Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



torsdag 6 januari 2011

Nytt år



Jag önskar er alla en
God fortsättning på det år, som nyss börjat.
Ett riktigt gott, friskt och frodigt trädgårdsår.
Och ett givande bloggår.


Förra året hann inte riktigt avslutas, innan vintern gjorde sin alltför tidiga entré.
 Det innebar, att vi inte hann avsluta en del viktiga arbeten,
vilket i sin tur betyder, att vi på nytt, måste börja i uppförsbacke det här året.
Det betydde också, att en hel del växtmaterial redan från början blev förlorat.
 Det, som skulle bli stommen till detta årets blomsterprakt.
All snön har sedan inneburit stora skador på trädgården.
Medan ni visat vackra bilder av vinterklädda trädgårdar,
har jag nästan gråtit över tillståndet i min egen trädgård.
Det är knäckt och brutet. Det ser ut som ett slagfält.
Och det har tidvis känts, som om detta måste vara dödsstöten för vår trädgård.

Det blev jul och nyår och då brukar vi ta oss ut i skogen för gemensamma långpromenader.


Att vandra i skogarna ger både sinnesro och perspektiv på tillvaron.
Årets vandringar gjorde oss ledsna och oroade - men gav oss samtidigt distans till skadorna i vårt eget paradis.


De mörka, vackra skogar vi brukat vandra i var borta.
Ersatta av kalhyggen.
Vägarna var kantade av timmerhögar och landskapet såg ut som ett dött spöklandskap.

Orsakat av skogsdöd.
Det sved i våra hjärtan.
Vad betyder väl sargade buxbompartier och några kullfallna träd i vår trädgård i jämförelse med att stora skogar försvinner?


Sorgen och frågorna hur vi ska handskas med skadorna i vår trädgård finns förstås kvar
och ni kommer nog att få höra en del om det längre fram.

Just nu känns det tungt.
Den efterlängtade perioden av vila och återhämtning blev inte vad jag hoppats och jag känner mig trött och sliten.
Och jag kan inte precis säga, att jag längtar efter våren.
Jag vill helt enkelt inte se eländet. Är inte mogen för det.


Jag försöker intala mig, att man inte ska gråta över spilld mjölk,
att man inte ska 'måla fan på väggen',
att man inte ska låta sig påverkas av saker man inte kan påverka osv.
Men jag är ledsen.
Det känns, som om mina drömmar, när det äntligen började ljusna,
håller på att slås i kras.
Ännu en gång.
Om ni tycker, att det är ett väldigt klagande, så håller jag med er.
Men jag tycker, att det är ett elände.
Det ÄR ett elände för mig.

Och jag tror, att man måste gå igenom eländet för att kunna komma ut på andra sidan och orka ta tag i det.
Jag tror inte på att hurtfriskt klämma i med att 'vad spelar det för roll om hundra år?' eller liknande.
Det här betyder mycket för mig här och nu och det kan jag inte förneka.


Och jag tycker också, att jag av ärlighet måste delge er denna känsla.
Jag minns hur många av er i somras tycktes se på min trädgård med avund.
Detta är också en sida av mitt trädgårdsliv.
Att allt kan krossas av faktorer jag inte kan påverka.
Har allt arbete och alla uppoffringar varit värt det?
Jag skulle kunna förbanna mitt öde men jag inte tror på Ödet utan tror,
 att livet blir som det blir på grund av en massa val man gör under resans gång.
Så jag ifrågasätter mina livsval.
Var det verkligen värt priset och alla uppoffringarna?

Om ni tycker, att det låter som en livskris så har ni kanske delvis rätt.


 Men jag måste våga ställa de svåra frågorna.
Våga se in i mörkret för att kunna hitta ut i ljuset igen.

Och även om det ser mörkt ut, så tror jag inte, att jag kommer att gå vilse i mörkret.
 Jag ser, trots allt, en strimma av ljus där borta på andra sidan.


Jag hoppas och tror, att när våren kommer (och jag klagat färdigt), att jag är beredd att på nytt ta nya tag.
Jag är på väg....



Jag konstaterar också, att det i dagarna är ett år sedan jag gjorde mitt första blogginlägg.
Jag tänker på allt roligt och lärorikt jag sett på era bloggar under året och det roliga i att själv blogga.
På  allt det fört med sig.
Jag tänker med tacksamhet på responsen från er.
Inte hade jag väl trott, att så många skulle vara intresserad av att läsa om mina glädjeämnen och vedermödor i trädgården.
För min blogg har ju med några få undantag enbart handlat om min egen trädgård.
Jag tackar er alla och hoppas, att ni vill fortsätta följa med på min trädgårdsresa.
 I glädje och motgång...

Nästa inlägg kommer i alla fall att bli betydligt ljusare.

12 kommentarer:

  1. I mörka stunder får man se livet som en vågrörelse. Det går ner, men så småningom går det upp igen. Tung snö är tufft för trädgården, jag har flera gånger fått skynda ut för att befria häckarna från snö för att de inte skulle brytas. Och så växterna som aldrig kom i jorden. Men några klarade sig i fjol, kanske en vinter till?
    För att mota januarimörkret beställer jag fröer. Det inger mig hopp. Jag önskar dig ett riktigt gott nytt år med fler bergstoppar än vågdalar.
    Eva

    SvaraRadera
  2. Känslan känns igen, man vill ge upp när det drabbar en stor motgång och man behöver tydligen en tid av förtvivlan för att kunna bearbeta och till slut känns det inte som ett 'slut', utan man inser att man kan gå vidare och med lite distans kan man känna det positiva igen.
    Mariana

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas att det kommande året trots allt kan bli bra! Men jag förstår känslan, här håller jag på aktion rädda träd, plötsligt befinner sig hararna i gren höjd på all snö och de gnager på ALLT, även kvittenträd och andra älskade träd.. kram! Sophia

    SvaraRadera
  4. Ibland känns allt mörkt och då kan det ofta kännas lättare att få prata om det. Jag förstår så väl din känsla. När man har en trädgård som man kämpar med och så går förlorat i ett svep. Jag oroas också ju mer snö det kommer. Jag var ute senast igår och borstade bort snö från häck och buskar och nu vräker den ner igen. Jag har rådjur som äter upp mina azaleaknoppar. Var till slut tvungen att lägga över säckväv. Den måste jag ut och skaka snö av varje dag för att dom inte ska knäckas under tyngden av snö. Kanske helt fel taktik men ibland blir man desperat.

    Jag tänker inte komma med några hurtfriska utrop för jag förstår din känsla. Jag måste ändå säga att det känns skönt att läsa att du ändå ser en strimma av ljus.

    SvaraRadera
  5. Kram
    Snart återvänder ljuset och baradet brukar skänka en massa energi.

    SvaraRadera
  6. Livet är inte alltid vackert. På olika sätt drabbas vi av mörker om får tillvaron att verka hopplös. Men så vänder det och man förstår knappt varför mörkret kunnat ha sådan kraft. Hoppas att du snart hittar ljusare tankar. Hälsningar Hasse

    SvaraRadera
  7. Jag hoppas och tror att det kommer att vända för dig och att du åter finner ljust i tillvaron!
    Jag vet precis hur det kan kännas, har själv gett upp hoppet om livet flera gånger men envist ändå släpat mig fram för att få se ljuset igen och försökt att nöja mig med det jag har, inte fördärva mitt sinne med det som blev förstört. du ska se att det tids nog ljusnar.

    En stor stärkande Kram skänker jag dig!
    Sandra

    SvaraRadera
  8. Jag känner med dig! Här har en bit av häcken strykit med, ena halvan av en gammal ullvidepil och 2 sockertoppsgranar - hittills!! Och det är bara snön, vad sorkarna har hittat på vågar jag knappt tänka på. Hoppas farhågorna är större än verkligheten och att det kommande ljuset får sinnet att ljusna.
    Kramar

    SvaraRadera
  9. Nu är vi iallafall på rätt sida om vintersolståndet så det kan ju bara bli bättre och bättre nu....och vad vore våren om vi inte hade vintern???
    Ha det bra...på den fortsatta resan ;)

    SvaraRadera
  10. Tröstlöshet kan man känna ibland... att känna sig riktigt tröstlös är förfärligt men på något sätt stretar man på i alla fall och så småningom vänder det, en dag i taget. Hälsn. Åsa

    SvaraRadera
  11. Hoppas att du kan hitta tillbaka till glädjen och att få känna en positiv känsla igen...... Ibland får man bara 'förtränga' det som hänt/är jobbigt/inte går att göra något åt.... och gå vidare.... hur svårt det än kan vara.... och se framåt... även om det bara känns mörkt.... och tänka: nu är det som det är... hur kan jag göra för att det ska bli så bra som möjligt och hur ska jag tänka för att inte dränera allt för mycket energi..... Ta ett nytt avstamp helt enkelt.... I bland blir det många nya avstamp med korta mellanrum i livet.... vilket både är jobbigt men också ger en viss vana att byta spår snabbare och komma vidare. Allt börjar i tankarna.....

    Nu kommer snart våren också... och även om du inte ser fram emot den just nu... så för den med sig ljus och värme... något som är svårt att stå emot...

    Många stärkande och hoppfulla kramar till dig!
    /Charlotte

    SvaraRadera
  12. Jag tackar er alla för era rara ord men ni läser kanske in större förtvivlan än jag ville förmedla. Jag är ledsen och sörjer det förlorade men jag håller inte på att drunkna i sorgen.
    Jag väntade med att skriva inlägget tills jag lagt den värsta förtreten bakom mig och tyckte (tycker), att både text och bild trots allt förmedlar framtidstro och tillförsikt. Att det finns ljus också i mörkret.
    Att livet går både upp och ner är jag väl förtrogen med. Också olika sätta att förhålla sig till det.
    Men jag räds inte mörkret, varken vintermörkret (som jag tvärtom, i motsats till de flesta, uppskattar) eller livets svårigheter.
    Att livet inte är någon dans på rosor gäller i högsta grad också trädgårdslivet, där törnena ibland är fler än blommorna. Och det måste också få plats i bloggen.
    Jag väljer, att inte bemöta de enskilda kommentarerna, eftersom jag är rädd att kanske bli missförstådd och därigenom såra någon, vilket skulle kännas fruktansvärt efter er omtanke.
    Jag diskuterar gärna livets svåra frågor men inte här.
    Och bloggen ska inte heller handla om mig utan om trädgården – även om det ibland tycks vara samma sak.
    Konsekvenserna av vinterns härjningar lär jag återkomma till.
    Tack än en gång. Det känns så skönt att veta, att det finns så mycket värme och hjärtlighet.
    Och att få ta del av den.

    Kramar
    Eva

    SvaraRadera