Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



onsdag 28 september 2011

Äntligen, äntligen färdigklippt



Så blev häckarna äntligen, äntligen färdigklippta.


Med oplanerade långa avbrott förorsakade av arm- respektive benbrott
och
med ytterligare avbrott på grund av otaliga åskväder när vi planerat göra en kraftansträngning,
har häckklippningen i år varit en osedvanlig segdragen historia.


Men igår kom yngste sonen hem och hjälpte oss med de sista höga partierna,
dvs. topparna på de häckar, som omsluter Dammrummet och Buxbomrummet.


Framför allt var det Tornen, som är oöverstigliga för mig.
(Och nu förstås för maken med sitt brutna ben.)


De är ganska jobbiga att klippa men blir ack så fina när det är gjort.
Rufsiga toppar och delvis igenvuxna häcköppningar har totalt förstört helhetsintrycket i den här delen av trädgården under större delen av sommaren.
Den sena klippningen innebär å andra sidan, att häckarna förhoppningsvis kommer att se prydliga ut en bit in på nästa sommar.

Egentligen skulle vi ju vilja, att häckarna kunde hållas 'nyklippta' året om men det skulle kräva, att vi klippte dem två gånger om året, vilket jag faktiskt gör med de lägre partierna och de formklippta plantorna.


Men det är  svårt att få tiden att räcka till för att dubbelklippa också de höga häckarna.
Det kanske inte vore riktigt dubbelt så mycket jobb, eftersom tillväxten då skulle bli avsevärt mindre, vilket säkert också skulle gynna plantorna, som nu skattas på grova och mer än meterlånga skott samtidigt som nytillväxten långt inne vid stammarna hela tiden hämmas av att de nya skotten inte får tillräckligt med ljus och förtvinar.

Men eftersom vi hittills ännu inte lyckats genomföra två klippningar per år, är det väl tveksamt om vi någonsin kommer att göra det i framtiden.
Just nu ifrågasätter vi ju tvärtom om och hur vi överhuvudtaget ska klara av häckarna.

Så nu passar vi på att njuta och glädjas.


Trädet med de braskande gula bladen är en Prunus maackii, näverlönn.


Ett träd, som med sin vackra bark är vackert året om.
I övrigt är det ganska likt en vanlig hägg.

Det trädet har fått ange färgskalan i den rabatt jag gjorde iordning i fjor.
Just nu är det mest grönt  men cremefärgat och blekgult har tidigare under säsongen fått sufflera den gyllene barken.


När jag skrev, att vi var klara med häckarna var det egentligen bara halva sanningen.
De häckar vi nu klippt är alla avenbokshäckarna, dvs häckarna i 'den gamla 'trädgården.

Men vi har ännu inte börjat med bokhäckarna, som omger och avdelar köksträdgårdsdelen.
Det är ytterligare några hundra meter häck, som på flera håll är nästan lika höga som häckarna inne i trädgården.
Men avenbokshäckarna hade högsta prioritet just nu, eftersom de bör klippas under vegetationsperioden, JAS (juli, augusti, september), då avenbok (Carpinus betulus)  i likhet med björk, som de för övrigt är besläktade med, blöder om man klipper dem för sent.


måndag 26 september 2011

Äntligen, äntligen...


Äntligen har solen lyst över oss flera dagar i sträck.
Det är mer sommar än det varit på hela sommaren.

Det är höst.
Men sommaren har äntligen, äntligen kommit.

Och äntligen blommar mina sommarblommor...
Kanske bara en kort men tidig brittsommar men jag njuter.
Så vad visar jag?


Bilder från  
Mitt växthus!


Det, som i och för sig, varit sommarens stora behållning.
Det är där, som jag sökte skydd undan sommarens många skyfall.
Det är där, som jag tillbringat många timmar med trädgårdsarbete när vädret egentligen inte tillät dylika aktiviteter.
Det var dit, som jag fyttade många av de växter jag dragit upp till trädgården, när de bara tycktes tyna bort i vätan därute...


Jag har tagit massor av foton därifrån men de fotona kan jag inte längre hitta....



Och just idag tänkte jag börja lite av höstsarbetet därute med
att plantera om en del av mina fröplantor i lite större krukor för att säkra övervintringen.


Så även om det känns fel,

 VÄLDIGT MYCKET FEL,


visar jag några av de foton, som jag tog idag just i det där alldeles underbara växthuset.

MITT VÄXTHUS

Inget luxuöst hus.


Tvärtom, ett lågprishus från 70-talet.
Men MITT alldeles egna
Glädjehus.

Om jag skulle råka 'hitta' alla de foton, som jag tagit i huset under sommaren som gått, kanske det blir ett collage av dem så småningom.



lördag 24 september 2011

På gång....







Ni kanske undrar hur det gick med alla mina frösådder?

Jag tänkte börja med att berätta om jätteverbenan, Verbena bonariensis.
Som var en av de första, som jag sådde i våras men som jag också övervintrade en hel del plantor av från förra årets sådd.



Jag tog ut kameran för att ta lite bilder av dem, eftersom de just nu blommar som allra bäst.
Som vanligt var plantorna fulla av fjärilar.
En av verbenans många goda egenskaper är just, att den attraherar fjärilar.

Men fotona av de blå skönheterna blev faktiskt inte bättre av mängden av orangefläckade vingar.....



Så jag frestades ganska snabbt att försöka ta lite roliga bilder på fjärilarna istället.

Mitt fjärilsgalleri är numera ganska stort, eftersom jag tränat flitigt på att försöka fånga dem och inte minst att sätta skärpan där jag vill ha den.

Så dagens utmaning blev (förutom den ständiga jakten på skärpa), att försöka ta lite 'annorulunda' fjärilsbilder,
eftersom de allra flesta nog vet hur en Amiral ser ut.



Håll till godo.

Men jag gissar, att en del av er hellre vill se trädgårdsbilder på bloggen,
så jag har tänkt att på sikt publicera de mer fotoinriktade inläggen på en egen blogg.
De, som i mindre grad handlar om just trädgården och dess innevånare och mer om själva fotgraferandet.

Det mesta är dock avhängigt om/när jag får en ny dator.
Men trädgårdsinläggen är på gång.

Håll ut!





lördag 17 september 2011

Läskigt läckra larver


Eftersom förra helgens 'incident' betyder, att mina arbetsuppgifter nu måste inkludera sådant, som jag aldrig annars gör, som att handla och laga mat, så är mitt arbetsschema helt förryckt.

Alltså tyckte jag, att jag också kunde kosta på på mig en kopp eftermiddagskaffe.
Kaffekorgen var laddad med fika och min nya fotobok och jag steg ut på verandan.
Kaffet och fotoboken slogs upp.


Men inom några minuter var det något som störde mig.
I ögonvrån anade jag något, som rörde sig.


Jag vände huvudet men såg först inget anmärkningsvärt.
Sedan såg jag hur det rörde sig i blommorna på bordet.


En liten larv kröp fram.
Tycktes tappa taget och föll handlöst bara för att fångas upp av ett osynligt skyddsnät.
Och segade sig upp igen.

Jag betraktade den en stund.
Bestämde mig för att använda den som träningsobjekt och hämtade kameran.

Den lilla poserade villigt men var ändå inte alls så lättfotograferad som jag trott.


Eftersom den var liten och snabb, fick jag fokusera manuellt.
Men solen kom och gick och ljuset växlade lika snabbt som Djuret gled iväg bort från skärpan jag just lyckats hitta.
Blev bilderna skarpa där jag ville, var de ofta felexponerade.
Eller vice versa.

Under tiden jag försökte få till något, som jag var någorlunda nöjd med sögs jag in i en annan värld.


En sagovärld.
En tyst och magisk makrovärld, där Djuret ömsom svävade i tyngdlöshet och ömsom bara försvann i en djungellik grönska.


Och  plötsligt var den inte ensam.


En artfrände dök upp.



När jag tittade efter var de ganska många.


Men vad var det?
Kanske var de inte alls snälla Vänner utan elaka Fiender.
Jag är dålig på att skilja på nytto- resp skadedjur och eftersom jag oftast väljer att hellre fria än att fälla,
så bidrar jag kanske till att skadorna blir fler än nödvändigt.


Men nu bestämde jag mig i alla fall för att det handlade om spinnarlarver av något slag och tänkte på kalätna buskar och träd.
Larvernas öde blev därefter.
Bortspolade.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut.

Och jag kände mig som den elaka häxan, som trollade bort de sällsamma djuren och förvandlade sagolandskapet till en simpel vas med några stjälkar, som jag plockat i dikesrenen.


PS. Har ni sett den nya funktionen på Blogspot?
När man klickar på en bild får man upp samtliga bilder i det aktuella inlägget och kan lätt se dem i riktigt stort format.
Blir jättefint!

En alldeles vanlig dag...



Efter denna bedrövliga sommar, som inte alls levt upp till namnet, kändes det äntligen lite hoppfullt och jag började drömma om  en angenäm höst.
 En lång och bra arbetshöst.
Den gångna lördagen passerade med uppehållsväder och vi kastade oss över häckarna, som ännu inte är färdigklippta.
Jag klippte några lite lägre partier för hand medan maken klippte de högsta delarna (6 meter höga!) med maskin uppe på en hög byggställning.

Gräset borde klippas men det sparade jag till söndagen.
Men jag hann faktiskt med frisera lite av murgrönan på en del av fasaden och det, som 'runnit ut' på grusplanen.

Söndagen började bra.
En blek sol visade sig. Det var varmt och fuktigt.
Trött efter lördagens insats kom jag ut ganska sent på förmiddagen. När jag stegade ut genom källardörren lyste solen på utemöblerna.


Jag tog med kameran fast det eg. inte var den bästa tiden på dagen för fotografering.
Gick min sedvanliga inspektionsrunda.
Tog några foton på rosorna, som blommar nu.

                                                                  (Rosa Viridis)

 Sommaren har inte inneburit någon större rosglädje hos oss.
Nästan ingen alls för att vara mer exakt.
Flera av rosorna frös tillbaka i vintras, andra knäcktes av snön och de som faktiskt satte knopp hade ett riktigt snabbflor.
Knappt hann knopparna slå ut förrän de möglade eller såg allmänt trista ut. Om de inte bara klibbade ihop och mest av allt liknade våta disktrasor.
Nu hade i alla fall några av dem börjat blomma och jag tänkte dokumentera.

Buxbomsinspektionen avlöpte väl också denna dag.



Jag konstaterade, att avenbokssockertopparna behövde klippas till ännu en gång innan vintern och bestämde mig för att göra det på en gång.


På tillbakavägen gjorde jag en sväng ut om grusplanen, där jag kände mig ganska nöjd med lördagens ansning.
Mindre nöjd dock med rosen, som inte alls ser ut att må bra.
 Inte heller de två ligusterklotern på vardera sidan av entrén ser friska ut denna sommar.
 De har i likhet med åtskilliga andra buskar och små träd tappat de flesta av sina blad.


I 'Landet Bakom' har äntligen de gulvita börjat slå ut.
Eller rättare sagt: Äntligen blommar flera av dem på samma gång.
Medveten om det olämpliga ljuset tog jag bara några snabba dokumentära foton och tänkte ta fler framåt kvällen.

Men så hördes det välbekanta mullret.
Åskovädret närmade sig snabbt och som så många gånger tidigare denna sommar,
tog jag min tillflykt till växthuset.
Kollade mina små, vattnade och tog några oengagerade bilder, eftersom jag ändå var där och hade kameran med mig.


Röda blad och Rhodochiton.
Ja, egentligen skulle de ju ha stått ute men den dåliga sommaren gjorde, att de fick stanna kvar i växthuset.
Liksom en hel del annat.
En del sattes ut men fick lyftas in igen efter ett tag.


Den uppnosiga dahlian i bakgrunden känns jag inte vid.
Men hon har ändå en historia att berätta.
Jag köpte några knölar med den svarta dahlian  'Arabian Night'.
Satte dem i krukor. Men vid en av stormarna knäcktes några stänglar. Jag satte dem i vatten och snabbt bildade de rötter. De krukades och nu blommar de. Detta är en av dem.
Definitivt inte 'Arabian Night' men å andra sidan var det väldigt lätt att få fler plantor. Synd, att det inte var rätt sort bara...
 Men en trevlig lärdom lika fullt..

Maken hade samtidigt avbrutit häckklippandet och klättrat ner från byggställningen.
Det är inte att rekommendera, att stå uppflugen flera meter upp i luften med en lång häcksax som åskledare när blixtarna attackerar.

Det dånade rejält, regnet vräkte ner och fat och tråg fylldes snabbt med vatten.
Marken, som äntligen börjat torka upp något dränktes på nytt.


När regnet upphörde var allt som det varit under sommaren.
Den bara marken som aldrig blev stensatt har istället vuxit igen gång på gång.
Nu (för vilken gång i ordningen vet jag inte) försedd med spridda grästussar.
 Min framfart med rensjärnet har inte alls fungerat denna sommar. Jorden har klibbat och gjort det oerhört tungt att köra med järnet. Och när jag ändå försökt, så har det ofelbart följts av nya regnskurar och det avhyvlade har vuxit fast igen snabbare än vad jag arbetat. På de ställen där jag grävt upp tistlar och maskrosor har det å andra sidan bildats stora fördjupningar, som fylls med vatten vid varje liten skur.

Jag suckade djupt.
Varför i hela fridens namn kan det inte få vara uppehållsväder?
Jag tittade djupt i en av de nya pölarna.



Och såg spegelbilden av klockrankan på sin båge.
En 'regnbåge'.



Några droppar förvred snabbt bilden till en surrealistiskt vriden kedja.



Eller om man så vill, en ganska bra spegelbild av hur vårt trädgårdsliv ser ut just nu......

För lika lite som behövdes för att rubba spegelbilden av klockrankan, lika lite behövdes för att våra uppdaterade planer och förhoppningar om en fin arbetshöst skulle gå i kras.
Dagens antikimax var att maken, som just avslutat sista etappen på en av de höga häckarna, ramlade ner när byggställningen tippade...
Det är högt och vi är mycket tacksamma att han inte slog inte ihjäl sig eller skadade sig värre än han gjorde.

På ett ögonblick stannade livet upp.
Nu tar det en paus med gips och kryckor för makens del.

Och på ett ögonblick raserades de planer vi gjort upp för hösten och de kommande veckorna..
Vi hade åtskilliga tunga jobb kvar. Uppgifter som jag inte klarar på egen hand.
Dessutom väcker det den oundvikliga frågan om hur vi ska klara häckklippningen framöver.
 Vi blir ju inte yngre precis.

Trädgårdstillvaron svajar.

Ja, ja men jag sa ju, att denna dag var en alldeles vanlig dag denna sommar.

En alldeles vanlig dag, som var en dålig upprepning av alldeles för många av det här slaget. det här året.
 Några små glädjeämnen men mest bara....elände.

Avslutar med ännu en spegelbild av en höstanemon i en av pölarna.


Som vanligt:
Det finns skönhet i allt.....
Det gäller bara att se det.
Fast ibland är svårare än vanligt.


fredag 9 september 2011

En grästuva, lite vin, en skorsten och gärna en fågel


Datorn konstrar mer och mer för varje dag som går.
Kan endast med svårighet besöka er.
Mina egna foton drunknar någonstans och jag har svårt att hitta dem.
Biblioteksprogrammet har fått totalt fnatt.
Gamla 'taggar' appliceras på nya bilder.
Nya bilder 'försvinner'.
När jag försöker spara dem på annat ställe kan jag inte öppna dem igen.
'Filen verkar vara skadad'.
Jag ledsnar, eftersom det inte är någon större mening med att fotografera när jag inte ens själv kan titta på bilderna.
Ja, en ny dator verkar onekligen vara behövlig men därifrån till att köpa en ny är ett stort steg.

Försöker med ett inlägg medan dagens bilder fortfarande är tillgängliga....

Vad tror ni detta är?


Kom hem med hunden och kastade ett öga på vinet på skorstenen, som utan att jag uppmärksammat det börjat rodna.
Tänkte, att jag skulle fotografera det.
I år igen.
Tror, att jag har bilder på detta vin på skorstenen från de flesta år vi bott här.



Det var då jag såg den.

Grästuvan vid vindsfönstret under skorstenen.


Hoppsan!
Hur rensar man däruppe ?

Jag tog några bilder av vinet men kände, att jag nu upprepade mig mer än vad som kändes bra.


Måste hitta något nytt.
En ny vinkel.

Stegade en bit tillbaka.
Såg gluggen i den äkta kastanjen.


Testade.
Jo, det kunde nog bli en bra bild.
Men lite andefattig.


Tänkte på alla de bilder jag tog för någon vecka sedan på lövsångarna (?), som studsade upp och ner mellan kastanjen och kornellen på andra sidan och såg framför mig den bild jag ville ta .

Fladdrande vingar i motljus mot den röda skorstenen....

Fick syn på en fågel och tryckte av.


AJ!
Fel vinkel!
 Jag rättade in mig på linjen.
Det rörde sig bland bladen och jag försökte en gång till.


När jag kom in och kollade bilderna kunde jag bara ana fågeln.
Katten också!
Så nära!
Men nära räcker inte för att ta en bra bild.
Jag visste precis vad jag ville ha och gick ut igen men nu tycktes varenda fågel vara bortsopad från denna del av trädgården.


En av fåglarna återkom och satte sig på taket
men man ska inte skjuta på sittande fågel och dagens uppgift var ju
SKORSTEN MED VIN OCH FÅGEL.

Efter att ha väntat en bra stund på att de små skulle behaga dyka upp gav jag upp.

Tog några fantasilösa bilder av vinet på skorstenen innan det skränade över mitt huvud.
Ett gäng kajor kom flygande och belönade mig med en kombinerad skorstens- och fågelbild.


Tack för det!
Inte precis vad jag ville ha men den där bilden jag ville ta kanske kommer en vacker dag den också.