Blåa skyar

Om blott blött kunde bli blått.....

Om längtan efter blåa skyar.

Om att finna tröst i en blå plantering.

Blå plantering? undrar ni kanske. Det har vi aldrig sett och det fanns inte heller i din projektlista.

Nä, men så blev det.

Det började med några blåa plantor.

Fådda plantor..

Sådana, som kan orsaka huvudbry.

(Hur tar man emot och förvaltar något man egentligen inte vill ha eller har plats till utan att såra givaren?)

Men också sådana, som både är givna med hjärtat och som emottages med stor tacksamhet.

Sådana, som för all framtid kommer att förknippas med givaren.

Sådana, som man varje gång man pysslar om dem eller bara njuter av dem, orsakar att man genomströmmas av varma tankar på den godhjärtade givaren och att det egna hjärtat svämmar över.

Så var det med dessa blåa.

Det var Skogseva med bloggen VARDAGSDAGBOK OM EN TRÄDGÅRD (OCH LITE ANNAT), som av en för mig outgrundlig anledning beslutat sig för att gräva upp en hel rabatt med himmelsblå nävor, Geranium 'Rozanne'.

(Jo, jag vet varför men förstod ändå inte riktigt.)

 Ville jag ha?

OM, jag ville!

Jag hade en tanke om var jag skulle kunna plantera dem.

Men tiden gick snabbt och plötsligt stod nävorna på gården.

Och området var inte grävt eller planteringsklart.

Var skulle jag göra av dem?

Som tur var hade jag ett stycke bar och nygrävd och rensad mark.

Marken bakom spaljén.

Landet Bakom.

Jag skulle kunna plantera nävorna längs spaljén ut mot den bara jorden.

Först tänkte jag det hela som en provisorisk lösning.

Sedan insåg jag, att det skulle kunna bli riktigt fint.

Spaljén är draperad av blåblommande clematis och på andra sidan växer förutom purpurfärgat också en del ljusblått.

Mest Campanula lactiflora, mjölkklocka.
Som självsår sig ymnigt och har tagit för sig också på denna sidan av spaljén.

Jag tänkte, att nävorna skulle få ge samma intryck.

Av att de rymt ut från planteringen på andra sidan.

Det skulle INTE bli någon rabatt.

Men kanske skulle jag sätta grupper av Verbena bonariensis i bakkanten....

Nävorna planterades och vintern kom.

När snön smält bort låg rotklumparna på jordytan.

Fasanerna? Eller hade de frusit upp.

Men framför allt: Hade de överlevt?

De bäddades ner och en orolig väntan inleddes.

Det var ett stort antal plantor.

Värdefulla plantor.

Så syntes de första antydningarna till blad.

Glad som en speleman skickade jag foton till gammelmatte.

 "De lever!"

Men nävorna, som trots att de var många, hade satts i lite oregelbundna former och jag började bli rädd, att de trots allt skulle bli lite ensamma....

Så jag planterade in lite andra blåa bland dem.

Isblå violverbena, Verbena rigida, 'Polaris', som nästan omedelbart försvann i de blå drivorna.

Verbena bonariensis,'Lollipop'

En liten vädd, Scabiosa columbaria 'Nana' och svarta/purpurfärgade klint.

Växter med purpurinslag för att skapa variation i det blåa och ta upp det det purpurfärgade i såväl bakgrunden som i 'Rozanne'.
Ovan Ipomoea batatas 'Sweet Heart Purple 'och nedan det rödbladiga grobladet, Plantago major 'Rubrifolia' tillsammans med violverbenan.

Dessutom planterade jag in lite limefärgat, för att bryta av och framhäva det blå.
(Och för att knyta ihop med en begynnade blekgul plantering på motsatta sidan.)

I framkanten olika gråa blad.
På bilderna syns enbart Plectranthus argentea men det finns också silversalvia, storbladigt lammöra och helichrysum petiolare.

Allt på behörigt avstånd, eftersom jag ju visste, att nävorna skulle breda ut sig.

Men nu har de inte bara brett ut sig utan svämmat över alla bräddar.

Likt vätan runt om flyter de ut och av de inplanterade sällskapsdamerna syns just inte mycket.

(Justering är av nöden om de ska överleva.)

Men i motsats till det blöta tar jag tacksamt mot de blåa skyarna, som möter mig när jag rundar den höga spaljén.

Sätter mig på den gröna stolen och tänker på grönt gräs och andra blåa skyar.

Och på givaren.

Tack igen Eva!

PS. I skrivande stund har planerna för området reviderats kraftigt.

Av den provisoriska placeringen kommer det med all säkerhet att bli en permanent plantering.

Kanske rentav en Rabatt.

Resten av Landet bakom har också börjat planteras.....

Allting flyter

sa redan den gamle greken Herakleitos och jag instämmer.

Fullt medveten om att han naturligtvis inte hade varken mitt eller min trädgårds tillstånd i åtanke, när han myntade detta klassiska uttryck.

Men FLYTER gör det.

Efter en lång period av regn.

Periodvis, dagslångt och nu alldeles för långvarigt ihållande regn och trädgården ser ut därefter.

Min trädgård tål inte regn!

Tänkte jag proklamera.

 Men det är klart, att trädgården tål regn.

Tusan vore det väl annars.

Det är väl JAG, som inte tål regn...

Men NEJ!

Jag tål regn.

Har legat ute i dyngsura jordhålor när jag tränat hund utan att gnälla.

Men kombinationen trädgårdsarbete och regn har jag ytterligt svårt för.

Trots tätt duggregn har vi klippt häckar och samlat ihop surt klipp men det finns trädgårsduppgifter, som inte går att utföra i regn.
Framför allt inte när duggregnet övergår i ösregn.

Olustig men inte bara det.

Omöjligt, skulle jag vilja säga.

Så medan jag kvider och försöker göra någon nytta i en trädgård, vars växtlighet skenar i vätan, tapppar jag greppet.

Inte kul.

Inte kul alls.

Men nu behöver du i alla fall inte vattna, hör jag från vänner och bekanta, som tidigare ojat sig över min arbetsbörda.

Naturligtvis inte.

Men  istället behöver jag tömma alla tråg och fat, som fylls snabbare än jag hinner med.

Knappt har jag tömt, förrän de fylls på nytt.

Och jag kan inte längre bara tippa och tömma. Marken är vattensjuk och sväljer inte mer vatten.

Jag halkar omhring i gyttjan.

 Så jag måste tappa upp vattnet i spannar och bära bort.......

Det blir mycket vatten, många spannar och många och långa rundor.

Växter, som önskar 'God dränering' simmar omkring i mina stora baljor.

Det handlar förstås om mina tusentals småplantor, som jag dragit upp från  frön och sticklingar i år.

En del har jag hunnit plantera ut.

Men de blev snabbt tryckta till marken av slagregnen.

Jag har försökt lyfta upp deras huvuden ur dyn men de har förlorat fotfästet.

Inte mycket lönt att plantera ut mer förrän det finns chans till mer stabilt väder...

Jag omorganiserar. Tar in några av dem i växthuset och skolar om i större krukor.

En del är som blöta svampar.

Hos andra rinner den blöta jorden av, när jag lyfter dem ur sina krukor och jag står med några rotstumpar i handen.

Och medan tiden går, simmar resten av plantorna omkring i allehanda byttor och fat.

"Det funk(i)ar inte", sa hostan i sin betongkruka sedan jorden packats av allt regn .

"Jag vill ha fuktigt runt fötterna men INTE konstant fotbad!

Jag håller på att drunkna!"

Krasseplantorna, som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan, grinar lika illa.

"Tror du. att det är vattenkrasse du odlar...?"

Andra suckar och tycker, att hela min målsättning är tvivelaktigt.

"Kallar du detta Plantskola?

Du kanske borde satsa på Simskola istället?"

Och de plantor jag hunnit plantera ut är alltså tyngda av regn och väta.

De löses upp och påminner mer om våta disktrasor än läckra sommarblommor.

Det ruttnar och knäcks till höger och vänster.

Men några håller huvudet högt.

Dit hör bl. a. dahliorna.

Jag klippte av en handfull av dem och gjorde en bukett till dagens sjukbesök.

Fotograferade.

I vemod.

Buketten påminde både om knoppande hopp och om stor sorg.

Om livets förgänglighet och om ond bråd död.

Var rädda om er och ta hand om varandra!

Nya och gamla foton av samma motiv

Årets häckklippande är i gång.

Och som vanligt ville jag dokumentera de nyklippta häckarna...

Samma foto år efter år?
Nja inte riktigt.
Motivet må på ett sätt vara detsamma men ändå inte.

Jämför till exempel bilden ovan med headern.

Bosett från att hostorna blommar på årets bild finns ytterligare en skillnad:

Den blommande kirskålen i bakgrunden på förra årets bild, som inte bara var ett resultat av dålig rensning utan lika mycket var ett medvetet val.

                                                                      Foto från 2010

Kirsens blommor är vackra och kontrasten mellan deras yviga lätthet och de klippta häckarna tillförde en extra dimension.
Men kirskålen var ett tillfälligt val och inte ämnat att bli permanent.
Så när blomningen var över rensade jag.
Ordentligt.

                                                         Foto från 2010

Vilket behövdes.

Men det blev tomt och tråkigt.
Jag försökte bota fattigdomen med att placera krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri och planterade också andra vita sommarblommor i hålen som jag skapat.

                                                                                                                       Foto från 2010
 
Men även om det ser bra ut på foto så var det inte riktigt bra.
Gauran kräver nog mer sol än de fick här.

Så jag tog upp en gammal idé jag haft.

För väldigt många år sedan såg jag i England en flockblommig perenn, som jag tänkte mig i gången.

Det var Selinum tenuifolium.

Jag fotograferade den.
Tog med fotot till de plantskolor jag besökte men ingen hade , kände till eller ville ta hem den till mig.

Att den fanns med i Piet Oudulfs bok Drömplantor hjälpte inte.

Nu har jag sett den på några bloggar under nytt namn Selinum wallichianum

OCH

jag har hittat den hos en plantskola i Sverige.

Men, som vanligt, kan jag inte tänka mig att köpa ett så stort antal plantor, som jag skulle behöva.

Så därför var det med stor tillfredsställelse, som jag hittade frön hos Chiltern Seeds (varifrån jag köpte mycket frö när det begav sig. )

Nu står ett antal plantor i min lilla plantskola och min glädje och förväntan är stor.

Jag försöker låta bli att ropa hej, för jag vet ju, att mycket kan hända innan jag har blombara plantor i rabatten.

Medan jag letade efter Selinum hittade jag dessutom en annan flockblommig växt Cenolophium denudatum hos Stovby Stauder, som jag köpt frön av och sått:

                                                                                       Foto Stovby Stauder

Men trots att jag alltså nu har småplantor av båda dessa, har jag kommit på andra tankar.
Varför inte göra som jag brukar och använda något jag redan har?
En växt, som jag vet växer snällt hos mig,
som tål skuggan,
är lagom hög,
har lång blomning
och är
full av vita stjärnor.
Vad jag tänker på?

Astrantia major förstås.

Hur och vad det blir lär ni få se.

Så här ser det i alla fall ut just nu.

Något fattas, vilket framträder än tydligare när man jämför med förra årets foton.

Fotot på Selinum tog jag i England 1995, på Great Dixter.

Och varje gång jag tänker på den trädgården, minns jag mitt första besök där och mitt möte med husets buttre herre..

Om det ska jag berätta i ett kommande inlägg.

Blue

Datorn blir tröttare och tröttare.

Vissa funktioner fungerar inte och den verkar nu också ha drabbats av en allmän senilitet.

Eller är det växtvärk?

Dessvärre är det mitt bildprogram, som krånglar mest.

Nu kan jag inte längre lägga in nya foton (trots att jag rensat bort flera tusen bilder).

Bilderna lagras förstås på datorn men blir hopplöst svåra att hitta när jag inte kan märka dem.

Det betyder i sin tur, att det blir ännu tyngre att plocka fram bilder till blogginläggen om jag inte gör det omedelbart när jag fotograferat.

Och under tiden växer bildarkivet, liksom högen med planerade inlägg.

Och i trädgården växer och frodas det.

Och trädgården växer....

Jag ser dig...

Ugglorna finns kvar.

Syns kanske inte lika lätt som när ungarna var små men hörs desto mer.

Ungarnas svissande blandas med uggelmors dovare läte.

Ofta basuneras deras närvaro högljutt av de andra fåglarnas varningsläten.

Ibland sitter de, som tidigare i den stora pilen.

Oftare ute på ön, där de inte är lika lätta att se i den täta grönskan.

Framför allt betydligt svårare att fotografera.

Men ofta sitter de på klacken, som bildats av en avsågad gren på avenboksträdet och jag ser silhuetten av dem när jag passerar.

Lite för långt borta för att fotografera i dunklet men om jag närmar mig kommer jag alldeles för nära när jag går över bron och så svävar de ljudlöst iväg.

Men ibland sitter de kvar. Vrider på huvudet och markerar, att de vet, att jag är där.

Denna kväll satt en av ungarna 'på klacken'.

Jag såg den.

Och den såg mig.

Ser ni den?

Arkitektens tröst

Medan käre maken "pysslade" i växthuset höll jag mig på behörigt avstånd utanför.

 

Tillräckligt långt borta för att inte vara i vägen.

Men tillräckligt nära för att kunna komma ilande när han behövde vidare arbetsledning.

Och för att kunna hålla koll och slå till bromsen när något inte blev riktigt som jag tänkt.

För även om det inte var något avancerat bygge är jag ganska petig.

Blir störd av ganska små "felaktigheter".

Och eftersom jag inte är någon arkitekt, händer det ganska ofta, att jag beskriver hur jag vill ha det men sedan under arbetets gång hittar andra lösningar.

Maken suckar och river bort det han just satt på plats.

Enligt mina direktiv.

Men jag är ingen arkitekt, urskuldar jag mig.

Du är värre än en arkitekt, replikerar maken, som inte är enbart positiv till denna kreativa yrkesgrupp, som enligt honom ofta försvårar det praktiska arbetet på ett bygge.

Nåja, smaken och meningen med den skiljer oss åt.

Också maken och mig.

Men medan han jobbade på i värmen, försökte jag hitta på något meningsfullt att göra alldeles i närheten.

Vilket inte var helt lätt.
Han stod ju mitt i mitt arbetsrevir.

Så jag tröstade mig med kameran, som jag hade framme för att dokumentera omvandlingsnumret.

Började  fotografera några stjärnflockor, som står alldeles utanför växthuset.

En av mina absoluta favoritblommor.
En av dess fördelar är att de frösår sig hejdlöst, vilket innebär att jag då och då kan gräva upp stora ruggar och flytta.

Eller som nu, sätta i stora tunnor för vidare transport när jag väl bestämt mig var de ska få bo.

Velig som vanligt.

Och, som vanligt, kan vara bra att ha.....

Men nu blev jag alldeles fascinerad av alla de vackra blomflugorna, som surrade runt och i dem.

Flyg fula fluga flyg...

Inte var de här fula precis.
Deras getinglika utseende har de för att fåglar och andra insektsätare ska undvika dem i tron att de kan stickas.



Men någon gadd har de förstås inte.

Ett verk av en konstruktör, som verkligen inte behöver tröstas.


Foton på stjärnflockorna får ni se senare.
De kommer att blomma länge till.
En annan av deras goda sidor.

Hemlighuset

Så blev det klart i växthuset.

(Åtminstone för tillfället, för jag kan nog tänkas få fler idéer så småningom.)

Växthuset, som nu har fått ytterligare ett namn: Hemlighuset.

Ett tag tyckte jag, att det var synd, att jag inte kunnat spegelvända huset så, att den nya delen var den, som man kom in i.

Nu känns det enbart mysigt.

Som att gå allra längst in i det heliga, hemliga rummet där bak.

En känsla, som förstärktes när jag satte de gamla pilskärmarna, som inte längre behövdes i den nya delen, på båda sidorna om dörröppningen mellan husen.

I helgen förlängdes vattenledningen och fixerades vid armeringsnätet istället för att bytas ut mot ett rör, vilket vi ursprungligen planerat.

På så sätt kom den längre in mot väggen och den sista brädan kunde därmed sättas på plats.

De tre brädorna, som utgör arbetsbänken har fått ett benpar i ena änden och i den andra är de fästa vid rullbordet från Ikea, som fanns på plats sedan tidigare.



Eftersom vi i vår jakt på användbara brädor hittade några, som var lite väl "patinerade", d.v.s för dåliga för att kunna användas som bänkskivor, fick vi i stället  material till en ram, som käre maken skruvade fast längs hela framsidan och som fick fortsätta runt ikeabordet.

På så sätt får man illusionen, att det faktiskt är en enda lång bänk och inte bara några brädor hopsatta med ett bord.
Och skifferplattorna, som jag lagt på bordet verkar vara infällda i arbetsbänken.

(Bordets "mjölkvita ben" ska få en lätt solbränna utan sol för att smälta in ännu lite bättre.)

Vad som inte syns på fotona är, att vi dessutom satte fast några tunnare brädor (eg. en del av en gammal köksinredning) under bänkskivan. På så sätt fick jag en liten hylla, bara drygt decimetern hög men som rymmer block, pennor och kanske någon trädgårdsbok.

Nu lämnar jag växthuset.
I alla fall på bloggen men i verkligheten är det där jag ofta befinner mig.

Så om ni inte hittar mig, vet ni var jag är.

I Hemlighuset.

Som avslutning en bild av det växthus jag köpte på Blocket för mindre än ett år sedan för ett tusen kronor:

Mellanskillnaden är ett antal arbetstimmar plus en massa gammalt "kanvarabraattha", som jag sparat tidigare och nu plockade fram ur gömmorna.

NU

Nu är den tid när jag tycker, att trädgården är som allra vackrast.

Nu när schersminbuskarna sveper ut sitt överflöd av de ljuvligaste blomster.

Enkla, dubbla eller fyllda.

Men alla (nästan) fulla av den mest förförande doft.

Att hukande gå in genom grinden är att förflyttas in i ett tillstånd av berusande väldoft.

I detta euforiska tillstånd ter sig trädgården nu som en illusion.

Men underbart är kort.

För alldeles för fort kom en natt med regn.

Och så var allt förbi.

De regntunga grenarna tyngdes ner.

Att försöka ta sig fram i trädgården innebär nu, att ständigt bli daskad och duschad av drypande ruskor.

De renvita kronbladen ligger som ett solkigt täcke på den våta marken.

Blir trampade på.

Och illusionen är spräckt.

Men jag tog en paus i häckklipning och ogräsrens.

Önskade, att ni varit här just då.

Men ni är ju här!

Nu!