Efter denna bedrövliga sommar, som inte alls levt upp till namnet, kändes det äntligen lite hoppfullt och jag började drömma om en angenäm höst.
En lång och bra arbetshöst.
Den gångna lördagen passerade med uppehållsväder och vi kastade oss över häckarna, som ännu inte är färdigklippta.
Jag klippte några lite lägre partier för hand medan maken klippte de högsta delarna (6 meter höga!) med maskin uppe på en hög byggställning.
Gräset borde klippas men det sparade jag till söndagen.
Men jag hann faktiskt med frisera lite av murgrönan på en del av fasaden och det, som 'runnit ut' på grusplanen.
Söndagen började bra.
En blek sol visade sig. Det var varmt och fuktigt.
Trött efter lördagens insats kom jag ut ganska sent på förmiddagen. När jag stegade ut genom källardörren lyste solen på utemöblerna.
Jag tog med kameran fast det eg. inte var den bästa tiden på dagen för fotografering.
Gick min sedvanliga inspektionsrunda.
Tog några foton på rosorna, som blommar nu.
(Rosa Viridis)
Sommaren har inte inneburit någon större rosglädje hos oss.
Nästan ingen alls för att vara mer exakt.
Flera av rosorna frös tillbaka i vintras, andra knäcktes av snön och de som faktiskt satte knopp hade ett riktigt snabbflor.
Knappt hann knopparna slå ut förrän de möglade eller såg allmänt trista ut. Om de inte bara klibbade ihop och mest av allt liknade våta disktrasor.
Nu hade i alla fall några av dem börjat blomma och jag tänkte dokumentera.
Buxbomsinspektionen avlöpte väl också denna dag.
Jag konstaterade, att avenbokssockertopparna behövde klippas till ännu en gång innan vintern och bestämde mig för att göra det på en gång.
På tillbakavägen gjorde jag en sväng ut om grusplanen, där jag kände mig ganska nöjd med lördagens ansning.
Mindre nöjd dock med rosen, som inte alls ser ut att må bra.
Inte heller de två ligusterklotern på vardera sidan av entrén ser friska ut denna sommar.
De har i likhet med åtskilliga andra buskar och små träd tappat de flesta av sina blad.
I 'Landet Bakom' har äntligen de gulvita börjat slå ut.
Eller rättare sagt: Äntligen blommar flera av dem på samma gång.
Medveten om det olämpliga ljuset tog jag bara några snabba dokumentära foton och tänkte ta fler framåt kvällen.
Men så hördes det välbekanta mullret.
Åskovädret närmade sig snabbt och som så många gånger tidigare denna sommar,
tog jag min tillflykt till växthuset.
Kollade mina små, vattnade och tog några oengagerade bilder, eftersom jag ändå var där och hade kameran med mig.
Röda blad och Rhodochiton.
Ja, egentligen skulle de ju ha stått ute men den dåliga sommaren gjorde, att de fick stanna kvar i växthuset.
Liksom en hel del annat.
En del sattes ut men fick lyftas in igen efter ett tag.
Den uppnosiga dahlian i bakgrunden känns jag inte vid.
Men hon har ändå en historia att berätta.
Jag köpte några knölar med den svarta dahlian 'Arabian Night'.
Satte dem i krukor. Men vid en av stormarna knäcktes några stänglar. Jag satte dem i vatten och snabbt bildade de rötter. De krukades och nu blommar de. Detta är en av dem.
Definitivt inte 'Arabian Night' men å andra sidan var det väldigt lätt att få fler plantor. Synd, att det inte var rätt sort bara...
Men en trevlig lärdom lika fullt..
Maken hade samtidigt avbrutit häckklippandet och klättrat ner från byggställningen.
Det är inte att rekommendera, att stå uppflugen flera meter upp i luften med en lång häcksax som åskledare när blixtarna attackerar.
Det dånade rejält, regnet vräkte ner och fat och tråg fylldes snabbt med vatten.
Marken, som äntligen börjat torka upp något dränktes på nytt.
När regnet upphörde var allt som det varit under sommaren.
Den bara marken som aldrig blev stensatt har istället vuxit igen gång på gång.
Nu (för vilken gång i ordningen vet jag inte) försedd med spridda grästussar.
Min framfart med rensjärnet har inte alls fungerat denna sommar. Jorden har klibbat och gjort det oerhört tungt att köra med järnet. Och när jag ändå försökt, så har det ofelbart följts av nya regnskurar och det avhyvlade har vuxit fast igen snabbare än vad jag arbetat. På de ställen där jag grävt upp tistlar och maskrosor har det å andra sidan bildats stora fördjupningar, som fylls med vatten vid varje liten skur.
Jag suckade djupt.
Varför i hela fridens namn kan det inte få vara uppehållsväder?
Jag tittade djupt i en av de nya pölarna.
Och såg spegelbilden av klockrankan på sin båge.
En 'regnbåge'.
Några droppar förvred snabbt bilden till en surrealistiskt vriden kedja.
Eller om man så vill, en ganska bra spegelbild av hur vårt trädgårdsliv ser ut just nu......
För lika lite som behövdes för att rubba spegelbilden av klockrankan, lika lite behövdes för att våra uppdaterade planer och förhoppningar om en fin arbetshöst skulle gå i kras.
Dagens antikimax var att maken, som just avslutat sista etappen på en av de höga häckarna, ramlade ner när byggställningen tippade...
Det är högt och vi är mycket tacksamma att han inte slog inte ihjäl sig eller skadade sig värre än han gjorde.
På ett ögonblick stannade livet upp.
Nu tar det en paus med gips och kryckor för makens del.
Och på ett ögonblick raserades de planer vi gjort upp för hösten och de kommande veckorna..
Vi hade åtskilliga tunga jobb kvar. Uppgifter som jag inte klarar på egen hand.
Dessutom väcker det den oundvikliga frågan om hur vi ska klara häckklippningen framöver.
Vi blir ju inte yngre precis.
Trädgårdstillvaron svajar.
Ja, ja men jag sa ju, att denna dag var en alldeles vanlig dag denna sommar.
En alldeles vanlig dag, som var en dålig upprepning av alldeles för många av det här slaget. det här året.
Några små glädjeämnen men mest bara....elände.
Avslutar med ännu en spegelbild av en höstanemon i en av pölarna.
Som vanligt:
Det finns skönhet i allt.....
Det gäller bara att se det.
Fast ibland är svårare än vanligt.
