Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 14 juni 2010

Fågelungar



Om eftermiddagen gick jag ut till mitt numera folkviseljuva köksland.
Det, som en gång var en prudentlig och produktiv (men mest vacker) potager men nu igenvuxet av aklejor och om inte krusmynta, så desto mer kungsmynta, nävor och trollsmultron.

Den plats, där en av trädgårdens många innevånare, en liten fasanhöna, behagat bygga sitt bo och lägga sina ägg. Denna lilla höna, som jag dagligen höviskt passerat med några vänliga ord, bevakat och för vars skull jag hållt ett öga på traktens katter, i hopp om att hon skulle belöna mig med att bli bevärdigad att bli lite delaktig i hennes lilla familj.
Idag när jag närmade mig platsen för hennes bobygge, tyckte jag mig genast ana en skillnad.


Inte stor men dock. Kameraögat fick hjälpa mig.


Och kamerans argusöga avslöjade hjärtlöst, att jag blivit snuvad på konfekten.
Redet var tomt. Honan borta.
Besviket vågade jag mig närmre. Kvar var endast resterna av äggskalen.


Är det så, de gör? Kläcker fram ungarna och sedan tar dem med någon annanstans? Eller tyckte hon, att jag trots alla mina goda intentioner kommit hennes lilla familj för nära?

Besviken och betänksam lämnade jag köksträdgården.
Men medan fasanhonan ville ha sina barn för sig själv, visade istället uggelmor stolt upp sina yngsta.


Vi har alltid haft ugglor i trädgården men när alla de gamla ihåliga almarna föll för almsjukan, var vi rädda att förlora också ugglorna. Men de stannade kvar. Och varje år har vi uggleungar.
 Hittills hade vi inte sett dem i år men väl hört deras gnällande.
 Idag var det dags. På en gren i en av pilarna satt de och tittade ner på mig.


Lilla mor satt några träd bort och bevakade det hela. Jag hann ta några kort innan ugglemor tyckte, att det kunde räcka för idag och tyst svävade iväg, varvid ungarna följde efter.
De brukar vara ganska orädda och vana vid att vi rör oss under dem, så förhoppningsvis blir det fler bilder senare.


Dagens stoltaste verkade dock koltrasthanen vara. Han hämtade mat till familjen och vid varje vända satte han sig och slog en drill innan han leverade. En skön aria om vilka fina ungar han har. Och han verkade inte ett dugg besvärad av att han samtidigt hade näbben full av mat......
Hur bar han sig åt?

8 kommentarer:

  1. Vilka bra bilder du fick av fåglarna.
    Så söta de är uggleungarna och koltrastens sång är verkligen vacker....den njuter man till varje gång.

    SvaraRadera
  2. Synd med fasanen..men väldigt söta uggleungar! Vi har också uggleungar här varje år, de brukar sitta i träden utanför sovrummet och ropa efter mat på nätterna, i början tyckte jag det var störande, nu tycker jag faktiskt om deras skrikande. ha en skön vecka/Sophia

    SvaraRadera
  3. Vilket härligt djurliv...uggleungarna är ju hur söta som helst. I min lilla stadsträdgård bor det en koltrastfamilj i häcken....

    SvaraRadera
  4. Vilket underbart ställe du har. Uggleungar det vore nåt det. Härliga bilder. Ha en fin dag/Gela

    SvaraRadera
  5. såååå söta uggleungar...som jag säger hela tiden och som jag tycker tål att upprepas...du har en sagoträdgård...så underbart levande och vacker...kramis semlan

    SvaraRadera
  6. Du ska se att fasanhönan kommer tillbaka med alla sina, då nästan vuxna, ungar i släptåg till hösten när maten börjar tryta ute på fälten. Vill bli utfodrade med dyra köpekorn hela familjen. Hör du att jag är avundsjuk? Vår (enda) fasan, som gladde oss så med sitt spelande, har flyttat härifrån. Jag undrar varför...
    Trollungarna i trädet är helt ljuvliga. Och så äter de sork och möss! Vilken tillgång med egna ugglor.
    Jag kan också sjunga med mat i munnen..
    Kramar

    SvaraRadera
  7. händelserika bilder må jag säga, inga dåliga gäster du har i din trädgård!

    SvaraRadera
  8. Livsnjutaren:
    Faktiskt lite sötare än de brukar men de är nog något äldre än de brukar vara, när vi får se dem första gången. Och koltrastens sång kan man inte få för mycket av.

    Sophia:
    jag tror inte fasanmamman försvunnit så långt. Det finns fler igenvuxna partier i trädgården..Och jag hör fasaner lite varstans. Inte minst på kvällarna.
    Ugglebarnens rop känns riktigt hemtrevliga även om de flestas associationer till ugglor och kyrkogårdar är betydligt mer otrivsamma. Fast ibland sitter de i häcken utanför sovrummet och då blir det lite väl bra.

    Gela:
    Jag kan försäkra dig om, att vi uppskattar ’våra’ uggleungar. Extra tacksamt, att de är så orädda.

    Semlan:
    Uggleungarna och den närbelägna kyrkogården ger nog en del mer associationer till en spökhistoria….

    AnnCharlotte:
    Jag tycker nog, att de vuxna ugglorna är sötare men dessa var riktigt söta, vilket nog beror på, att de är lite äldre än de brukar vara när vi först får titta på dem.
    Inget ont om koltrastarna och de sjunger klart vackrare.

    Skogseva:
    Fasanhönan finns nog i närheten. Och tyvärr är det mer än de för ändamålet inköpa kornen, som slinker ner i deras svalg.
    Jag ser fram emot, att du demonstrerar dina skönsjungande färdigheter.
    Kramar

    Marie:
    Ibland tänker jag, att det jag som är gästen i deras trädgård.

    SvaraRadera