Det ÄR höst...

Inte ens jag kan förneka det längre.

 Det är inte bara sensommar eller tidig höst.
Det ÄR HÖST!
Rådhusvinet på taket basunerar ut det för säkerhets skull....

Och jag undrar, inte bara var tiden och sommaren tog vägen.

Jag undrar hur tiden ska räcka till för att avsluta det jag påbörjat.

 Hur jag ska hinna rädda alla småplantor, som ännu inte är nergrävda.

Hur jag ska kunna övervintra de icke härdiga...

Osv.

Men just nu fortsätter jag att njuta av underbara dagar.

 Blomfägringen må vara över men till vissa delar är det fortfarande njutbart i trädgården.

Här en bildsvit, som det såg ut idag.

Alla de inlägg jag planerat, är redan 'gamla' men ni får dem framöver, när kylan tagit över trädgården och kvällarna blivit tillräckligt långa för att sitta framför datorn.

 Då blir det 'skåpmat'.

För då kan man nog njuta även av gamla bilder.......

Och då ska ni få se mer bl.a. från detta lilla projekt.

Tills dess kan ni ju fundera över de tomma krukornas funktion.

Krukorna på gården.

Jag brukar alltid ha en samling krukor på gårdsplanen.

Från början för att ge lite liv åt den stenöken den då var.

För att det är den plats jag passerar varje gång jag ska ut.

För att det är det jag ser, när jag tittar ut genom köksfönstret.

För att det är där nyinköp alltid först landar, när de kommer hem.

 Ibland ger detta upphov till helt nya tankar, eftersom växter, som inte alls var tänkta att hamna tillsammans gör just det och visar sig vara oväntat fina tillsammans.
Genom att leka med krukorna på gården hittar jag ibland kombinationer, som jag kanske aldrig kommit på annars....

I år blev det en blandad kompott.

Hade tänkt hålla mig till färgskalan i förra inlägget kompletterat med grått och lite mörkare purpur men det blev lite blått också, eftersom jag sprang på den nya lilla Verbena bonariensis, 'Lollipop'.

 (Det legitimerade också, att jag inte ryckt upp de självsådda plantorna av purpursporren, Linaria purpurea.) 

 

Dessutom finns trion jag visade i förra inlägget.

 Jodå. NÅGRA hann komma fram ur gömslena.

I år blev det lite slarvigt och ofullbordat.

Orensat runt om. (Det självsådda grobladet platsade förstås. )

Och lite slarvigt fotograferat. Men ganska charmigt ....

Några jag inte hann med

Oj! Redan höst?
Och allt som jag inte hunnit med! I 'plantskolan' står alla sommarblommorna, som jag inte hann plantera ut i rabatter eller ens i krukor...  Meningslöst att dra upp plantor och sedan inte hinna plantera ut dem? Nja, jag vet inte det. Jag har ju njutit av dem ändå. Fast på ett annat ställe än jag eg. tänkt. De har glatt mig, där de stått och väntat på att bli ompysslade och vattnade. Och jag har grupperat dem efter färg och form....

Här en trio: Skönbinka,  ampelpilört och den där ljuvliga blomstertobaken, som ni redan sett i den nygamla rabatten.

Alla tre är växter, som tillhör både kategorin 'Sådana jag en gång hade' och kategorin 'Lätta att föröka'.  Fast fröna från blomstertobaken, som jag en gång fick  i England och sedan sparade egna frön från, lyckades jag inte få att gro igen, vilket kanske inte var så konstigt 15 år senare... Men den sort jag spontanköpte frön av, Nicotiana 'Avalon Lime/Purple Bicolour' eftersom jag tyckte, att den påminde om den gamla var fin den också. Skimrande i olika blekrosa nyanser med en touch av lime.  
Skönbinkan (murbinkan), Erigeron karvinskianus, såg jag första gången i England, där den ofta får självså sig i skrevor i trappor och murar. Som en rikblommande liten tusensköna i vitt och rosa... (Här på en gammal bild på en av de många vackra trapporna på Great Dixter.)
I England överlever den vintern och är alltså eg. perenn även om den vanligen anges som ettårig hos oss. Men det beror på att den inte är härdig. Den är lätt att fröså och kan självså sig här också men hinner inte utvecklas om man inte förkultiverar den. Däremot kan man övervintra den frostfritt och i så fall få stora, fina plantor tidigt året därpå.   Plantorna på bilderna blev tyvärr sådda alldeles för sent och har därför inte hunnit växa till sig som de borde. De hinner normalt bli betydligt tätare och med rikligare blomning och blomma hela sommaren men jag hoppas alltså kunna övervintra dem. De fyller med lätthet själva upp en stor kruka.

Den tredje i buketten, Ampelpilörten, Polygonum capitatum, hittade jag i en frökatalog från Chiltern Seeds för många år sedan. Jag tyckte, att den var lite rolig, eftersom jag såg den som en liten kusin i förhållande till sin stora släkting (?) jätteparkslidet (Polygonum sachaliense).......
Och jag hade dem bredvid varanda. Den lilla, lilla ampelpilörten i en kruka bredvid det jättestora parkslidet. Men den är vacker och odlingsvärd i sig själv med sina små, runda, rosa blommor mot det vackra bladverket .   På bilderna har en del av bladen blivit lite trista men jag tror, att det beror på den torra och varma sommaren. De plantor, som stått lite skuggigt har behållit sina friska, mönstrade blad. Också detta är eg. en perenn växt, som inte är härdig hos oss men den är lätt att övervintra och växer snabbt till sig.  Jag brukar övervintra den i en fönsterkarm och tidigt på våren klipper jag ner den. De avklippta skotten rotar sig snabbt i ett glas vatten. Dessa planteras, toppas och det avklippta kan användas som nya sticklingar. På så sätt räcker en enda övervintrad planta till åtskilliga en bit framåt sommaren.   Jo, också den frösår sig välvilligt. Det dyker ofta upp småplantor bland de andra krukväxterna. Och i år sopade jag ner lite av de utblommade resterna, som hamnat i fönsterkarmen och strödde i ett såtråg, där den tänkta sådden inte grott. Strax hade jag ett helt tråg fullt med småplantor..... Men rädes inte: Utomhus har jag aldrig sett småplantor av den, så något ogräs blir den inte i vårt klimat. Dess engelska namn (Knotweed eller Smartweed) antyder dock, att den kan bli det under andra förhållanden.  Tre tacksamma och lätta växter alltså, som pryder sin plats både i krukor och i rabatter. Både binkan och ampelpilörten har ett lite löst och hängande växtsätt, som gör sig bra i krukor men de fungerar också som marktäckare i rabatten.
 

P.S.

Med risk att trötta ut er vill jag göra ett tillägg om den nygamla rabatten.

Jag åkte till plantskolan i  helgen för att köpa ytterligare ett fågelbad av samma enkla men vackra typ, som jag redan har i trädgården. Men jag borde ha förstått, att eftersom det var flera år sedan jag köpte det gamla, det därmed  troligen skulle vara i det närmsta omöjligt att hitta ett likadant. Och nej, det fanns naturligtvis inte längre kvar!
Men väl på plantskolan gjorde jag i alla fall en lov till perennborden. Jag har alltsedan jag började med den nya rabatten tänkt, att den aklejruta, som visade sig vara så passande i rabatten, borde följas upp av violruta, Thalictrum delavayi.

Den fanns tidigare i trädgården men tillhör gruppen av växter, som 'försvann'. Jag ska inte säga, att jag 'jagat' den men vid de besök jag gjort på plantskolor, dvs. varje gång jag råkat komma i närheten av en sådan, så har jag tittat och frågat efter den men fått svaret, att 'den är tyvärr slut'. Men denna gången fanns den. Både den rena arten och den namnsort, som jag helst av allt ville ha nämligen 'Hewitt's Double'. Jag valde ut de två största och finaste exemplaren, som fördes hem i triumf. Väl hemma bar jag ut plantorna till rabatten. Och det var då jag upptäckte, att den ena plantan var helt knäckt (avsliten) ända nere vid roten. Kvar fanns (förutom en stor lös del med flera blomstänglar) bara en ynklig bladrosett. Nåja, jag tog blomställningen och höll tillsammans med pionen för att se om mina tankar varit riktiga.



Sedan stoppade jag ner, den redan slokande, avbrutna plantan i en kruka. Med lite tur kanske den bildar rötter.......
Men sannolikt betyder det, att nästa års blomning inte blir riktigt vad jag hoppats.



Som tröst blommar i alla fall de tacksamma kungsljusen oförtrutet vidare.
Här den tvååriga Verbascum blattari.



Från baksidan av rabatten ser man soffan, som jag suttit på åtskilliga timmar denna sommar.



På soffan står de plantor av blomstertobak, som med undantag av en kort tillfällig reträtt, prytt rabatten men som aldrig blev planterade.

De som så mycket annat... Nu får de ge plats för violrutan.



Bakom soffan och häcken finns den där gången, som jag skulle ha grävt om och förnyat.
Men jag har tänkt om, vilket inte bara är ett vackert sätt att uttrycka, att jag inte hann.
Mer om det kommer. Tillsammans med en massa annat som jag inte hunnit med i sommar.


PS. Den blå blomman i förgrunden på första bilden är Nicandra physalodes, 'Leanderklocka'. Uppkallad efter den legendariske plantskolemannen Per Leander i Ystad, som var den som lanserade den i Sverige. På andra håll kallas den Ballongblomma. Men för mig är den förknippad med Per, som jag en gång fick den av. Det är en av alla de växter, som försvann och jag har inte sett den på ca.10 år. Nu dök den upp i den rabatt jag grävt om och som jag tänkt skulle förbli oplanterad denna säsongen. Men när jag såg de prickiga bladen kunde jag inte dra upp den..... Det var, som att återse en gammal god vän. Och den förstärkte min tanke på att komplettera den tunga rabatten med något friskt avvikande.



Leanderklockan är en ettårig växt, som självsår sig frikostigt. Den kommer igång ganska sent men växer sedan snabbt och kan blir en och en halv meter hög och nästan lika bred.

Sista (?) delen. Kvannen och dess sällskap.

Jag tänkte avsluta presentationen av den nya pilrabatten.

   (De tre första inläggen om rabatten hittar du här:

 Nygammal rabatt, Nygammalrabatt del 2 och  Grobladet.)

Jag tänkte presentera sensommarens tre stora stjärnor i rabatten och de mindre men ack så viktiga statisterna. De tunga mörka huvudaktörerna och deras ljusa, lätta motspelare.

Den första och kanske största dominanten har ni redan sett: Angelica gigas, Rödkvanne.
Som en primadonna reste hon sig över de andra växterna och intog scenen med stor värdighet.


Hon samverkade redan på knoppstadiet på samma sätt med den mörka flädern, som klotlöken gjorde med det röda grobladet.   Och de fortsatte, att utgöra ett vackert par också sedan kvannen slagit ut. (Ursäkta  fotot!)

Hennes mörka, tunga huvud hade sin motpol i de vita kungsljusens spiror. 
Och så till sist vaggades hon till ro av miscanthusens  lätta vipppor. 
Och när kvannens lyskraft började avta, lyfte jag dit en av mina mörka dahlior.   Så vackert. Men aj, jag glömde fotografera, innan jag klippte av alla blommorna för att ta in!
Vad tänkte jag på? Men det kommer nya och jag hoppas kunna bjuda er på några bättre foton av kombinationen framöver. 
Och alla de små vid deras fötter. Statisterna, som lyfte upp och gav resonans. Alla de vackra bladen.
Den fina lychnisen, orlayan, gauran, klinten, den grekiska vädden, astrantian och flera till. Det får nog bli ett alldeles eget inlägg om dem. De kan inte bara avfärdas i en bisats. Vill bara visa blomstertobaken (som eg. inte alls var tänkt att ha här - jag ville ha mer rent vitt) men som visade sig passa alldeles förträffligt ihop med allt det mörkt brunröda. 
Här med grobladet, som ännu pryder sin plats om än illa tilltufsat av både sniglar och larver och som gör en sista honnör med sina fröställningar, som måste klippas av  inom det snaraste, om inte hela gräsmattan ska bli en grobladsmatta.... 
Men hur blev rabatten i sin helhet? För en rabatt klarar sig inte på enbart en samling växter, som sinsemellan passar bra ihop. Långt därifrån. En rabatt ska kunna ses på avstånd och det är helheten som räknas.
En rabatt är större än summan av de växter som planterats där. Precis som trädgården...
   
Jag tycker, att rabatten fyller sin funktion. Den är vacker. Också på avstånd. Att de enskilda växtena tilltalar mig, förstår ni nog.


Det är inte meningen, att det ska vara en iögonfallande eller prålig rabatt utan tanken var, att den ska knyta ihop det relativt ljusa partiet med skuggpartiet där bakom. En knappt märkbar övergång, som om man måste titta lite extra på för att uppmärksamma. Men jag tycker, att det blev fint och om man tittar ännu lite närmre, så finns det alltså många vackra växter att glädjas åt.......


Nu funderar jag över hur jag ska kunna utveckla denna tungsinta men lättfotade rabatt. Förbättra de svagheter den naturligtvis har. Hur mycket vågar jag satsa med tanke på sorkarna, som uppenbarligen gillade rabatten?

Nej, det var nog inte sista gången ni fick se den här rabatten...

Jag älskar blommor....

Jag älskar mina häckar men jag älskar blommorna också.

För deras skönhets skull.

Men också för att,
de ger variation över tiden i trädgården.

Vad vore trädgårdslivet utan den spänning och längtan, som blommorna ger?
Utan blomknopp?
Utan blomsterfägring?
Utan fröställningarna?


Jag trodde inte, att jag brydde mig så mycket om blommor.
Men när vi flyttade hit insåg jag, att jag hade fel.
Då fanns det praktiskt taget inte en blomma här (undantaget var några malvor, en list med dagliljor och några astrar i köksträdgården), vilket innebar, att trädgården när vårfloret var över och grönskan tagit över var...död. Det hände inget. Det fanns inget mer att se fram mot ...


Jag älskar,
att vänta ut knopparna
att bilden, ja hela trädgården, ändrar sig efterhand som de olika blommorna slår ut
att njuta av fröställningarna.

Jag älskar blommor, därför att jag älskar att måla tavlor med dem.
Att leka med färg och form.

Att se hur de samspelar och ändrar karaktär med nytt sällskap. Precis som människor gör ibland.

Jag älskar blommorna, för att variationsrikedomen tycks outtömlig.

Jag älskar blommorna, för att de drar till sig humlor, bin och fjärilar.

Jag älskar blommorna, för att de doftar så gott.

Jag älskar blommorna, för att man kan ta in dem och göra buketter.

Jag älskar blommorna, för att man kan torka dem och ha kvar sommaren även när den tagit slut.

Jag älskar blommorna, för att de förhöjer effekten av det strama, rena i mina häckstrukturer, vilket får mig att fundera över häckarnas rumsskapande kontra blommorna som pynt.

Från  början skapade jag häckarna för att rama in och ge bakgrund till det jag tänkte plantera. Nu känns de som huvudsaken.
Som ett galleri med bilder, där rummet ibland är så dominerande, att det tar över.
I galleriet borde de utställda verken vara viktigare är utställningsrummet men hur är det i trädgården?
Vilket är viktigast? Rummet eller inredningen/pyntet?

Sanningen är nog, att båda behövs.
Men om jag tvingades välja, så skulle jag nog (hemska tanke) välja häckarna....