Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndag 7 februari 2010

Örnspaning utanför häcken.





Igår blev det mer fågelfotografering. Den dag, som var vikt för grovstädning av köket blev en örnspanardag, sedan maken på hundpromenaden på nytt sett "örnar". Nu alldeles utanför byn och jag var givetvis inte nödbedd, när han undrade om jag verkligen inte skulle ut och fotografera dem. Visserligen tvivlade jag på, att det var örnar han sett och inte bara ormvråkar eller glador. Och dessutom har jag ju vid det här laget fått fullständigt klart för mig, att den kamera och det ”lilla” objektiv jag har, inte alls är tillräckligt för fågelfotografering på lite längre avstånd. Och örnar brukar man ju inte kunna komma så nära. Men sedan maken beskrivit var fåglarna satt och kalasade, gjorde jag bedömningen, att det kanske ändå fanns möjlighet, att komma ganska nära.


På vägen dit visade maken på några små svarta prickar långt ute på åkern. Kunde i mina ögon lika gärna vara kråkor, som kalasade på ev. rester. Matplatsen låg bakom en gammal ödetomt, som sticker upp som en ö på åkern och i skydd av den, tog vi oss fram i kanten av skogsbrynet. Vi plumsade genom den djupa snön, som ömsom hade skare som bar och ömsom lössnö, som man trampade igenom. Vinden var bitande. Händerna snart stelfrusna. Men vantar var naturligtvis inte att tänka på. Måste ju vara beredd om en örn skulle flyga upp framför mig. En rovfågel svepte förbi.



En av "örnarna"? Vi fortsatte. Men väl framme fanns syntes inga örnar. Blod och pälsrester bekräftade, att detta varit en måltidsplats men just inget mer.



På väg tillbaka konstaterade vi, att det varit bra, att ha en liten nätt kompaktkamera, som alltid kunde finnas med, när tillfällen som detta uppenbarade sig.
Väl ute på vägen bestämde jag mig för att ta omvägen genom skogen, eftersom jag var välklädd och hade kameran med men ingen hund. Kanske skulle jag ha en chans att få se "örnarna" i skogen. Maken återvände till byn och stugvärmen.



Skogsvägen var nästan lika svårtrampad som åkern. Min plan var, att ta mig till en öppen gammal betesmark mitt i skogen, där jag ofta sett rovfåglar jaga.



Nästan framme hörde jag ett gällt skrikande åt andra hållet och bestämde mig för att istället fortsätta i riktning mot ljudet på andra sidan granskogen.

Men inga örnar syntes till. Jag väntade och väntade. Men förgäves.



Jag tog några foton och gick vidare när jag plötsligt såg en skugga ovanför mig. Knappt hade jag hunnit ändra kamerainställningarna och tryckt av ett par bilder av den välkända silhuetten högt uppe i skyn förrän fågeln hade försvunnit in i de låga molnen.



Men plötsligt var den där igen. Fortfarande för långt borta försvann den in i skogsbrynet. Jag fortsatte fram och såg, att den satt i ett av träden.



Och så lyfte den. Jag tryckte, tryckte och tryckte och så var den borta igen.









Jag försökte avgöra om det alls hade blivit några bilder men hade svårt att se på displayen. Fågeln hade försvunnit bort mot det område, dit jag ursprungligen tänkt gå och jag bestämde mig i för att följa efter.



Jag började ta mig över ett hygge för att ta mig igenom den täta granodlingen, som skilde mig från den öppna marken på andra sidan. Men det var besvärligt. Ris, grenar och rotvältor under snön fick mig att snubbla och jag var rädd att falla omkull med kameran i snön. Tänk om jag ändå haft en liten nätt kamera, som man kunde stoppa i fickan…





Jag kämpade på men kände, att det nog var ganska naivt att tro, att jag skulle kunna jaga rätt på "örnen". Insåg, att risken dessutom var stor, att jag istället skulle få se den sväva över granskogen tillbaka mot det område jag precis lämnat bakom mig. Framför mig stod granskogen tät och ogenomtränglig och med tanke på att detta också är vildsvinsområde vände jag tillbaka till skogsvägen igen.



På vägen tillbaka till byn såg jag fågeln på nytt göra en lov över det öppna landskapet och sedan försvinna igen över grantopparna.



Allt medan solen började bryta igenom molnen…



Det var en härlig dag i skogen och jag var nöjd och glad över att ha lyckats fånga en flygande rovfågel på bild. Men var det verkligen en örn?
Nej, tyvärr var det nog "bara" en vanlig ormråk men jag var ganska nöjd ändå.

Och frågan kvarstår om de två första rovfåglarna på åkern var örnar eller ej...

13 kommentarer:

  1. Herregud vilken spännande historia! Önskar att jag hade varit med, jag kan nämligen räkna på ena handens fingrar de tillfällen när jag sett örn. Fantastiskt att du lyckades fånga den på bild också. Kungsörn? Havsörn? Jag försökte artbestämma och tycker nog att det mest ser ut som kungsörn, men du som var DÄR vet säkert...
    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  2. Vilket äventyr! du fick några fina bilder.
    Jag har som mest sett fem havsörnar på en gång och dom var högt uppe.
    Mariana

    SvaraRadera
  3. Vilka fina bilder det blev på fågeln ändå. Den "håller" vingarna så fint! Lyckade bilder tycker jag.
    Ja en kompaktkamera är inte så dum att ha. Anledningen till att jag fortsätter att kämpa med min lilla är just att den är lätt att ta med sig. Skulle egentligen vilja ha en systemkamera men jag är rädd att jag är för lat och att det då inte skulle bli några bilder tagna alls.

    Trevlig måndag!

    SvaraRadera
  4. AnnCharlotte, Eva och Mariana:
    Ja, nog måste jag erkänna, att det var lite snopet att behöva konstatera, att det varken var en kungsörn eller en havsörn utan en enkel och alldeles vanlig och banal ormvråk. Men jag måste också påpeka, att upplevelsen faktiskt inte blev så mycket mindre av att den gäckande fågeln inte var en ädel örn. De fransade vingarna var lika vackra som jag sett dem. Hållningen lika stolt, elegant och självsäker. En sann kung i sitt himmelrike.

    Och Boije: Tack. Ja, jag sjunger just nu kompaktkamerans lov. Den kan alltid följa med, lätt att stoppa i fickan vid strapatser och man har ”allt” med sig. Allt detta framgick med stor tydlighet i skogen igår. En liten kamera i fickan på maken hade kanske redan från början kunnat avslöja om det faktiskt var örnar på åkern. Svårigheten att ta sig genom skogen med kameran på magen och dessutom blev jag frustrerad när jag skulle fotografera i skogen med teleobjektivet på och inget blev som jag tänkt mig. Och att man kan ta fanatstiska bilder med en liten kamera får jag ju hela tiden bevis på. Men man kan ju inte få allt.

    Eva

    SvaraRadera
  5. Hej igen...ville bara säga att jag använder "minima stretch" som bloggmall och bildstorleken XL i min blogg så det är därför bilderna är så stora....

    SvaraRadera
  6. Tack AnnCharlotte.
    Jag testade din mall men hittade inte hur jag skulle välja XL. Kan förstås förstora bilderna i HTML men det är ju ganska pilligt och tidsödande att göraom jag ska behålla rätt proportioner och det vill jag ju. Försökte hitta lösningen i din källkod men utan framgång.
    Eva

    SvaraRadera
  7. När du laddat upp bilden och klickat på ok kommer det en fram en rad där du väljer storlek, small, medium, large eller xlarge och var bilden ska placeras...right, left eller center. Jag kan inte mycket om kod och sånt utan går enligt mallen ;)))

    SvaraRadera
  8. Bytte till "din" mall men fick ändå inte upp alternativet X-large. Försökte flera gånger utan framgång. Det finns bara stor, mellan och liten och så "positionalternativen". Så jag bytte tillbaka. Synd för det är ju fint med stora bilder, speciellt om de är så fina som dina.
    Eva

    SvaraRadera
  9. Har suttit en stund och njutit av din berättelse. Har ej hunnit vara inne och kika på en stund. Härliga bilder. Hoppas att buskarna i trädgården har klarat sig. Ha en fin fin kväll/Gela

    SvaraRadera
  10. Hej Eva!
    Nu hittade jag hit.
    Skall gör en länk till dig.
    Vilken dramatik du visar...
    underbart att se.
    Ha en skön helg
    Annika

    SvaraRadera
  11. Gela:
    Jag tackar, på nytt, för dina vänliga ord.
    Det ser illavarslande ut inför våren men det är ju inget vi kan göra något åt och på sikt återhämtar sig nog det mesta.....

    Annica:
    Trevligt, att du hittade hit igen.
    Visst vore det tacknämligt med en länk, för det är ju roligt om andra också kan hitta hit.
    Och ännu roligare om man kommer tilbaka.

    Ha en riktigt skön vecka båda två

    Eva

    SvaraRadera
  12. Tack för den spännande ´´örnspaningen´´. Det var som att vara med Martin Emtenäs i Mitt i naturen. Ha en fin helg i Skånevåren.

    SvaraRadera