Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



torsdag 28 oktober 2010

Fångad i en dröm


Det var milt i luften men duggregnade, så jag tänkte ägna dagen åt inomhusaktiviteter.
Men på min dagliga inspektionsrunda såg jag inte bara nya sork/mullvadshögar utan också
svarta stammar mot guldskimrande bladmassor.


Höstfärgerna i vår trädgård är, bortsett från vinet och några buskar vid huset, mest i den gulbruna skalan.
Men denna dag tyckte jag, att variationen i det guldgula mot mera brunt var underskön.


Dessutom fanns det mycket grönt, som framhävde allt det gulbruna.


Tänkte göra ett inlägg om detta men fastnade i det parti, som ni så ofta sett bilder från,
framför allt på vår och försommar,



nämligen dammpartiet vid bron ut till vår lilla ö.
Ett av mina favoritmotiv men så har också dammpartiet en alldeles speciell plats i mitt hjärta.


Jag har många favoritställen i trädgården men dammpartiet är något alldeles extra.
Det var faktiskt detta parti, som var helt avgörande för mig den gången vi bestämde oss för att köpa Prästgården.
Jag har alltid älskat vatten och drömt om en egen damm, så när jag fick chansen tvekade jag inte länge.
 (I efterhand kan jag konstatera, att det nog varit enklare, att anlägga en ny damm på ett annat och bättre ställe än detta men det är en annan historia...)

Som vanligt, uppskattade jag känslan
av att kunna sitta ostörd, osynlig


 i skuggan av stora träd,


av glittrande vatten, som reflekterar ljuset och ger den där trolska känslan,
av frodigheten, som vattnet och skuggan möjliggör,


av att kunna skapa ett litet stycke natur, en egen lund, i trädgården,
av att skapa illusionen av att vara alldeles ensam långt ute i naturen.



Idag har förhållandena ändrats i vår lilla by och illusionen är inte lika lätt att upprätthålla.
Men i min drömvärld är det fortfarande så.

Och denna regniga höstdag njöt jag på nytt av hur resultatet blivit.

När jag fortsatte in i trädgården var kamerabatteriet slut!

Så det blir ett helt inlägg med bilder tagna inom en ganska liten radie.
Ett mycket begränsat område.
Men ett alldeles speciellt område!
En dröm.......


Den vitbrokiga busken, som genomgående syns på bilderna är:


en vitbrokig kornell,
Cornus alba 'Elegantissima'

Dessutom syns:
avenbok, bok
och stammarna av framför allt katsura och sälg.
Gräset är Carex pendula, hängstarr.

tisdag 26 oktober 2010

Hösttröst



Egentligen behöver jag ingen tröst just nu.


Jag tycker om hösten och ser fram mot att krypa in i värmen och kura framför brasan med en god bok eller två.
Att ha lite tid över.
 Att hinna med mig själv.
Att få lite välbehövlig vila.
Kanske åka på en utflykt....
Och så få gjort lite inomhus också, vilket vi aldrig hinner på sommaren.

Men jag önskar, att vintern dröjer lite till.
Ska bara...

Ganska länge till.
Och jag önskar, att den blir mild och kort!


Hösten är en tid av stress och oro.
Jag tål inte, att mina växter, krukor eller annat förfaras.
Att jag inte hunnit med vad jag skulle.
Men hur skulle jag kunna det?
Det kommer alltid att finnas något mer, som skulle varit gjort.
I det avseendet är jag kroniskt missnöjd. Vill alltid lite till....



Men det allra mesta är i alla fall bärgat inför vintern.
En del är inlyft på husets verandor.
Jo, vi är så lyckligt lottade, att vi har två.
En teglad entréveranda på långsidan mot gården och en punschveranda in mot trädgårdssidan.

Punschverandan är husets pärla.
På sommaren det rum vi mest vistas i när (om) vi är inomhus.
På vintern är den full av krukor och annat, som inte tål den skånska vintern.


Helt oisolerad och med enkla fönster är det en riskabel plats för de mest känsliga växterna.
Men likväl en tillgång.


Idag sken solen och när jag kikade ut på verandan lyste den på den inflyttade Dahlian. 
 Bakom den kikade Törnrosas kjortel, Rhodochiton atrosanguineus, fram. Den stod tidigare på fönsterbrädet men såg blek och eländig ut. Jag trodde, att den kanske fått lite frost och flyttade den närmre väggen.
Nu har den nya fina skott och både blommor och knopppar.
Den kan övervintras inne som krukväxt, så jag kommer att ta in den.


På fönsterbrädet står fortfarande ett antal krukor med Euphorbian 'Diamond Frost',
 som nog också måste tas in. Åtminstone några.
Den tål inte frost.


Men än blommar den om än lite glesare än i somras.

Invid husväggen står 4 stora krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri, som jag hoppas ska klara sig om de står här lätt skyddade och torrt.

Det är mycket, som jag hoppas ska övervintra.
Men allt beror förstås på hur vintern blir.
Jag hoppas, att den blir mild och kort men har hört rykten om andra profetior.
Men rykten är ju bara rykten.
Och väderprofetior oftast bara gissningar.
Jag lever på hoppet.


På väg ut upptäckte jag en ensam liten nyckelpiga på dahlian.
Än är det inte vinter.
Jag rabblade besvärjande barnkammarramsan, som uppmanar henne, att hämta vackert väder
medan jag tog några bilder och tänkte på,
att det faktiskt inte dröjer länge förrän jag på nytt ligger på alla fyra för att försöka fånga vårens första humlor och bin på bild....


Trösterikt eller hur?
Jag är faktiskt ganska nöjd ändå.

måndag 25 oktober 2010

Aftonsång



De trädgårdsvandringar ni hittills fått följa med på, har ofta slutat vid en öppning i en av häckarna.
Där inne har man kunnat skymta ett stort krus men inget mer.


På bilderna från det nyrenoverade rummet har setts en liknande öppning med ett liknande krus.


Glimtar från samma rum.
Men vad finns egentligen mellan de två öppningarna?


Rummet därinne är nog det, som av alla trädgårdens rum för mig mest är förknippat med min bild av en
Hemlig trädgård.


Bakom de höga häckarna kan man sitta på en låg stenbänk i rummets ena kortsida.
Helt dold för världen utanför.


Blicken vandrar fram längs en smal grusad gång kantad av buxbomhäckar till ett gammalt stenkar med vatten,
som speglar de hundraåriga kastanjeträden i tomtgränsen.


Tiden synes stå stilla.

Jag kommer osökt att tänka på trädgårdens historia och min egen korta tid i den.
Kommer mina spår att synas i framtiden?



Det är ett rum nästan helt i grönt.
Med höga häckar, klippt buxbom och med ormbunkar,
som breder ut sig och fyller ut runt de klippta formerna.



Ovanför häcken reser sig kyrkan.

Resultatet är ett fridfullt rum.
Ett rum för eftertanke och kontemplation.
För stilla ro.

Ett rum, som jag från början kallade 'Den himmelska fridens rum'.
Ett rum, där jag skulle möte helgmålsringningen. Lägga ner arbetet och helga vilodagen.
 Ja, nu blev det ju aldrig just så.....

Ett rum, där jag skulle kunna sitta bortom det världsliga.
 Där inget skulle störa eller distrahera mina tankar.
Ett slutet rum.


I slutet av planeringen tillkom ytterligare en öppning, vilket möjliggjorde en vandring genom rummet.
Genom trädgården.
Och en möjlighet att smyga ut......
Men ingen av öppningarna ger insyn och de pockar inte på att skynda på stegen för att komma vidare.


Besökare reagerar väldigt olika på detta rum.
Några tar ett djupt andetag och använder ord som 'sakralt'.
Jag tror, att de menar, att de tycker att det är vackert.

Andra suckar djupt och tycker, att det påminner om en kyrkogård.
Och det är alldeles klart, att de inte tycker om det.


Ytterligare andra ser spelet mellan det tuktade och det vilda.
Den ansade buxbomen, som möter skogens vilda ormbunkar.
Kultur mot natur.
 
Och visst ger rummet associationer både till kyrka och till  kyrkogård.
Rummets form påminner om kyrkorummet. Kyrkan i fonden förstärker.
Och både form, material- och växtval påminner om kyrkogården på andra sidan vägen.



Jag tänker på hur det var när vi nyss flyttat hit.
När 'trädgården' var närmast obefintlig och vi på kvällarna promenerade på kyrkogården och njöt av dess ordnade skönhet med välkrattade grusgångar kantade av väklippt buxbom.
Klippta former och gravstenar, som berättade om tider som flytt.

Och däruppifrån kunde vi titta ner och in på det oordnade gröna kaos, som rådde i prästgårdsträdgården.

Jag tänker på vilket inflytande kyrkogården hade på trädgårdens utformning.
Inte bara på detta rum utan på hela trädgården.


Jag funderar på, vad som avgör hur man uppfattar rummet.

Jag tittar upp på kyrkan, som blickar tillbaka ner på mig.
Är det strängt och kritiskt bevakande
eller
är det tryggt skyddande och vakande?

Jag tänker på hur olika vi uppfattar  kyrkogården.
Är det en dyster och sorglig plats?
 Kanske rentav skrämmande?
En plats förknippad med en död vi inte kan förlika oss med
eller
Är det en plats för minnen?
En plats för kärlek.
En liten plats att vårda och pynta?
En plats för omsorg, om- och eftertanke?
Kanske rentav en  mötesplats....?
En vacker plats, full av ro och stillhet.

Och jag tänker på några ord av en man, som borde veta:.
" Dessutom är kyrkogårdar oftast mycket vackra platser och väl arkitektoniskt utformade anläggningar.
Jag brukar säga att de är den sista bastionen för god trädgårdskonst."
( sagt av Malte Sahlgren, chef för kyrkogårdsförvaltningen i Malmö.)


Detta är tankar, som virvlar runt medan jag långsamt skrider genom rummet denna sena hösteftermiddag när solen står så lågt, att dess strålar inte förmår nå över häckarna.
När hösten redan lagt sin tunga, mörka hand över ormbunkarna, som hukar och trött lutar sig mot buxbomen.
När en sista ros är det enda, som lyser upp i dunklet.


Detta tysta, allvarliga rum, som väcker så många tankar.
Kanske är det så, att rummet appellerar till den,
som inte bara uppskattar tystnad och frid utan inte heller har något mot att möta livets stora frågor.
Den, som varken skyr ensamhet, tystnad eller mörker och förgänglighet.
Den, som kan och vill stanna upp i eftertanke och inte bara skyndar på sina steg för att komma vidare.
Som inte rusar genom livet i en ständig jakt på nya intryck och upplevelser.

För mig fungerar rummet
som en välbehövlig paus i ett ständigt flöde av intryck, både i trädgården och i livet.
Ett rum att stanna upp i.



Ett hemligt rum, där jag kan möta mina tankar utan att bli avbruten av omvärlden.
Om än bara för ett kort ögonblick.

Men nu närmar jag mig utgången mot det rum ni nyss fått följa renoveringen av.


Och när jag vänder mig om ser jag öppningen in mot rummet men jag ser inte rummet.
Det hemliga rummet.


Men jag ser hur ljuset nu spelar därinne......

PS. Fotona ger egentligen inte rummet full rättvisa vad gäller det ev. skönhetsvärdet,
tagna i en dunkel skymning när hösten lagt sin sövande hand över växtligheten och de frodiga ormbunkarna redan är på god väg in i sin vintervila.

torsdag 21 oktober 2010

Beslutsångest


Nu när ramarna/väggarna är på plats i det nygamla rummet, är det dags för nästa roliga utmaning.
Att inreda rummet, dvs fylla den nygrävda jorden med blommor och blad.
Att pynta.

Och det är då den stora beslutsångesten infínner sig.
Jag vet hur jag vill, att det ska se ut.
Vilka färger och former.
Jag vet, vilka växter som finns i min lilla 'plantskola' resp. på andra ställen i trädgården, redo att flyttas.

Alltså skriver jag, min vana trogen, en lista på de växter, som kan vara aktuella.
Och allt eftersom dagarna går växer listan.
Blir längre. Och längre.
Men ... ytan som ska fyllas är begränsad.
Och jag vill inte, att det ska bli som ett smörgåsbord.
Som sillsallad.

Så nu måste det strykas!
Förutsättningarna är:
Ett skuggigt rum med buskar och träd, som redan har en gemensam nämnare med blommor och blad i gult och vitt.


I en grön matta av blanka hasselörsblad ska det alltid finnas något, som blommar i vitt och blekgult.
Kanske dessa?

Helleborus foetidus, grenig julros eller klockjulros tillsammans med Tulipa 'Mount Tacoma'

Arum maculatum, munkhätta

Polygonatum multiflorum, storrams

Aconitum vulparia, alpstormhatt

Längst fram til vänster Nicotiana 'Lime Green' (blomstertobak), i bakgrunden Euphorbia polychroma (gulltörel) och  Trollius 'Alabaster' (trädgårdssmörboll).

 
Tellima grandiflora, anagrambräcka


Rosa viridis, den gröna rosen


Sanguisorba officinalis 'Tanna', blodtopp tillsammans med Nicotiana 'Langsdorfii'. (I bakgrunden Nicotiana 'Lime Green'.)


Anemone japonica 'Whirlwind' (fylld höstanemon) framför Hydrangea paniculata 'Lime Light'.

Bildlistan ovan är ett urval men trots det måste jag sovra ytterligare.
Samtidigt dyker hela tiden nya växter upp och klappar mig på axeln och vill vara med....
Några finns redan på plats.
Dessutom har jag planterat vårlökar i samma färgskala.
Skulle så gärna vilja ha med de grönvita tulpanerna. Vågar jag?

När jag letade bilder på de tilltänkta växterna hittade jag denna


från rabatten på andra sidan häckarna.
Det är de färgerna, den känslan, som jag vill ha också i detta rum.

Och daggkåpan måste förstås vara med......


Nu får ni använda er fantasi!
Tänk er,
                              att de nyflyttade buxbomkloten är klippta och formerna vässade,
                              att marken är täckt med blanka hasselörtsblad,
                              att den brokbladiga flädern lyser i eftermiddagssolen,
                        att schersminen i hörnet är översållad med de ljuvligaste blomster, vars väldoft nog är svårslagen.

Troligen Philadelphus  'Belle Etoile', kameliachersmin

 Ett helt annat rum än det första.
Till största delen med andra växter men med ett gemensamt tema, som bekräftar, att det är samma trädgård.

Och mellan de två finns helt andra upplevelser.

måndag 18 oktober 2010

Ett Rum blir till


Kanske minns ni bilder, som denna?



Häckar och buskage, som omsluter något som ser ut som en gräsmatta och en rabatt i gult och violett....

Lummigt och mysigt.
Men det var bara halva sanningen.
Om ens det.
Som vanligt fanns en annan verklighet. Andra kameravinklar.
Så här såg det ut från andra hållet:



Ett 'rum' med ett odefinierbart grönt golv, där kirskålen vällde fram som en flodvåg och lade allt under sig.
 Ett rum utanför häckarna. En 'baksida'.
Men också ett 'rum' man nästan måste passera genom, när man rör sig i trädgården, som ju är uppbyggd för att vandra runt i.
Alla rum har (minst) 2 öppningar. En ingång och en utgång.
Utgången från rummet med buxbom och ormbunkar leder ut i detta rum.
Till en baksida, som jag helst inte ens själv passerade....
Ett utrymme mer än ett rum. Avgränsat av höga häckar på två sidor, en före detta rabatt på en tredje och ett förvuxet, risigt syrensnår på den fjärde. På marken glest gräs men mest mossa och ogräs. Eftersom detta ursprungligen var en gammal fruktträdgård, som de förra ägarna utnyttjat som fårhage, fanns där vi flyttade in ett antal döda eller halvdöda äppleträd, som vi efterhand sågat ner. Men stubbarna fanns kvar...
Allt detta betydde i sin tur, att klippningen av ytan var ytterst sporadisk, vilket förstås bidragit till kirskålens framfart.

Men i fjor bestämde jag mig för att vi måste göra något åt denna skamfläck, så att man skulle kunna gå igenom detta rum utan att lida eller skämmas och till fullo utnyttja den rörelse, som finns inbygd  i trädgården. Och därmed de olika blickfång man får, genom att se de olika delarna från oilka vinklar.

Jag har genom åren haft många idéer om vad man skulle kunna göra här. Gemensamt har varit, att de syrener vi en gång planterade i kanten av den dåvarande fårhagen, skulle ersättas av ytterligare en häck för att avgränsa rummet.
Men marken är svårgrävd. Mellan detta rum och bygatan står några mer än hundraåriga kastanjer, vars rötter omöjliggör djupgrävning. Desstutom är rötterna kvar från några lika gamla almar, som vi tog bort för många år sedan. Nu började jag inse, att det nog inte var så troligt, att vi någonsin skulle riva upp syrenerna, som i sig själva kanske också skulle utgöra ett problem och att en nyplanterad häck inte heller skulle ha de bästa förutsättningar att bli vad jag önskade.

Det dåliga gräset och kirskålen hade tidigare fått mig att tänka i banor kring att ta bort gräset och stensätta hela rummet alternativt att lägga singel där. Men alla sådana planer skulle innebära både tid, arbete och en kostnad, som vi inte var beredda att avsätta här.
Det fick alltså bli en betydligt enklare lösning på alltihop.

Jag hade inte tänkt mig att gräva upp all kirskålen utan bara föröka hitta ett enkelt sätt att begränsa dess framfart. Men först gällde att avgränsa den del, som jag ändå besämt skulle förbli 'gräsmatta'.
Därpå hade jag tänkt klippa ner och täcka så mycket av kirsen, som jag kunde med tidningar, markväv eller liknande och sedan täckbark. Några stora krukor med blekgul blomstertobak skulle få bli blickfång.


Ganska tidigt hittade jag formen för avgränsningen. Genom några ganska små ingrepp skulle det gå, att skapa en rektangulär yta, som skulle bli den nya gräsmattan.

Det nya 'Rummet'.

Det skulle avgränsas med en stensatt kant.
 Jag letade sten/plattor på nätet och till min lycka hittade jag i början av sommaren cementplattor i den närbelägna byn till det facila pricet av 5 kronor styck mot att man själv plockade upp dem. Det avgörande var närheten, som fick käre maken att utan större protester hämta hem plattorna.

Sedan började den typ av diskussioner, som alltid uppstår när vi ska göra något.
 I vanlig ordning var det inte bara att gå ut och lägga ut plattorna.
Det visade sig omgående, att de befintliga vinklarna inte var räta, vilket inte synts när gröna häckar mötte grönt golv. Men genom att markera och förstärka gränsen blev skevheten inte bara uppenbar utan iögonfallande.

 Arbetet avbröts.

Under tiden jag funderade och väntade på att plattorna skulle bli lagda, började jag gräva upp kirskålen. Och allt eftersom tiden gick, växte min ambitionnivå. Mer och mer grävdes upp. Kirskålen i gräset, som jag bara tänkt avgränsa och sedan hålla i schack genom flitig klippning blev föremål för en intensiv utrensningsinsats. Det blev många börar med rötter. Och dessutom bände vi upp några av fruktträdens rötter.


Under flera veckor provade jag med hjälp av bambupinnar, markeringsband och några utplacerade plattor olika lösningar.



Till slut hittade jag den och så småningom var plattorna på plats.
Den, till stor del upprivna 'gräsmattan' jämnad och försedd med hjälpsådd.


Och si! Ett alldeles nytt rum hade sett dagens ljus.


Den enkla avgränsningen med en rad plattor blev precis den markering av rummet, som jag önskat.
Och medan jag varit osäker på om markeringen kanske skulle bli för kraftig tycker jag nu, att den nog kanske istället kunde ha varit tydligare.....

Den uppgrävda rabatten börjar på nytt fyllas.
Och de uppochnervända plastkrukorna?
Ja, de markerade helt enkelt var jag tänkt plantera buxbomklot.


Nu är några klot hitflyttade från köksträdgården. Ytterligare några ska flyttas.
Grässådden har grott. En del av de växter jag planerat är planterade. Bland annat en hosta. (Den första jag planterat på minst 15 år.) Dessutom en del hasselört och lite vårlökar. Allt i färgskalan grönt, gulvitt och vitt.
Men mycket har strukits från den flyttlista jag ursprungligen gjorde. Vill först se hur det tar sig ut och vill som vanligt inte, att det blir en orolig samling växter utan ett ganska lugnt parti, där det dock alltid ska finnas något, som blommar.
Möjligen kommer färgskalan att kollidera med det gulvioletta, som redan fanns och som är kvar men det får justeras efterhand.

Bilden nedan är ett collage, där de tre närmsta buxbomkloten ännu inte är på plats.
 Eftersom det ändå är fusk, tillät jag jag mig att trixa lite till med bilden och lägga till lite skuggor för att markera de klot, som är flyttade. Och därmed också ytterligare understryka, att detta inte är ett foto utan en bild.
En bild av hur jag vill, att det ska se ut.....



Återstår en del planteringsarbete och så förstås nästa steg, som är avgränsningen mot 'gången', som löper parallellt med bygatan.
Så synd bara, att jag snart inte kan göra mer innan vintern......