Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 29 november 2010

Snålblåst



Under förra veckans fönsterputsande bodde lilla hunden hos sonen med flickvän i närbelägna staden.
Alltså behövde jag inte avbryta arbetet för att gå ut med henne.
Dvs. jag var inte utanför huset på hela veckan. Frisk luft fick jag gott om ändå.

Under helgen som gick tog käre maken, som vanligt, hand om promenaderna.

Så idag skulle jag gå ut för första gången sedan vintern gjorde sin allt för snabba entré.


Tvi vale!

Jag kunde se hur det snöade. Termometern visade på några få minusgrader. Men det blåste.

Jag insåg, att den skrapade vägen skulle vara såphal och letade fram dubbarna.
Jag insåg, att jag skulle frysa och plockade fram luva med öronskydd och tjocka vantar.
Långkalsingar har jag haft ett tag, så nu var det dags för värstingvarianten i tjock merinoull.

Men så var det där med jackan....

Den gamla vinterjackans blixtlås havererade i slutet av förra vintern.
 Under de sista kalla veckorna löste jag det provisoriskt.
Jo, jag åkte in till stora staden för att titta på ny jacka men hittade ingen som föll mig i smaken.
Och nu är det så, att jag aldrig köper något, som jag inte tycker om.
Oavsett hur mycket jag behöver det.


Så nu stod jag där inför denna vinters första hundpromenad och insåg, att jag faktiskt inte hade någon jacka.
Nu är jag också sådan, att jag aldrig kastar något som är någorlunda helt och därför kunde jag ur garderoben plocka fram en gammal urvuxen vinterjacka.
Det blir bra, tänkte jag.
Det blev det inte.


Jackan hade nog inte blivit mindre sedan jag senast använde den men trots det klämde den.
Jag kunde inte knäppa den riktigt men trodde, att det nog skulle fungera i alla fall.

Knappt hade jag kommit ut på vägen förrän jag insåg vad som väntade mig.
Inifrån huset hade jag kunnat se, att det blåste.
När jag kom ut på gården kunde jag höra, att det nog blåste ganska mycket.
Ute på vägen tvärstannade jag och insåg HUR MYCKET det blåste.

 

Precis där byn tar slut och det öppna landskapet tar vid, tornade en vit vägg upp sig.

Förtvivlat försökte jag knäppa ihop runt halsen och dra upp kapuschongen.
Men det var förgäves.

Så det var bara att ta ett djupt andetag, stålsätta sig och kasta sig ut i den bitande, iskalla nordostan.
Det sved i ansiktet och fingrarna frös nästan till is inne i vantarna.
Hunden hoppade och dansade och tyckte, att det var jättekul.
Det tyckte inte jag.



Ett kort ögonblick kunde en blek sol skönjas innan det drog på igen.

Överoptimistiskt hade jag, som vanligt, stoppat lilla kameran i fickan för att fotografera lite i trädgården innan jag gick in igen.
På väg tillbaka till byn plockade jag med styva, fumliga fingrar upp kameran och tryckte av lite på måfå.
Utan glasögon ser jag inget på displayen och att ställa in kameran är förstås inte att tänka på.
 Men lilla kameran är en bussig kompis. Jag berättar, att det är snö.
Håller kameran på ett ungefär så, att jag tror, att kameran ser detsamma som jag.
 Och så trycker jag av.
Och väl inne i värmen ser det ju riktigt vackert ut.
Det tyckte jag inte, när jag var därute.

 

När jag kom hem, skulle jag titta till växthuset och skotta ner snön från taket.
Jag tittade och bestämde mig raskt för att snön på taket nog isolerade en del och lät den vara kvar....
Sedan jag värmt mig nödtorftigt med kaffe och satt fyr i kakelugnen, blev det ett långt hett bad för att tina upp resten av kroppen.
Någon fotografering av trädgården i snö och ljus blev det inte.

Kanske blir det ...imorgon.
Det verkar bli ännu en lång och kall vinter.

lördag 27 november 2010

Julpynt på Prästgården?

Nä.


Tyvärr är vi inte där ännu.
Först skulle fönsterna tvättas och allt däromkring fejas,
för att kunna sätta upp adventsstakarna till den första advent
Det är ...nästan.... klart.


Därpå hade jag tänkt gå  ut i skogen och plocka kottar och mossa och annat till mina små arrangemang.
Nu är allt täckt av snö.
Och det verkar som om snön ska ligga kvar.
Varför lyssnade jag inte på varningssignalerna?

Nu är allt 'nästan' klart. Både ute och inne.

Men 'nästan' räcker inte.......


Istället fortsätter jag putsandet och drömmer om pyntet.
Eftersom fönsterputsandet erbjuder lite andra fotovinklar än jag normalt brukar nyttja, stoppade jag lilla kameran i förklädesfickan.
Och jo, det blev en hel del bilder av trädgården i vinterskrud lite från ovan.
Varianter på samma gamla tema, som det skulle sannolikt trötta ut er att se allt för mycket av.
Men några kommer så småningom.


Och dessutom blev det några 'påskojbilder', eftersom jag hade kameran tillhands.
Fönsterputsandet är nog det tristaste jag vet och jag tog alla chanser att göra det hela lite roligare.
(Vilket nog bidrog till att det också tog lite längre tid än det brukar.)

Dagens foto företsäller helt enkelt några av mina arbetsredskap vid fönsterstädandet.

Tidningspapper. Gammal beprövad metod att torka av smutsen på rutorna.


Borstar. För att avlägsna vissna blad, spindelväv, fjädrar och gammal fågellort.


Och för att komma åt mellan lamellerna i våra gamla radiatorer.


Underbara hjälpmedel.

Fint hantverk av naturmaterial.


I mitt hus är nämligen inte syntet och massfabricerat välkommet.


Bruksföremål ska vara både funktionella, vackra och miljövänliga.
             Att arbeta med redskap, som känns bra och är vackra att titta på gör arbetet roligare.
Och jag tittade lite extra på elementborsten, som börjar bli kal på hjässan.
En lätt skallighet vore en negligerbar bagatell i andra sammanhang men just för elementborsten är det ett dilemma. Ett yvigt hårsvall är en förutsättning för att kunna sköta jobbet.


En gammal trotjänare, som ingen nymodig extrautrustning till dammsugaren kunnat ersätta.
Och jag undrar om det fortfarande är möjligt att köpa sådana.

Än är det alltså opyntat och Prästgården vilar ännu i mörker.


Men imorgon.
 I morgon är det den första advent.
Och då kommer Prästgårdens nyputsade fönster att glimma av, om inte tusen,
så i alla fall hundratals små ljus.


Artificiella kopior av levande ljus......


???

torsdag 25 november 2010

Det här kunde jag ha varit förutan



Den längtan efter vitt, som jag avslutade förra inlägget med, hade inget med snö att göra.


Visst.
 Det ÄR vackert med snö.
Trädgårdens och naturens former framträder tydligt.
 Det blir ljusare.
Och det är renare än slasket vi brukar ha i Skåne.
Men jag tycker inte om det.
Framför allt inte i november.
Det är helt O.K. med en liten omgång till jul och så lite i februari
men i november är jag inte färdig med vad jag ska.
Jag kommer väl i och för sig aldrig att vara färdig men ändå.


Nu kom ju inte snön plötsligt och oförberett. Det hade varnats för snö.
Ändå var jag oförberedd.
Det mesta av mina krukor och växter var inburna men inte allt.
Och jag är INTE färdig.


Denna veckan var (som alla år) vikt för fönstertvätt.
Innan adventsstakarna sätts fram, ska fönstren vara tvättade.

Hela veckan? undrar ni förstås.
Hela veckan.



Vi har många fönster. Stora, gamla och tunga fönster.
Med fönsterputsandet följer också rengörande av det, som finns runt fönstren.
 Persienner, gardiner och element.
Och så brukar krukväxterna få sin beskärda del av omvårdnad.
Bli duschade och ansade. Kanske lite ny jord.


En sällsynt tråkig och tung arbetsuppgift.
Men ett MÅSTE.
Och som med många andra måsten, så blir det fint när det är gjort.

Jag tog några kort från min uppflugna position på stegen.

Av trädgården, så som man ser den från fönstren på husets ena långsida.
Av häcklinjer på kors och på tvärs.
Av naket grenverk fint tecknat mot snön



 och en blek sol, som knappt nådde över kyrkans tak.

torsdag 18 november 2010

vitt, vitt, vitt....



                                                                             Norrvikens Trädgårdar 2002


Innan jag börjar få kalla kårar av ordet vitt, måste jag framhäva ytterligare några så kallade sommarblommor, som jag odlade i sommar. Två helt nya för mig och en gammal bekant.
Samtliga vita.


Den första är Blomsterkörvel, Orlaya grandiflora. En växt jag bara sett på bild men som jag omedelbart föll för. När jag så i mars hittade frön till den på mässan i Malmö, kunde jag inte motstå att köpa dem. (Detta blev inom parentes upptakten till att jag återupptog, att själv dra upp plantor från frö, vilket jag inte gjort på 10 - 15 år men det är en helt annan historia.) Fröna såddes och grodde snabbt och tätt. Plantorna växte också snabbt och kom i blom. Kanske lite väl snabbt men en hel del plantor kom ut på sina tänkta platser. Och de var precis så ljuvliga som jag föreställt mig.

Men lyckan var kort. Alltför snabbt var de överblommade och borta. (Enligt fröpåsen skulle de blomma hela sommaren.) Jag undrar om det var för varmt och torrt. Hamnade några av dem kanske lite för skuggigt? Var det sorkarna som spelade mig ett spratt? Borde jag ha tagit bort de utblommade blomställningarna och förhindrat, att de satte frö? Om orsaken till deras korta fägring är det sista, är det bara att konstatera, att detta nog inte är en växt för mig. I mitt trädgårdsliv finns helt enkelt inte tid, att dagligen gå runt och putsa i planteringarna. Är det någon av er andra som har erfarenhet av denna i övrigt underbara blomma?


Bilderna är samtliga tagna i den pilrabatt jag visat tidigare men jag planterade Blomsterkörveln på många ställen och den var fin överallt. Eftersom den blommade ut så snabbt hann jag helt enkelt inte föreviga den på andra ställen, då jag ville vänta tills den kommit igång lite bättre.....


Ovan med det röda grobladet, Plantago major 'Rubrifolia' och klotlöken, Allium sphaerocephalum.

Hur som helst hann jag rädda en del frön och min förtjusning över blomman gör, att jag definitivt ska ge den en ny chans. Den lär dessutom vara duktig på att självså sig, så kanske dyker den upp där jag hann plantera ut den. Självsådda plantor brukar ju ofta bli bra när de själva får råda.


Nästa växt är en gammal bekant. Gaura Lindheimeri, Sommarljus. Jag hittade den för första gången för drygt 10 år sedan. Det var sent på sommaren. Plantan var stor och dyr. Men alldeles oemotståndlig.


Den hamnade i en urna vid entrén.
På hösten lyfte jag in den men den klarade ändå inte vintern. Något år senare såg jag den på nytt i Norrvikens trädgårdar, där Tage Andersen använt den i underbar rabatt i renässansträdgården.


                                                         Norrvikens Trädgårdar 2002

I ett hav av Gaura stack det upp tuppar av Muehlenbechia.
Vackrare än så har jag aldrig sett Norrviken.....

 Den fanns till salu. Åter sent på sommaren och åter stor och dyr. Och på nytt klarade den inte vintern.
Efter några sådana här sura erfarenheter gav jag upp.
På årets trädgårdsmässa fanns frön även av Gauran och jag köpte. Det var i senaste laget att så den men jag chansade. Fröna grodde dåligt och ojämnt och när jag framåt försommaren hittade fina plantor till ett bra pris köpte jag några. För säkerhets skull. Så småningom kom sådden igång men tyvärr lite för sent. De köpta plantorna krukades i större krukor och sattes ut och de egenuppdragna planterades ut i trädgården.


Egentligen kräver den nog mer sol för att riktigt kommat till sin rätt än vad den kan få i min skuggrika trädgård. Men trots det har den blommat villigt och de nu inlyfta krukorna blommar fortfarande.



De enskilda blommorna är väl egentligen inte så märkvärdiga men tillsammans ger de de skir och luftig lätthet i mina dunkla vrår.


Jag använde den för att förstärka t.ex. Gillenia trifoliata i dammrummet.


Gillenian, som förvisso är en ganska rejäl planta men med Gaura på båda sidor framstod den som större än den är och när Gillenian blommat färdigt fortsatte Gauran.


Den hamnade, i krukor, i gången till damrummet, där dess naturliga enkelhet tillförde den där känslan av vildhet, som denna strikta gång behöver.

 Och den fick stå på trappan, så som dess föregångare gjorde för 10 år sedan.


Där, liksom i gången fick den sällskap av den sista av mina tre vita favoriter Euphorbia 'Diamond Frost' på svenska kallad snötörel.
En växt jag stött på tidigare men då inte fallit till föga för. Men i år bestämde jag mig för att testa den i några krukor. Inte minst eftersom den sagts vara fin också i skuggiga lägen. Några plantor inhandlades. Sattes i snygga krukor och hamnade, tills vidare, på verandan. Där blev de stående.


Så ytterligare plantor inhandlades och planterades ut i krukor och rabatter.



Plantan på trappan har ni redan sett, liksom den i den spruckna lerkrukan.



Och de uppfyllde mina förväntningar med råge.
De fyllde fint upp i rabatternas hål och de passade överallt.



 De lyste upp bland bladväxter och framhävde dem utan att själv pocka på uppmärksamhet.



De blommade trots skugga



och den var en utmärkt partner till Gauran.
Och när frosten till slut slog till, hade jag räddat undan ett antal plantor, som jag hoppas kunna föröka till nästa år. Och det var tur, för de tålde i motsats till Gauran inte frost. Men precis som Gauran  blommar de inflyttade plantorna fortfarande.


När jag ovan beskrev dessa som 'så kallade sommarblommor' beror det på, att de har lite olika utgångsläge i den klassen. Orlayan, blomsterkörvel, är en annuell, dvs ettårig. Den gror, växer upp, blommar och sätter frö. Och dör. De andra två anges ibland som sommarblommor och ibland som ettåriga men de är egentligen perenner även om de inte är härdiga hos oss. Det betyder, åtminstone teoretiskt, att man kan övervintra dem om man har bra förhållanden.

Gauran försökte jag alltså övervintra för många år sedan men misslyckades med men i år har jag så många plantor, att jag känner mig tvungen att försöka igen. Samtliga plantor står i krukor och är inlyfta på lite olika ställen. Den var i och för sig inte svår att odla från frö men jag sådde sent och fröna grodde ojämnt, så plantorna blommade egentligen inte riktigt fint förrän sommaren nästan var slut. Dessutom toppade jag plantorna för att få buskigare plantor. Det betydde inte bara, att blomningen fördröjdes ytterligare utan det betydde, att jag upptäckte, att de avskurna topparna snabbt rotade sig i lite jord. Många plantor att övervintra alltså och det vore lycka om de klarade vintern, så jag snabbt kunde få fram stora plantor nästa år. Många plantor.

Euphorbian köpte jag plantor av. Många. Egentligen för många för min plånbok men jag hade förälskat mig i de luftiga vita molnen och insåg hur fint och lätt den skulle kunna fylla upp i några av de hål, som fanns i mina planteringar. Så jag började tidigt leta information om hur man ev skulle kunna övervintra den. Tipsen var många och jag har lyft in de krukade plantorna. Även om jag tyckte, att jag grävde djupt i börsen, så var ändå min reflektion, att priset på så stora, fina plantor var förbluffande lågt. Detta brukar betyda, att plantan är lätt att föröka och driva upp och i min jakt på information om växten beskrevs, att den var lätt att föröka med hjälp av sticklingar. Mitt första försök misslyckades men jag hoppas kunna få igång egna plantor till våren. För detta är en växt jag definitivt inte skulle vilja vara utan igen.

Eftersom mina övervintringsförsök är just försök och lite av experimenterande och vi ju inte vet något om hur vintern kommer att bli, får både ni och jag vänta på facit. Men själv är jag fylld av förhoppning och drömmer redan om alla ljuvliga planteringar dessa ska bidra till.....
Tänk er en massplantering av Gaura och Euphorbia tillsammans med något grått....


Det får mig att längta efter vitt.

måndag 15 november 2010

Lust och hägring




När jag skulle välja namn till min blogg hade jag en uppsjö med idéer.
Många av namnförslagen hade en koppling till trädgårdsböcker jag läst och inspirerats av.
En av titlarna jag funderade på var 'Lust och Fägring' och syftade på en bok skriven av Karin Berglund, en av mina favoritförfattare, som för övrigt är minst lika rolig att lyssna på.

I den boken tecknar hon kärleksfulla porträtt av ett antal trädgårdsmänniskor, deras växter och trädgårdar.

Men jag tänkte kalla bloggen 'Lust och Hägring', eftersom jag ofta upplevt trädgårdslivet just så.
 När jag med stor lust (och mycket arbete) börjat närma min den fägring jag sett framför mig, har det dykt upp något. Något som skjutit mina drömmar i sank eller åtminstone skjutit fram mina drömmars trädgård till en obestämd framtid
Likt den utmattade vandraren i öknen, som ser oasen som en hägring men som aldrig kommer riktigt fram, har mina drömmars mål hela tiden skjutits framåt.


Det var så med almarna, som dog en efter en. Att ta bort de döda träden tog mycket tid och ork.
Och det tärde på lusten.
Istället för att bygga upp en miljö raserades den befintliga och förutsättningarna förändrades drastiskt. Harmonin och balansen försköts. Nya träd planterades och nya former skulpterades långsamt fram.
 Det blev inte som det varit men med tidens hjälp märks idag knappast, att det 'fattas' ett stort antal träd. Träd, som var avgörande för miljön som den lövsal trädgården var, när vi köpte den.
Sedan var det sniglarna, som kalåt de örter jag dragit upp och planterat ut samtidigt som de tog tid och kraft i anspråk, som behövts till annat.
Det var vintrar med mycket snö och kyla, som knäckte om inte oss så väl växter, krukor, träd och spaljéer.
Det var förändringar i vår närmiljö, som totalt förändrade förutsättningarna. Och nästan knäckte oss.
Och nu är det alltså små gnagare under marken, som hotar och irriterar. 

Men precis som med både almar, sniglar och förändrade förhållanden, finns det säkert ett liv efter eller med sorkarna också. Men kanske ett annat liv. Inte nödvändigtvis sämre men annorlunda.

Om de bara inte tar död på våra häckar, kan jag faktiskt odla mycket i krukor och därmed lura sorkarna men ändå njuta av blomning.
 Och att trädgården står sig bra med sin gröna stomme har jag redan konstaterat.



Trädgårdslivet speglar livet i stort.
Det finns lust. Det finns fägring. Och det finns glädje.
Men det finns också olyckor och sorg.
Och precis som i livet måste de få det utrymme de kräver, innan man kan gå vidare.


Men så länge lusten finns, så klarar man också en hel del motgångar.
I det här fallet lusten till trädgården.
Lusten, att skapa och att försköna.
 Lusten, att så det där lilla fröet och se undret när det gror och långsamt växer upp till
den fägring man drömt om.

Och kära vänner den lusten är inte borta.
Dagen, då  lusten att odla och njuta av min trädgård inte längre finns, den hoppas jag dröjer.
 Kanske tar trädgårdslivet slut innan dess av andra skäl men jag tror inte, att sorkarna trots den oro och olust de just nu inger, får mig att ge upp.


Bilderna i inlägget visar två av de sommarblommor jag sådde i år.
Två växter, som får symbolisera lust och kraft.

Två växter, som trotsat förutsättningarna och som inger både lust och nytt mod.

Solrosen är den första jag odlat som vuxen och den överraskade mig dubbelt.
 Inköpt för åtskilliga år sedan hade fröpåsen glömts kvar i källaren och inte trodde jag, att fröna alls skulle gro. Men knappt hade de gamla fröna strötts ut lite slarvigt, förrän de första groddarna dök upp. Småplantorna sattes i lite större krukor men blev kvar i 'Plantskolan'.
Ärligt talat hade jag inga större förväntningar på blommorna, solrosor var knappast det vackraste jag visste. Fröerna hade nog köpts på grund av den mörka färgen, som vid den tiden var ovanlig på växter i Sverige. Men när knopparna öppnades uppenbarade sig de skönaste blomster, som både glatt mig i sina krukor och som bjudit på material till många buketter.
Då var fröpåsen borta och jag förbannade min nonchalans. Till slut hittade jag i alla fall namnet, som är 'Moulin Rouge' och nästa år ska den få gott om utrymme, så jag verkligen kan slösa med de sammetslena mörka blommorna.


Den andra växten är en praktvädd, Scabiosa atropurpurea 'Black Knight'.
Också den en ny bekantskap, som kommer att få förnyat förtroende.
Den tillhörde de växter, som var tänkta till den nya rabatten men som fick stanna i plantskolan p.g.a. sorkarna men där har den blommat både länge och överdådigt.


Och den blommar fortfarande (i sina alltför små krukor) trots både frost och busväder.

Färgen börjar bli lite fadd på en del av blommorna men medan solrosen inte längre förmår öppna de knoppar, som finns kvar på några sparade plantor, bildar vädden nya knoppar som slår ut och den producerar massor av nya skott.



Bilderna av den är faktiskt tagna idag.



Och samtidigt syns fler och fler tecken på att en ny växtsäsong redan är på väg...... 

Inte kan man ge upp då.
Även om man är både tvärilsk och orolig.
Men ilskan är en utmärkt drivkraft........





torsdag 11 november 2010

Högtid


Helg och högtid i ordets vanliga bemärkelse brukar hos oss betyda extra mycket tid för trädgårdsarbete.


Så lördagens långa frukostmorgon var inte orsakad av helgen som sådan.
Orsaken var istället högar.
Nu är det högsäsong för lövhögar.
Vi fullkomligt drunknar i löv från alla våra stora träd.



Just nu frasiga och gyllene vackra men snart en geggig sörja.
Knappt hinner vi räfsa undan de värsta drivorna förrän nya dyker upp.
Så det fanns mycket att ta sig för där ute, när vädret dessutom var riktigt tilltalande.


Men rubriken syftar framför allt på de högar, som jag just nu helst av allt skulle vilja slippa.


Högar, som demonstrativt förkunnar, att det i vår trädgård bor någon under marken.
Någon, som inte uppskattas och som inte alls är välkommen.
Under hela sommaren har vi med alla medel försökt få dessa djur att begripa detta men helt utan framgång.
Vi har försökt att skrämma bort dem på olika sätt men hela tiden gäckar de oss.

Jag har dagligen grävt upp otaliga högar och frilagt gångarna.
Eftersom jag gör detta med händerna har dessa emellanåt mest känts som skovlar, som om det börjar växa ut hud mellan fingrarna...


Sedan har jag stoppat allt från hundhår, gammal kattsand, surströmming, fiskrens och annat illaluktande i gångarna.
Jag har klippt gräset onödigt ofta och mycket.
Satt ut fällor fällor av allehanda slag.
Stoppat karbid i hålen med mera med mera.
Till och med satt fyr på gasen...

Men hela tiden gäckar de oss.
Några mullvadar har fastnat i våra fällor.



Men mest har jag funnit fällorna täckta av jord.
Nya högar alldeles bredvid de jag 'behandlat'.

'Någon' annan tycks fånga åtminstone en del sorkar och möss.
Vem vet vi inte och inte heller exakt vad de fångat, eftersom huvudet genomgående saknas på de djur vi hittat.


Vi gissar, att det är ugglor, som står för fångsten och att de tappat sitt byte.


Men det är uppenbart, att vi har både sork och mullvad i trädgården och det tycks vara vanligt,
 att de delar gångsystem.

Vi har både stora öppna hål och högar av lite olika utseende.
Sorkhögar anges vara mera platta än mullvadshögar och medan mullvadarnas öppning finns mitt i högen återfinns sorkarnas i utkanten.
'Våra' högar lutar mest åt att vara sorkhögar, oftast med öppning i sidan.
Om det bara handlade om mullvad skulle det inte göra så mycket.
Skadorna de orsakar är högar, som går att räfsa ut och hålen kan fyllas igen.



Jag tycker, att det är riktigt synd när de fastnat i fällorna men det vi är rädda för, är att vi också på nytt fått in vattensork.
Vattensork, som äter rötter på framför allt unga träd och plantor men också på etablerade växter, som då inte kan förse sig med vatten och i värsta fall dör och också kan falla omkull eftersom deras förankring försvunnnit.


Vattensork fanns här när vi flyttade hit.
Då föll flera stora träd.
Nu har våra grannar förlorat fruktträd, där rötterna varit avgnagda.
Oroande är, att gångsystemen i stor utsträckning tycks följa häckarna och mera undantagsvis dyker upp i gräsmattorna (också de, som inte klippts så flitigt).
Nästan lika oroande (oavsett vem som orsakar det) är, att de gräver under våra fina stensatta gångar.
Ibland kan det finnas 4-5 högar precis i kanten av gångarna. Högar motsvarande en spann med sand/sättgrus, vilket betyder, att det under stenarna finns stora tomrum.
 Redan i våras upptäckte vi hur stenarna tippade på flera ställen. Fortsätter det så här kommer gångarna snart att vara förstörda och att lägga om dem är inte realistiskt.


De nyplanteringar jag gjorde i våras blev delvis förstörda.
Jag såg hur plantor, som tycktes ha kommit igång efter planteringen, plötsligt slokade och kunde lyfta upp de rotlösa stackarna.
Sedan kändes det inte alls meningsfullt, att plantera mer.
Att köpa och plantera de tulpanlökar jag drömt om och planerat att sätta nu i höst kändes som att bjuda någon, som jag inte gillar på en festmåltid och fick vara.

Överhuvudtaget känns trädgårdslivet just nu lätt olustigt och jag har för tillfället tappat gnistan.
Jag undrar, om vi inte fått vår beskärda del av motgångar och olyckor i vårt trädgårdsliv.
Att ha trädgård är inte bara en dans på rosor och det har vi bitterligen fått erfara.
Det började med almsjukan, som under några år tog alla våra ståtliga gamla almar, fortsatte med en snigelinvasion, som jag tror få sett motsvarigheten till och därutöver det, som ledde fram till att vi lämnade trädgården.

Och nu tycks alltså alla våra försök att bli av med dessa marodörer förgäves.
Mina insatser leder oftast till, att det är lugnt några dagar men sedan dyker upp nya högar igen. Det är uppenbart, att om jag försöker skrämma bort dem, flyttar de bara till ett annat ställe i trädgården.
Jag har letat tips på nätet, pratat med trädgårdsfolk och provat det mesta jag hittat.
(Att plantera Allium eller kejsarkronor är avskrivet, eftersom sorkarna (?) gjort tunnelsystem genom just sådana planteringar bl.a..för att  komma in i växthuset....)
Men tyvärr har jag också mötts jag av oroande beskrivningar hur trädgårdar och odlingar helt förstörts av vattensork.


Och just nu känns det mer hopplöst än någonsin.
Nu börjar jorden bli kall och våt och jag kommer inte längre att kunna gräva upp öppningarna, vilket betyder, att sorkar och mullvadar kommer att kunna härja fritt tills nästa vår....


Så om någon har tips på hur man kan komma tillrätta med problemet tar vi med stor tacksamhet emot dem.