En älsklig historia

Det finns en del växter, som befinner sig i gränslandet till OGRÄS.

Dit hör de, som generöst självsår sig eller lättsinnigt lämnar den plats vi valt åt dem och springer iväg.

Dit hör alltså många av de ett- och tvååriga växter vi odlar men också en hel del perenner.

Dit  hör de växter, som den ene gläder sig åt att de trivs i den egna täppan men som den andre föraktfullt fnyser åt.
Dit hör, som ni vet, många av växterna i min trädgård.

Dit hör med all säkerhet den lilla Vårskönan, Montia sibirica syn. Claytonia sibirica.

Den finns numera på åtskilliga ställen i min trädgård.

Den är älskvärd, lyser upp i mörkret, är väldoftande, anspråkslös och tacksam (men lätt att plocka bort om den skulle hamna på fel ställe). Den fyller ut och väver samman. Och den passar överallt.

 Till dess fördelar måste jag också nämna, att den är ätbar!

Hade förvisso sett den kallas sibirisk portlak men därav inte dragit denna slutsats.

Vid ett besök hos familjen Mandelmann förra sommaren hittade jag den i deras lilla plantskola för ovanligare ätliga växter, Ensamma trädets plantskola.

 På namnetiketten stod det: Montia sibirica, den sibiriske gruvarbetarens sallad.
Jag frågade den unge mannen, som uppenbarligen hörde hemma på stället (och som jag nu vet heter Anders Kjellsson) och han berättade, att den helt klart gick att äta. Både blad och blommor.
Efter midsommar blir den lite besk, sa han....

Vårsköna heter den alltså på svenska och visst gör den skäl för namnet när den överdådigt täcker marken under försommaren. På bilderna ovan har syrenernas blomning följts av daggrosens (Rosa rubrifolia) men vårskönan fortsätter att blomma..

Men den fortsätter att blomma mycket längre än så, även om den inte uppnår samma rikliga blomning längre fram.
Här samma parti början av juni resp. slutet av oktober.

Jag skaffade ursprungligen frön till den för att så in under häckarna, där det blev stora hål när jag rensade bort kirskålen.

Och där växer den fortfarande.

Men jag blev snart varse, att den kunde användas till så mycket mer.

Den tycks klara sig under de flesta förhållanden.

Är lätt att etablera och sprider sig frikostigt både i sol och skugga.

Här har den själv hittat lite bar jord, där lammöronen tynat bort.

Blir det för mycket är den lätt att lyfta bort och de uppdragna plantorna är ytterst lätta att etablera på nya ställen.

(Har vid några tillfällen helt enkelt kastat in upprivna plantor, som här under den röda berberisen.)

Och den blommar alltså länge.
Tar en paus efter den stora tidiga blomningen men kommer igen.
Bilder från maj resp. oktober.

I början av november blommade den fortfarande.

Jag lade mig på magen i en rabatt för att få en lite annorlunda fotovinkel. Just när jag lyckats hitta fokus, hoppade käre maken (som fortfarande tar sig fram med hjälp av kryckor ) in i bildrutan.

 Jag suckade och slappnade av. Och råkade trycka ner avtryckaren.

Maken försvann och jag tog mina foton.

När jag kom in och tittade på resultatet av den oavsiktliga (och totalt misslyckade) exponeringen, kände jag en stor glädje och utbrast för mig själv:



'Jag är så glad, att du finns...'

(De andra fotona tycks ha drunknat någonstans på vägen mellan datorn och den externa hårddisken.)

Och just nu, när det är som allra mörkast, ja då lyser den fortfarande upp och sprider glädje.

 Som en ljusets, hoppets och kärlekens budbärare.

Den första och den sista bilden tog jag idag.

I morgon är det Lucia.

Osökt kom jag att tänka på följande ord, lätt förvanskade från sitt ursprung:

Den är tålig och mild. Den avundas icke, den förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

I sanning en älsklig blomma.

P.S. Lite fakta:
Vårskönan, Montia sibirica, anges oftast vara ettårig men är eg. perenn!
 Kanske kortlivad sådan men självsår sig då.
Hos mig har den varit flerårig, vilket resulterat i stora kraftiga plantor.
Plantan är en till tre decimeter hög (oftast mitt emellan) och de enskilda blommorna, som varierar från rent vita, över strimmiga till rosa är drygt 1 centimeter stora.

När de blommar i stora mattor fylls luften av en fin honungsdoft.
Den säges ibland föredra en fuktig växtplats men trivs utomordentligt också på min torra grusplan.

Instängd

Ofrivilligt instängd i en lägenhet i stora staden har jag lämnat min kära trädgård i sticket.

När jag idag tittade till mitt älskade växthus, möttes jag av möglande och lusiga plantor.

Mitt hjärta brister.

Min ekonomi likaså.

Nåväl, växthuset öppnades och luftades.

De lusiga klipptes ner.

De mögliga bars bort.

När jag kom tillbaka förnam jag ett svagt ljud.

En skugga vid glaskupan fångade min blick.

Det var en liten fågel, som förvirrat sig in i min helgedom.

Nej, den var inte inne i Glaskupan utan bakom den.

Den klättrade fram och kröp uppför växthusprofilerna.

Jag öppnade de fönster, som är öppningsbara.

(En av de få åtgärder jag hunnit med, är att skruva bort de köldkänsliga kolvarna till de automatiska fönsteröppnarna,

vilket gör flera av fönstren nu inte går att öppna.)

Naturligtvis satte sig pippin vid dessa.

Tittade på mig och sa:
'Snälla, snälla.

Kan du inte vara snäll att släppa ut mig?'

Jag försökte ställa mig så, att jag skulle styra honom, att välja att flyga mot de öppna fönstren eller ev. dörren ut.

Men icke.

Pippin flaxade mot glasen men höll sig kvar i mitt innersta heliga rum och undvek både de öppna fönstren och dörröppningen.

Till slut hittade han i alla fall ett av de öppna fönstren.

Stannade ett ögonblick.

Jag kunde känna hur han drog in den friska luften.

Smakade på den.

Darrade lite lätt av lättnad, innan han lämnade mig och växthuset och flög ut i Friheten igen.

Och jag tog ett djupt andetag.

Snart är det min tur att lämna Glaskupan.

Hoppas jag.

Pippin, som f.ö. var en helt ny bekant, har jag identifierat som en Trädkrypare.

Jag tror jag dör......

Ja, det skulle man kanske kunna tro när man läser min för tillfället deprimerande blogg.

Och bilden ovan gör er kanske inte direkt gladare.

Bilden är ett utsnitt från ett av flera foton jag tog idag.

Skulle iväg men var tvungen att ta en sväng i trädgården innan jag åkte, för att kolla, att allt var OK efter nattens storm.

Det såg ganska bra ut.

Några uppslitna buskar, ett antal kringkastade möbler, diverse kullfallna krukor och lite annat smått och gott men på det hela taget:

Rätt OK, trots allt.

Då såg jag det.

En stor gammal (död) alm hade lagt sig.

 

Jag hade några minuter på mig och hann ta några foton av förödelsen.

Såg min skugga och fokuserade på den, eftersom jag tänkte, att det skulle kunna ge en fingersvisning om storleken på rotvältan.

 

 

När jag ikväll tittade på bilderna såg jag något annat.

Något trolskt och mystiskt.

Något sorgligt.

 

Men det är en synvilla.

Bilderna föreställer inget annat än en rotvälta och skuggan av fotografen!

Och på det hela taget klarade vi ju stormen rätt bra........

Det kunde gått betydligt värre.

Ljus i mörkret

Det är mörkt nu.

Och då tänker jag inte enbart på att solen vaknar sent och knyter sig desto tidigare.

Jag syftar på min situation just nu.
Och på alla hot mot min trädgård.

Normalt har jag inget mot skumma dagar och mörka kvällar.

Men det finns annat som förmörkar och förpestar min tillvaro.

Men även om det känns nattsvart, försöker jag se det lilla ljus jag kan hitta och hoppas, att jag snart ska kunna lämna detta bakom mig.

Trädgården är jag för tillfället tvingad att lämna åt sitt öde.

Höstsstädningen och  nerbäddandet av alla småplantorna avbröts burdust.
Iordningställandet av nya datorn likaså.

Och  någon tid eller ork att fotografera eller blogga finns inte.

Inget fel på lusten dock.

Så när jag en sen kväll i veckan som gick, skulle gå ut med hunden och hörde ugglorna skrika utanför mitt fönster,

 tog jag med kameran i en fåfäng förhoppning om att kanske kunna ta någon bild av dem.

I mörkret.

Tja, det var förstås alldeles för mörkt.

Men grannens stockros lystes upp av lampan på andra sidan gatan.

Så det blev några bilder ändå.

Mörka, korniga och oskarpa men jag hoppas, att ni ser budskapet:
Det finns ljus!

Det ligger flera halvskrivna inlägg i min utkastkorg och jag ska försöka plocka fram lite bilder till dem och lägga ut, så fort jag bara kan.

Hoppas, att ni andra har det riktigt bra!

BAH....

Meconopsis cambrica, engelsk vallmo.

'Bah, har du det där ogräset i din trädgård?'

 Frågan är inte min och ingen har heller ställt den till mig utan är ett fritt citerande av Lotte Möller.

Men det var inte heller hon, som ställde frågan utan det var några trädgårdsfantaster som en gång besökte hennes trädgård, som bestört utbrast  i denna fråga/kommentar när de såg hennes gula vallmor.

Meconopsis cambrica, som hon sett i England, förälskat sig i och var så glad över att de etablerat sig i hennes egen trädgård.

Jag tycker, att repliken speglar hur olika vi kan se på vad som bör finnas i våra trädgårdar.

Min egen trädgård är full av växter, som befinner i gränslandet till ogräs.

Och här finns också den gula vallmon, som nog förvisso kan bli ett riktigt ogräs.

Den frösår sig rikligt och har dessutom en pålrot, som gör den ganska svår att dra upp.

Om man ogillar dess närvaro är dess långa blomningstid väl ytterligare en nackdel.

Men den får stanna kvar så länge den inte tar för sig för mycket och på fel ställen....

(Jo, jag är medveten om att det kan vara för sent när jag väl slår till bromsen.)

Men den har en naturlig skirhet, som jag tycker passar i de vilda vilda partierna i min trädgård.

Och den får också finnas kvar i kanterna på några gångar.

(Ett av några få foton av denna växt, vilket väl säger en hel del om vad jag känner för den.)

För även om jag oftast ryggar för gula blommor i trädgården blir jag faktiskt glad när jag passerar den.

De har samma inverkan som den mera kaxiga klätten i förra inlägget.

Och varje gång jag tittar på den, minns jag repliken och upprepar, bah.......

Översta bilden tog jag i lördags och jag lägger ut den som en första test på om min nya datatillvaro ska lyckas.

Vi har försökt (ja yngste sonen, vill säga), att knyta ihop min gamla tröga trotjänare med den nya datorn,

som förhoppningsvis ska fungera smidigare och göra blogglivet lite lättare.

 Men tills allt är flyttat och nya program nerladdade och installerade tänkte jag, att det skulle vara smart att koppla ihop de båda datorerna i ett nätverk.

Men de inblandade apparaterna har inte varit speciellt samarbetsvilliga.

De tycks värna om sin integritet och och accepterar inte att de närgånget kikar in i varandra hur som helst.

Många bah´n har utstötts under helgen.

Just detta lyckades i alla fall.....

Popupper

En pop up kan vara olika saker,

allt från något, som dyker upp på datorn till något, som dyker upp i skogen när man tränar sök med sin hund.

På min blogg betyder det något som dyker upp i trädgården.

Bara så där.

Och i min trädgård är det en hel del som gör just det.

Som ni nog förstått gillar jag växter, som bara dyker upp.

Nyfiket avvaktar jag och ser vad det ska bli av dem.

Oftast blir det bara skräp och därmed merarbete men ibland små oförutsedda glädjeämnen.

 Den senaste tiden har jag glatt mig åt två sådana.

Den ena troligen en avkomma från en växt jag sådde och planterade ut för länge sedan.

En Malva sylvestris spp mauriatiana.

Den försvann tillsammans med allt annat men ifjor dök det plötsligt upp plantor på gruplanen, som likande den.

Det växer ju en del vanlig rödmalva, Malva sylvestris i trädgården och dessutom försökte jag mig på Malva sylvestris 'Zebrina' för något år sedan.

Den senare utföll inte till min belåtenhet och fick försvinna igen.

Och möjligen är de nu uppståndna en hybrid.

Men blommorna liknar den ursprungliga, de flesta mörkt purpur med ännu mörkare ådringar.



De ursprungliga plantorna var dock betydligt kraftigare men det kanske mest berodde på att de planterades i sol och bra jord.

I våras flyttades några av fröplantorna till Purpurgången, som nu nog egentligen är lite för skuggig för växten.

Men där hittade den snabbt en kompis i fingerborgsblommorna.

På gårdsplanen fraterniserar den glatt med purpurklätten, Lychnis coronaria,  som också är en självsådd historia.

En växt jag nog aldrig skulle ha planterat in medvetet.

Men däremot gillar jag dess vita variant och köpte vid ett tillfälle ett antal via plantor.

Innan  jag hunnit plantera dem, började jag misstänka, att de inte alls skulle bli vita utan just purpur,
så de fick stå kvar på grusplanen i sina krukor i avvaktan.

Och visst blev de purpur.

Eller ilsket rosa om man så vill.

De skulle bort!

Då hade de redan frösått sig.

Och de dök alltså upp i singeln.

I riklig mängd.

OCH

de visade sig vara en klar tillgång.

Trots allt.

De blommar från mitten av juni och de blommar alltså fortfarande.

Inte i samma mängd som i somras men tillräckligt för att ge lite färg och fest åt den i övrigt sparsmakade grusplanen.

Och mitt, för tillfället, dystra sinne.

På tidiga sommaren matchar de daggrosen, Rosa Glauca (syn. Rosa rubrifolia).

Senare kompletterar de krukorna

och nu de gyllene höstfärgerna.


Vänskapen med den likaledes självsådda malvan är ju inte heller fy skam.

Nu är båda lite tilltufsade av den kommande hösten men fortfarande ger de en känsla av värme,

där de stöder varandra på slutet av sitt flor.

Och hela tiden lyser de upp och förför.

Naturligtvis tycker jag, att de egentligen är helt fel på vår gårdsplan.

Grusplanen, som jag tänkt ska vara en strikt och återhållsamt passage innan man tar steget ner i trädgården.
En renande passage.

Men klätten påminner mig om förföriskt putande röda läppar i ett sammanhang där sedesam tillbakadragenhet varit mer klädsam och passande.

Men kanske är det just den självpåtagna kaxigheten och pråligheten, som gör den oväntade kontrasten så tilltalande.

Som en utagerande vamp i en sakral omgivning.
Chockerande men...oemotståndlig.

De två första  och sista bilderna tog jag förra veckan. 

Resten av bilderna är tagna under sommaren och framplockade med hjälp av bildsorteringsprogrammet jag laddat ner på prov.

Så ni får vara lite försökskaniner ett tag, medan jag testar och försöker bli klok på programmet.

Hoppas, att Tomten läser......

Att 'Ormvråken' i förra inlägget alls icke var någon ormvråk insåg jag omedlbart när jag zoomat in och tittat på bilderna på datorn.

Näbben var alldeles för stor och oproportionerlig.

Men vad var det?

En örn?

Visst finns det örnar i trakten, speciellt under vinterhalvåret men trots det var jag tveksam.

Har ju haft fel förut....

Så jag frågade min goda vän, Skogseva, som kan så mycket mer om våra flygande vänner än jag.

Tyvärr är bilderna så dåliga, att det inte går att säkert säga vad det är men nog verkar det vara en havsörn.

Den kraftiga näbben, linjerna och färgerna tyder på det.

Men avståndet var för stort för mitt objektiv.

För nog ska man kunna se vad man fotograferat?

Och vad är väl en örn utan dess vassa blick?

Katten också, när nu tillfället dök upp!

Hoppas, hoppas att Tomten läser detta!

PS. Annat var det när Skogseva i vintras fick besök av en släkting till min fågel........

Titta här.