Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndag 17 oktober 2010

Igår

flammade valnötsträdet stolt mot blåa skyar.



I natt blev det frost
och
i morse stod trädet avklätt och naket.


Det, som ännu inte bärgats och provisoriskt fått skydd mot kylan är förlorat.
Så onödigt!
Jag hoppas förstås på en lång, mild höst och då känns den där tillfälliga köldknäppen alldeles förfärligt onödig.

Men jag är glad, att jag trots den förlorade veckan ändå fått in det mesta.

Om än provisoriskt.
För nu blir det ett väldans sjå, att flytta ut och in och få det som det ska vara inför vintern.
Flera hundra plantor i varierande storlek, som inte är härdiga, ska skyddas ordentligt.
Det, som ska bli basen i nästa års fägring.


Lika många perennbebisar ska bäddas ner i pallkragar eller liknande för utplantering till våren
och ytterligare en hel del hoppas jag hinna plantera på riktigt.

Nu är det bråda dagar.
Arbetsdagarna är långa och de ljusa timmarna räcker inte till.
Något fotograferande hann jag inte med i dag när jag plumsade omkring i löven.

Ett av sensommarens projekt ska avslutas.
 Just nu tar det all vår tid.
Det MÅSTE bli klart innan det blir kallt på riktigt.


Och med alla de stora träden blir det många löv, som ska räfsas och tas bort.
Och jo, det är nödvändigt.
Jag vill inte underlätta för ev. sniglar att övervintra under ett skyddande lövtäcke.



Fortfarande finns det också en hel del ris och klipp från sista häckklippningsetappen, som inte är borttaget.

Mer ved kommer att behövas ...



Så det lär dröja innan jag kan krypa in och sätta mig vid brasan med min boktrave, som vuxit sig stor sedan sist......


I morgon hoppas jag i alla fall kunna presentera ett nytt (nygammalt) rum.......


7 kommentarer:

  1. Hej Eva!

    Hopps du känner dig bättre nu... för det där du räknar upp gör t o m mig 'svettig' när jag sitter vid datorn.... ;-) Ja, just det... sniglarna gillar lövgömmorna förstås..... Själv räfsar jag bort på de värsta ställena, men inte för att jag har några sniglar...ännu..... (tack!!!), men för att det blir så geggigt och tråkigt annars.....

    Projektet blir jag nyfiken på.....Är det månne det du tänker visa i nästa inlägg?!

    Och så blev jag kär i din vedtrave.... Den var bland det finaste jag sett där den står mot muren och under det gröna (är det pipranka...?!)Ved är vackert!

    Sköt om dig och jag håller tummarna för varma dagar hos dig!
    Kram Charlotte

    SvaraRadera
  2. Fin vedtrave du har. Härligt med hösten är att man "får lov" att krypa in och mysa, även om det föregås av en massa jobb.
    Jag har inte tänkt på sniglarna förr om åren utan sparat en del löv, framförallt i rabatterna....det blir väl till att tänka om i år.
    Fast samtidigt finns det ett stort område som är täckt med murgröna där jag antar att de gömmer sig också...men allt som kan försvåra sniglarnas överlevnad ska göras ;))
    Lycka till med projektavslutet...

    SvaraRadera
  3. Charlotte:
    Mycket bättre men inte bra. Borde nog ta det lite lugnt men..
    Rummet, som ni ska få ta del av senare idag, är inte samma 'rum', som vi nu jobbar med. Inget av dem spec. märkvärdiga men båda till stor glädje för mig.
    Visst är det pipranka, som klänger på trappräcket ovanför veden.

    AnnCharlotte:'
    Innan sniglarna kom innebar min höststädning, att alla löven (utom de från kastanjerna) makades in under träd och buskar, grävdes ner i kökslandet eller komposterades. Det är med stor sorg i hjärtat, som vi kört bort det, som skulle kunna berika vår magra jord. Men lövmassorna härbärgerade enorma mängder småsniglar. Redan tidigt på våren satt det sniglar (ibland många) på praktiskt taget varje blad. Visst utgör en murgrönematta också ett skydd men man kan ju inte 'kasta bort barnet med badvattnet'.

    Eva

    SvaraRadera
  4. Oj, vad du är igång för fullt igen! Hoppas du mår bättre men INTE överanstränger dig och ofrivilligt blir sittande vid en boktrave... ;)
    Ha det trädgårdsgott,
    Charlotta

    SvaraRadera
  5. Om man betänker vad alternativet är till att räfsa löv, bära krukor, trava ved, bädda ner bebisar och skydda det ickehärdiga, tror jag att vi väljer att tillhöra det trädgårdsarbetande folket. Gud ske lov och pris - ännu håller kroppen! Och när den icke gör det...
    Kramar till dig från åsen

    SvaraRadera
  6. Visst var det en onödig köldknäpp!! Alla vackra blad som bara rasade. Hoppas det dröjer länge till nästa kommer, och att det blir en lång mild höst så du kan arbeta lungt och försiktigt i din härliga trädgård. Ha det gott.

    SvaraRadera
  7. Charlotta:
    Det är kanske inte det bästa men det är det enda jag kan göra.....
    Jag hoppas, att det håller!

    Eva:
    Mitt val är enkelt. Kroppens måhända ett annat.
    Då blir det kris.
    Kramar

    Lotta:
    Som ett dödsbud om en, som man visste var döende. Lika svårt att acceptera ändå.
    Fick just en kommentar om att vintern väntas bli kallaste i mannaminne. Hoppas verkligen inte, att det kommer att slå in. Det räckte så väl med den gångna vintern.
    Ha det bra!

    Eva

    SvaraRadera