar väl inte.

En bit armeringsnät tog bort värsta plastkänslan och kommer att bli ett utmärkt ställe att hänga diverse småsaker.

Och om en månad, när bubbelplasten är borta och ersatt av några hyllor och huset fyllt av klorofyll och dofter kommer jag att vilja bo där.

Men det är redan nu ett riktigt glädjehus.

Min lekstuga.
Ett hideaway när det är alltför smärtsamt att möta verkligheten där ute.
Här inne är jag utestängd från den grymma omvärlden.
Här är det greppbart och jag har full kontroll.
Precis som jag vill ha det.

Och det gör inte på något sätt saken sämre, att detta är ännu ett lågbudgetprojekt, där det mesta är återbruk.
 Sådant jag räddat när andra skulle kasta det.

Allt från själva växthusdelen, som jag hittade på Blocket
till de gamla pilskärmarna, inköpta av en f.d. granne i Holland för åtskilliga decennier sedan.

De är nu i upplösningstillstånd men får stå kvar så länge de hänger ihop.

Den rostiga hyllan var halvvägs i containern när jag ryckte den.

Liksom kaggarna, som ska bli bra att göra nässelvatten i.

Den gamla potatislåren har fått hjul och ett handtag och ska rymma så- och planteringsjord

och ovanpå får några gamla, rostiga lådor rymma planteringskrukorna.

Åh, vad jag gläds över min lilla tillbyggnad, som nästan är som en dröm.

Och vilken lyx att ha både vatten och värme inne i huset!
Keramikvasken fick jag av en av sönerna och fanns i huset han köpt.

Att gräva avlopp var lite för tids- och arbetskrävande för tillfället men ännu en gammal tunna ska placeras under vasken när den kommit på plats. Den ska också förses med hjul eller hellre sättas på en 'krukvagn', så jag kan tappa ut spillvattnet och.....använda det igen!

Det enda nyinköpta är IKEAS avlastningsbord på hjul, som jag försett med några överblivna skifferplattor.



Ännu är inte arbetsbordet på plats.
(Den där kastanjen rubbade alla mina planer men inom några dagar hoppas jag i alla fall ha en provisorisk lösning, så jag kan utföra en del av krukningsarbetena under tak om så skulle behövas.)
Och medan jag fortsätter att drömma om det riktigt stora och vackra huset,

så njuter jag för fulla muggar av det jag har.

Även om ni många gånger hört mig säga, att kameran ljuger, att det mesta ser bättre ut på bild än i verkligheten, så kan jag nu utan att vare sig skryta eller skämmas säga:
Det här är MYCKET finare i verkligheten än vad jag lyckats fånga på bild.....

Det är ......
HÄRLIGT!
Ja, alldeles underbart!

Och det är nu dessutom fullproppat med små, välmående skolade plantor.
Mer om det kommer.....

Stanna tiden....!

Hjälp, jag hinner inte med!

NYSS

tyckte jag, att jag var ovanligt i takt med den olycksaliga tiden.

NU

är jag ohjälpligt efter!

Jag kämpar och sliter.

Suckar och stönar.

Och .... ger upp glada glädjetjut.

Jag noterar i ögonvrån, att ljuset är fint och att jag borde springa in efter kameran men hinner inte.

När jag väl tar mig tid ...är det för sent.

Ljuset har ilat iväg någon annanstans.

Jag suckar djupt över sakernas tillstånd men kämpar frenetiskt för att övervinna dem.

Jag beklagar mig över mitt öde men försöker ta det egna händer.

Jag sörjer alla mina ny planteringar från förra året, som uppenbarligen inte längre finns kvar.

Jag grinar illa över den kullfallna kastanjen, som stolt och mäktig lade sig över ett stort parti och därmed definitivt tillintetgjorde mina drömmar för i år.

Nyss, var jag med i leken.

NU känns det som om det här redan är ett förlorat år.

Så många projekt jag skulle ha sjösatt.

Nu kretsar det mesta kring partiet utmed vägen.

Och dammpartiet, som brukar vara min glädjekälla så här års är inte sig likt.

Ön, som låg under vatten är visserligen 'torrlagd' men ändå inte.

Vattenståndet i dammen är alldeles för högt och hela ön är sur.

Jag också.

Problemet är, att stoppet i avloppet från dammen ligger på grannens mark och att vi knappast kan kila in och gräva upp deras allé för att rensa...

Det känns som om det mesta, som vanligt, är emot oss.

Översvämning och kullfallna träd.

Ungefär som som vanligt...

Surt om än ingen katastrof.

Och jag funderar över att vårt trädgårdsliv tydligen måste vara som en berg och dalbana.

Djupa dalar.

Och så topparna.

Du ljuvliga topparna.

Men att det egentligen inte finns någon balans i maskineriet.

För även om jag själv är i balans, så är ju knappast ett kullfallet träd, som saboterade ett stort område, vilket gjorde mig förkrossad att jämställa med det, som sedan gör mig lika glad igen.

Glad blir jag av tystnaden.

 Av att höra binas och humlornas surr.

Av stararnas knackande och trastarnas skönsång.

 Av duvornas tunga vingslag när de återvänder med byggmaterial.

Eller av andparet, som på nytt sökt sig tillbaka till vår damm.

Av att det lilla fröet jag nyss stoppade i jorden bjuder mig på undret av av öppna sig och skicka upp en grodd till min oförställda  glädje.

Av att en enda växt, som jag trodde förlorad, plötsligt visar tecken på liv, varpå plötsligt alla de, som faktiskt inte överlevt, är som bortglömda.

Av att sippor och andra inhemska arter gör allt för att få mig på gott humör.

Och de lyckas.

Men om jag egentligen skulle kompenseras av vinterns och vårens slaganfall, borde jag ju rimligen ha begåvats med underverk av samma kaliber som tragedin av det omkullfallna trädet.

Som att ett nytt stort träd hade vuxit upp över natten.

Eller att en ny buskridå plötsligt funnits på plats, där jag måste återskapa det kastanjen saboterade.

Men så är det ju aldrig.

Motgångarna är helt enkelt av en helt annan dimension än de små glädjeämnen,

som jag så tacksamt uppmärksammar och antar som ersättning.

Och våren, som vi längtat så efter, den bara springer förbi.

Samtidigt som jag kämpar med vårstädning, ogräsrensing, småplantor och omkullfallna planer.

För de tänkta träden visade sig vara alldeles för dyra ....

Och tiden allt för knapp.

Snart, snart är det alldeles för sent att vare sig flytta eller plantera.

Det får bli nästa år.........

Eller?

Gillar gult...

Jag tillhör den där gruppen, som nog skulle kunna tänkas säga, att jag inte gillar gult.

Men det är ju inte hela sanningen.

Som barn hade jag svårt att fylla i svaret på frågan om favoritfärg i vänböckerna, där man skulle lista en massa preferenser ganska likt de listor, som numera florerar på nätet.

Inte kunde jag välja ut en färg.
Till vad då? minns jag, att jag frågade. Det beror väl på...

Beror på vilken nyans av färgen och till vad och i vilket sammanhang och kombination.

Men gult har nog aldrig varit den där riktiga favoritfärgen, även om jag haft både solgula klänningar och för sådär 40 år sedan målade mitt kök i gult och vitt. Vita stommar och klart gula luckor.
Faktiskt inte långt ifrån de kombinationer jag långt senare skulle plantera rabatter i...

Och visst är kombinationen både fräsch och upplyftande.

Och jag uppskattar verkligen de där blekgula nyanserna kanske med en dragning åt gröngult.

Som daggkåpan, Alchemilla mollis och den greniga klockjulrosen, Helleborus foetidus.

Eller blomstertobaken, Nicotiana 'Lime green', den bleka smörbollen, Trollius 'Alabaster'.

och de många representanterna för törelsläktet (här kärrtörel, Euphorbia palustris).

I min källare spirar just nu ett stort antal växter i just dessa nyanser.
Växter, som jag hoppas (hoppades?) ska resultera i en överdådig rabatt i sommar.

Men de där solgula, de nettogula eller postlådegula....näää tack!

De, som innefattar både maskrosor, svalört och vintergäck.

De kan jag nog vara utan.
Ja, både dem och ett antal andra i samma nyans.
Dit hör faktiskt också de riktigt gula, gammeldags påskliljorna även om det finns några sådana i trädgården.

Visst har jag planterat åtskilliga sådana gulingar i mina dar men ändå.
Som vintergäck, som är som små solar när de dyker upp.
På flera ställen låter jag dem blomma men nyper sedan bort blad och fröställningar när de blommat ut.
För i likhet med de andra ovan nämnda är de dessutom alltför frikostiga med att sprida sig.

(Svalörten räknar jag för övrigt som ett av trädgården allra värsta ogräs, som förstör en stor del av vårens och försommarens njutning.)

Så det gjorde inte allt för mycket när fasanerna tog för sig av vintergäckens första blomknoppar.

Det kom dessutom fler efter hand, så jag blev knappast utan vintergäcksblomning.

Om jag inte hetsade upp mig för vintergäcken, blev jag desto surare när de nupit av de flesta av julrosornas knoppar.

För att inte tala om när jag upptäckte, att de klippt av krokusskotten, som precis stuckit upp ur jorden.
De nyplanterade blekgula krokusar jag hade längtat efter och haft så stor förväntan på.

Jag la ett nät över partiet och hoppades, att det bara var de yttersta bladspetsarna, som hunnit upp.
Att blomanlagen fortfarande var kvar och skyddade under jord.
För att rädda krokusarna på gårdsplanen la jag ut det granris, som inte blivit utlagt innan snön föll.

Och gårdens krokusar kom upp och fick blomma ifred.

OCH

de blekgula visade knoppar.
Som blev till de ljuvligaste blekgula små solar....
Och jag strålade ikapp med dem.
 Så fint!

Medan vi röjde undan det värsta efter stormfället slog de ut i solen.

Jag fotograferade dem genom nätet, vilket förstås inte gick så bra och tog av nätet.
 Men det var ju inte precis läge för mig, att ligga på magen och fotografera små blommor samtidigt som resten av familjen slet i sitt anletes svett. Så jag tog några snabba bilder och avbröt. Tänkte fortsätta lite senare i eftermiddagssolen.

Nätet fick ligga vid sidan så länge.

Crocus chrysanthus 'Cream Beauty'

När vi började plocka ihop för dagen lämnades platsen för en kort stund.

Själv var jag borta några få minuter. Gick bara bort för att hämta en tom rullebör.
När jag kom tillbaka, såg jag en fasantupp springa iväg.
 En hastig blick mot krokusarna avslöjade omedelbart vad han gjort.





Samtliga, ja ALLIHOP såg ut så här!

(Senare berättade maken, att han sett hanen sitta under några buskar under dagen.
Väntande på att tillfället skulle dyka upp?)

Så det är bara, att konstatera, att det är mer än jag som gillar det blekgula.
Att allt det, som blivit avbitet är just gult:

Vintergäcken, de blekgula julrosorna (en enda, en mörkröd har fått stå ifred), blekvita tulpanknoppar och alltså krokusarna.

De blåvioletta krokusarna på gården fick stå kvar.

Samma sak med alla de andra blåa: Scillorna och chionodoxorna.

Snödropparna och snöklockorna är ju giftiga och det vet förstås en fasan..?.

En tillfällighet eller är det så, att den gula färgen signalerar MAT till det skarpa fasanögat?



(Och hade jag vetat, att han skulle bete sig så här, så hade jag definitivt tagit honom i örat istället för att beundra hans fina örontofsar, när han kom på visit i vintras.)
Om det är så, är det kanske lika bra att välja bort det blekgula.
 I alla fall under tidig vår.

Att jag inte alls skulle kunna genomföra de vitgula rabatter jag planerar just nu och få ha dem i fred, vill jag inte ens tänka på.


Och OM det skulle vara omöjligt,
ja då skulle det säkert innebära, att jag verkligen skulle komma att Ä L S K A och sukta efter gult..
Som man så ofta önskar det som är oåtkomligt.

Men nej det vill jag inte tänka på!
Jag får väl prata med gossarna.
Ta dem i öronen.

VÄXTHUSET VÄXER

(Dröm och verklighet del 2)

Just nu går praktiskt taget all vår tid till att städa upp efter stormfället.
Hela tiden tänker jag på hur vi ska återställa området längs vägen, som är en stor del av byns och vårt ansikte utåt och jag har gjort en grovskiss, som ni kommer att få ta del av.
Och kanske blir det så småningom en kort sammanfattning av röjningsarbetet.

Inlägget nedan, som är en fortsättning på inlägget 'Dröm och verklighet' var färdigskrivet och eftersom tid och ork inte riktigt räcker till just nu, passar det förstås bra att ha det till hands.
Växthuset och området närmast intill var ett av de projekt, som jag egentligen tänkt, att vi skulle lägga vår tid på den närmsta tiden......

Ni, som föjer bloggen kontinuerligt vet, att jag köpte ett gammalt växthus med tanken  att förlänga vårt eget gamla.

Lite pyssel var det förstås, att bygga till vårt befintliga lilla växthus, eftersom vi inte ville ha dubbla gavlar och dessutom var tvungna att kapa huset, för att få plats med det utan att såga av det liggande trädet.

Ursprungligen hade vi också tänkt ta bort den gamla gaveln och få ett långt öppet hus men medan vi arbetade väcktes tanken, att det kanske kunde vara smart, att ha kvar avdelningen.
På så sätt skulle vi kunna isolera den nya delen och kanske kunna använda det för övervintring.

Mitten av oktober och huset börjar ta form.

En hög överblivna plattor lades på golvet.
Som synes valde vi, att sätta skivor på den nya gaveln mot det risiga trädet och mot norrsidan.

Vattenledningen och kranen, som funnits precis utanför huset drogs in (med vidarekoppling till ny vattenpost vid den nya entrén).

Men vintern närmade sig med stormsteg och vi fick avbryta för att istället förbereda för övervintringen.

Vi plockade fram den gamla bubbelplasten (30 år gammal!) och klädde in den nya delen.

Plastbackar kläddes med frigolit och 'halvkänsliga' växter placerades i dem.

Den gamla potatislåren fick samma skyddsklädsel och fick rymma några stora krukor.

När kylan slog till ordentligt täckte jag hela härligheten med frigolitchips av den typ, som används i elektronikbranschen.

Så medan snön täckte växthusets tak och temperaturen sjönk, låg växterna nerbäddade under ett annat vitt täcke.

Och det fungerade!

Nedan en övervintrad Gaura Lindheimeri.

Det var visserligen inte de allra känsligaste växterna, som fick bo här men med ny och bättre bubbelplats kan det nog bli ännu effektivare.

(Hade egentligen tänkt göra ett inlägg om detta men det känns lite fel just nu, så jag sparar det till nästa höst.)

Men nu är det alltså VÅR och jag behöver BORD.

Så maken fick i uppdrag, att bygga ett likadant bord som de, som finns i den gamla delen.

 

Och efter att ha insett vad 'kuvösen' i källaren kostade, var det inte särskilt svårt att få honom att utrusta det med en värmeslinga.

(Observera, att det krävs behörighet för att göra en installtion som den vi gjorde men det finns färdiga värmemattor med stickpropp att köpa bl.a. i zoobutiker.)

Han borrade hål i sargen, där vi fixerade VP-rör (de oumbärliga VP-rören igen!).

På mässan i Malmö hade jag redan köpt några Rättviksknutar, som håller ihop konstruktionen.

Nu saknas bara lite plast över bågarna, så det blir ett bra klimat för mina små, som snart ska få flytta ut i tunneln.

Tills dess får övervintrarna stå kvar och ha det lite varmt och gott om rötterna, så de kommer igång.
Och det ser bra ut så här långt.
Men snart ska de vänjas vid lite tuffare förhållanden.

Men när bordet var klart ville jag ha samma utrustning i den gamla delen....!

Så nu har ett av de gamla borden dammats av, renoverats och försetts med värmeslinga, bågar och bubbelplast och redan har flera av mina småttingar fått komma ut i ljuset utan att behöva frysa.

Mer kommer...

(Se här.)

Status

Tusen tack för alla era omtänksamma kommentarer och tröstande ord.

De värmde mer än ni kan ana.

Men låt mig börja med att konstatera, att detta inte är någon katastrof.

Det är oerhört sorgligt.

Och det kommer att krävas ofantligt mycket arbete för att 'återställa' partiet.

De förlorade gullregnen gör mig förkrossad.

Men tack och lov hade vi sparat på några fröplantor.

Inte alls i närheten av vare sig storlek eller skönhet men just nu är jag mycket tacksam för att vi låtit dem stå kvar.

Men:
Det kunde ha varit värre .

MYCKET VÄRRE!

Först och främst är jag oändligt tacksam för att ingen kom i vägen när trädbjässen lade sig.

Därnäst är jag tacksam för att inte våra häckar krossades.
Och det var ytterst nära...
Det handlade bara om någon decimeter.

Och vi har varit med om mycket värre....

Vi har under åren som gått förlorat ett stort antal stora träd..

Många föll för almsjukan men åtskilliga har fallit i stormar.

Träd, som stod betydligt mer strategisk placerade än det nu fallna.

Och jag är tacksam för att det var just det trädet och inget annat, som lade sig.

Att det här trädet försvann är i sig själv alls ingen katastrof.

Kanske rentav tvärtom.

Det stod tre stora kastanjer på rad längs vägen längst bort i trädgården.

Att bara två blir kvar kan till och med tänkas vara en förbättring.

Partiet, där trädet föll ligger alltså längst bort i trädgården och påverkar inte heller större delen av anläggningen.

Och det är i det det här läget förstås en fördel, att trädgården är så stor som den är.

Det finns stora partier, där det inte kommer att märkas.

Partiet är också ett av dem, som vi inte alls gjort något åt.

Och vi hade planerat, att rensa upp och snygga till här.

Men inte just nu.

 Och framför allt:

Inte så drastiskt.

Vi har idag sågat upp det mesta och rensat undan det värsta och det visade sig, att det faktiskt finns en del syrener, som nog kan räddas utan att vi behöver skära ner dem helt.

Några av de stora i buskaget mot det 'nya' partiet låg ner men är inte knäckta och vi hoppas kunna lyfta och binda upp dem.

Och jag ser redan flera möjligheter för det här partiet men det kommer att krävas mycket av både arbete och ... pengar.

Jag började omedelbart, att fundera på vad vi hade för växtmaterial i trädgården, som vi skulle kunna flytta dit.

Men eftersom detta är trädgårdens ansikte utåt och det påverkar en stor del av byns karaktär känner jag, att vi inte i första hand ska välja den billigaste vägen utan framför allt se till, att det blir bra.

 Att det blir en enhetlig och hållbar plantering, som kan stå kvar i kanske hundra år till.

I slutändan kommer det förstås att bli en kompromiss men utgångspunkten just nu är inte det billigaste alternativet utan att det blir en så tilltalande och hållbar helhet som möjligt.

De två konsekvenser, som känns mest tunga är dels, att vår yttervägg har försvunnit.

Vi har för tillfället fri in- och utsyn från en stor del av trädgården.

Och väggarna, det slutna rummet, är som ni vet, en viktig del för mig i mitt trädgårdsskapande.

För den där känslan av att vara innesluten i ett annat universum än det, som råder utanför.

Och visst växer syrener snabbt men vår tid rinner bort i samma snabba takt....

Det är klart, att vi ska plantera nya träd men det är ju tveksamt om vi hinner se dem ens halvstora.

Dels hade jag planerat ett antal andra projekt under vår och sommar.

Projekt, som nu troligen måste skjutas fram till nästa år.....

Vilket i sin tur innebär, att allt annat förskjuts.

Allt från det som vi inte hann göra innan vi släppte trädgården, till renovering av allt som blivit förstört under de åren till alla nya projekt, som tillkommit under tiden.

Reparering av den gångna vinterns skador inte att förglömma.

(I sammanhanget kan nämnas, att jag redan hade projekt nog för resten av våra liv, vilket i klartext betyder, att vi aldrig kommer att hinna göra ens hälften av vad vi planerat..)

Dessutom påverkar det alla småsaker, som måste göras i trädgården.

Det dagliga underhållet.

Redan har stormfället krävt offer i mina sådder, eftersom jag inte hade tid att titta till dem som de skulle behövt när solen gassade.

Men som många av er påpekat, är detta sådant som man inte kan påverka.

Så här är det.

Och så här har det varit hela vårt trädgårdsliv.

Ett steg fram och...tre tillbaka.

Men nu gäller det ändå att se framåt.

Och jag försöker se det positiva i situationen.

Försöker se möjligheter i de ändrade förhållandena.

Att det kan bli fint med de två kvarvarande kastanjerna längs bort och att vi kan plantera en rad med jämnstora träd med lagom avstånd på sträckan, som redan tidigare var skattad på några stora almar.

Att några av häcksträckorna kommer att få bättre möjligheter att växa och bli täta och fina, eftersom de stått i skuggan av den stora kastanjen och tvingats konkurrera om vattnet med den, vilket varit en ojämn kamp.

Men eftersom vi inte har en evighet till vårt förfogande, gäller det att komma igång så fort som möjligt.

Ni ska få följa vad som händer.

Mina tankar.

Och det praktiska arbetet.

Och förhoppningsvis hinna få se resultatet.

Jag hoppas, att vi ska kunna förvandla detta till att bli ett lyft för trädgården.

Medan vi slet och släpade fortsatte våren som om inget hänt.

Binas surr var visserligen överröstat av motorsågarnas malande.

Men bina verkade omedvetna om det som föregick längre bort i trädgården.

I en paus i arbetet hämtade jag kameran.

Egentligen för att dokumentera vårt arbete men binas surr frestade mig till annat.

Att försöka fånga bin på bild är lite som en kurragömmalek.

Man hör deras surr.

Lokaliserar dem.

Riktar in kameran och försöker hitta dem i sökaren.

Men då är de borta.

Och det är alldeles tyst.

I vilken av blommorna finns de?
"Jag vet, att ni är där!
Och jag kommer att hitta er...!"

Och så gäller det att ha tålamod och vänta ut dem.

Tyvärr räckte inte tiden till för så mycket som jag velat.

För det är bland det bästa jag vet, att ligga på magen i gröngräset och lyssna på deras surr.

Och titta på dem. Och försöka fånga dem på bild.

Och den fallna kastanjen verkade för en stund långt, långt borta också för mig....