Störd madaro

 Jag var alltså inviterad på lunch hos Skogseva på "stället" i skogen.

Inbjudna var också traktens rovfåglar och det var utlagt ett rejält skrovmål.

Jag bjöds på en god soppa och fåglarna hade fått sig serverat en veritabel festmåltid men det var både si och så med matron.

Såväl för oss som för fåglarna.

Själva sprang vi till köksfönstret så fort vi kunde, när vi tyckte oss ana en skugga i något av matrummets fönster.

Ty det var där, utanför köksfönstret, som köttet var utlagt.

Kamerorna gick varma men den stackars soppan blev kall, värmdes och blev kall på nytt.

Och fåglarna avlöste varandra.

Mest var det ormvråkar, varav några sk spök- eller börringevråkar (ovan).

En av vråkarna avvek och vi (läs Skogseva) tyckte oss (sig) kunna identifiera den som en fjällvråk (ovan till höger).

Vråkarna kom, slog sig ner, åt och lämnade plats för nya vråkar.

Oftast delade de broderligt  av det som bjöds men emellanåt var det någon, som troligen inte följde vråkarnas etikettregler och som blev vederbörligen åthutad.

Vråken till vänster försökte behålla maten för sig själv men inkräktaren begick ett övertramp

och blev bryskt tillrättavisad.

Bara några sekunder senare åt alla tillsammans i godan ro.



Den ljushuvade fjällvråken satt mestadels lugnt kvar.
 Verkade inte lika hungrig som de andra.

Åt lite men och höll oftast ett vakande öga uppåt.

För inte heller våkarna hade riktig matro.

Där vi satt (låg) i köksfönstret hade vi ingen översyn över vad som väntade men genom att titta på fjällvråken kunde vi förutse när något skulle dyka upp.

"Något" var gladorna.

Gladorna, som alltid finns i luften i dessa trakter men som enligt Eva är mer vaksamma än vråkarna och sällan slår sig ner.

Istället kom de i snabba attacker, dök ner och roffade åt sig en bit kött i flykten.

Vråkarna duckade och kröp ihop.

Gladorna gjorde en lov och som de värsta störtbombare gjorde de en ny räd.

Bara förvarnade av vråkens huvudrörelser hann vi knappt uppfatta mer än en skugga som drog förbi.

Vi suckade besviket över att de inte gick ner, så vi kunde få några ordentliga foton av dem.
Men vråkarna var troligen tacksamma.
En av gladorna gjorde i alla fall en snabblandning.

Tack vare fjällvråken kunde jag förutse, att något mer var på gång och jag försökte nästan i blindo att fånga dem i deras snabba attacker.







Efter ett tag försvann gladorna och vråkarna fick lite "madaro" innan solen försvann och därmed också möjligheten att fotografera.

Det började skymma och vråkarna lämnade matplatsen för dagen.

Gladorna återkom någon dag senare och då slog de sig ner.
Bilder finns på Skogsevas blogg.

Redan vid ankomsten insåg jag, att mitt medhavda objektiv inte skulle räcka till för att få bra närbilder, så alla bilderna är kraftigt beskurna.
Och liksom Eva beklagar jag den utfrätta snön, som gör att fotona möjligen liknar stilleben eller något som kunde vara taget på ett museum.

Sopplunch

Igår var jag och några till bjudna på lunch hos Skogseva.

Jag bjöds på en god soppa.

De andra gästerna serverades en kötträtt.

Det blev en livad tillställning och våra kameror gick varma.

Fler bilder kommer.

Idel stammar

Lika mycket som jag älskar havet, lika mycket älskar jag skogen.

Och det finns gott om vidsträckta skogar i min närhet.

Skogar jag brukar kalla "våra".
Inte för att vi på något vis äger dem utan för att vi betraktar dem som en del av vår hemvist.
Skogar, där vi vandrat i decennier och som jag nu delar med Skogseva,
 som har den stora lyckan av att bo mitt i dessa skogar.

Dagens bilder är tagna under dagens promenad.

Vintern har kommit till Skåne.

Det är inte lika kallt som vid havet men det har kommit lite snö.

Det blir varken djur eller fåglar idag utan bara träd.

Eller rättare sagt stammar.

Resliga (mer eller mindre) bokstammar, som utgör stommen i det,
 som snart ska bli en ljus lövsal med sippor på marken
men som nu står där, som majestätiska pelare i en lika härlig, vitskrudad sal.

Och så dess kontrapunkt, de mörka barrträden lika trolska som bokstammarna sakrala.

Men om man tittar närmre, så....... verkar det inte så farligt.

Kallt hav och murgröneinspiration

För några veckor sedan berättade jag om våra utflykter till havet.

En vecka senare återvände vi men nu hade det blivit bister vinter.

Havet hade börjat frysa till, vinden var vass, stranden vacker men ogästvänlig och vi kände oss som vore vi på en polarexpedition.

Fåglarna hade sökt sin tillflyktsort någon annanstans.

 Bara några änder guppade invid den isiga strandkanten.

Emellanåt lyfte de och flyttade sig en bit.

Det gjorde vi också efter ett tag, för den stygga vinden gjorde sig påmind, även om vi var ordentligt inpackade.
Vi valde att vända tillbaka en bit inåt land, där vi var skyddade från de allra mest obarmhärtiga vindbyarna.

Det gjorde, att vi plötsligt fick en oväntad trädgårdsuppenbarelse.

 Framför oss syntes ett böljande grönt band.

 En häck?

I organiska former kringgärdades en stor gammal trädgård av en drygt meterhög vågformad vägg.

När vi kom lite närmre såg vi, att "häcken" bestod av murgröna.

 

När vi kom riktigt nära kunde vi konstatera, att det var ett gammalt nätstaket av Gunnebotyp, som murgrönan klätt in.

Troligen har murgrönan vuxit sig högoch sedan sackat ihop mellan stolparna, vilket gett den fina formen, som dessutom så väl harmonierade med det kustnära läget.

Innanför "häcken" var både mark och trädstammar täckta av murgröna.
Lite som på flera ställen i min egen trädgård.

Eftersom jag själv har ganska många meter av samma typ av staket och dessutom har planterat in murgröna på marken på några ställen längs staketet, så kan ni kanske själva tänka er hur mina tankar gick.

Jag tänkte speciellt på den sträcka längs bygatan, där vi ifjol hade ett stormfälle,
som massakrerade  de buskage, som dittills både utgjort insynsskydd och trollat bort staketet.

 När vi rensat upp allt som knäckts blev det tomt, mycket tomt och det blottade staketet utgör ingen prydnad.

Murgrönemattan, som är ordentligt etablerad en bit längre bort, förlängdes i höstas i en första etapp med ett antal löpmeter egna småplantor.
 Min tanke är, att rensa bort kirskålen längs hela sträckan och plantera in ännu mer murgröna, som på sikt ska  bilda en heltäckande grön matta med lökväxter längs hela partiet runt de buskar, som vi hoppas snart ska fylla ut de värsta hålen.

Tänk om jag kunde få min murgröna att vilja klättra på och dölja det fula staketet...

Ännu en sida ur min fotodagbok.

Det är mycket fotograferande nu.

Här är några bilder av dovhjortar från dagens promenad tillsammans med Skogseva.

Dessa sidor kommer att lyftas över till en fotobloggg
och då kommer ordningen att återställas och den här bloggen mest att handla om trädgård igen.

Kända och okända djur

Veckan har, precis om veckor numera alltid gör, rusat iväg.

Medan trädgården vilar, i vad jag hoppas är sin skönhetssömn, passar jag på att försöka förkovra mig i fotograferandets ädla konst.

Det betyder, att medan jag testar och experimenterar, så blir fotona allt sämre.

 Nåja, jag hoppas, att det i slutändan ska bli annorledes.

Veckan vigdes i alla fall åt panoreringsövningar, där jag försökte fånga den lilla svarta med lång slutartid för att få rörelseoskärpa i bakgrunden.

Nog blev det oskärpa alltid!

Hunden liknade ömsom en loppa, ett får, en känguru och ömsom ett vildsvin (eller träskmonster..).

 

Jag skrattade för mig själv när jag tittade på bilderna och tänkte på hur förorättad jag blev den gången en av våra grannar berättade, att han sett vildsvin alldeles utanför byn men först trott, att det var våra hundar!
"Skulle våra eleganta skönheter likna vildsvin?"
 Grrrr!

Några av bilderna blev i alla fall ganska fina, tycker jag, även om både skärpa och fart saknas.

Nåväl, efter lite träning fick jag till skärpan där jag ville ha den - men så mycket rörelse blev det väl inte i bilden. Tycker nog, att mina gamla bilder var mer fartiga.

Hursomhelst blev det söndag.

Hunden behövde komma ut, maken behövde träna sitt skadade ben och jag behövde träna panorering. Vi åkte en bit bort i skogen.

Med kameran på magen, inställd på för panorering lämpligt vis, gav vi oss iväg.

 Jag smög och scannade över landskapet men bortsett från korparna syntes inte ett djur.

 Då skruvade jag ner slutartiden ytterligare och försökte fånga makens fötter.

 Han gick vidare och jag småsprang efter, kollande på resultatet och justerande kamerainställningen i farten.

Då kom de!

Vildsvinen.

De, som finns där men som man sällan ser.

 Mitt framför näsan passerade nu en hel flock i gåsrad.

 Jag fick snabbt upp kameran.
Jag insåg förstås, att jag borde ha haft helt andra kamerainställningar

 men tog mig inte tid att ändra något och i upphetsningen lyckades jag varken panorera eller hålla kameran still på den långa tiden.

Och bilderna blev därefter.
 Inte helt olika några av fotona av hunden.....

 Attans!
 Först blev jag bara sur för att jag försuttit tillfället.
Sedan tänkte jag, att om jag bara hade tränat mer ......

Flocken försvann och vi fortsatte vår promenad.

Korparna kraxade och några glador kretsade över våra huvuden.

 Gladorna skulle åt samma håll som vi och jag trodde mig veta vart de var på väg.

Till ett litet "ställe", där god mat brukar serveras. 

Vi närmade oss deras mål och gladorna började cirkla över huset på andra sidan björkdungen
och jag undrade om, där inne bakom en nerdragen rullgardin, husets fru satt beredd med sin kamera.

Gladorna dröjde sig kvar medan jag sprang efter maken och hunden, som redan var en bit bort, när nästa skogsinnevånare dök upp.

  Det var några rådjur som passerade, stannade och tittade på oss och fortsatte på väg till sin matplats.

För en kort stund befarade jag, att dessa kanske snart skulle möta sitt öde.

Bli till mat till någon annan. Till goda stekar och grytor.

Och kanske till lite extra gott till rovfåglarna borta på "stället" vi just passerat...

"Stället" jag syftar på, är Skogsevas revir och även om hon inte satt i fönstret just då, så sitter hon där kanske nu...

Bilder tagna på närmre håll av en av "hennes" glador finns i alla fall att beskåda här.