Snart.......

För att (åtminstone för stunden) avsluta mina inlägg om fåglar och fågelfotografering:

En bra fågelbild ska innehålla allt, som andra bra bilder ska ha.

 Min idealbild har nog både skarpa och oskarpa inslag.

Kontrasten i att båda finns, gör bilden mer intressant i mina ögon.

En helt oskarp bild kan vara mycket vacker och förmedla oerhört mycket känsla men lite skärpa ger för mig bilden större kvalitet.

Det ger dessutom betraktaren trygghet, i att det finns en stadga, en fast punkt att fästa blicken på.

(Och det förmedlar känslan av att fotografen KAN... Att han eller hon vet vad  han/hon gör och medvetet har valt oskärpan.)

När det gäller en fågelbild, vill jag gärna ha skärpa på ögonen, klorna eller vingarna.

 Men jag har sett mästerliga och vackra naturfoton, där man endast kan ana konturerna av en fågel.

Som i alla foton är ljuset viktigt. Kanske det viktigaste.

 Ljusspelet i bilden. Ljuset som reflekteras i ett öga, silas mellan vingpennorna eller spelar i fjäderskruden.

En bra bild berättar gärna en historia.

En avbildning av en sittande fågel är, om den inte ingår i ett sammanhang, nog i de flesta fall ganska ointressant, oavsett hur välexponerad eller skarp den må vara.

Däremot kan ett bra fågelporträtt vara oerhört spännande och uttrycksfullt.

Och sannolikt väldigt svårt att åstadkomma.

Oavsett motivet är kompositionen viktig.

Det får gärna finnas en rörelse, dynamik, inbyggd i bilden, antingen fågeln (fåglarna) själv rör sig eller inte.

En bra bild ska dessutom kunna väcka eller förmedla en känsla.

Allt behöver inte serveras i bilden. Som betraktare ska man själv kunna lägga in något i bilden.

Nej, jag tror inte, att jag SNART kan visa er BRA fågelbilder. Långt därifrån.

Men jag fortsätter att lära mig, vilket just nu mest tycks innebära, att jag inser hur svårt det är.
De fågelfoton jag hittills är mest nöjd med, tog jag på gården en kylig dag i början av mars förra året

av kajorna, som bråkar om trädgårdens mest attraktiva boplats, skorstenen.

Både skärpa och exponering kunde ha varit bättre men

ögonen kan urskiljas (med lite god vilja), ljuset lyser genom vingpennorna och klorna mot antagonisten tillsammans med de öppna näbbarna förmedlar kajornas hetsiga och högljudda kivande.

Dessutom förställer det kajor, som jag i motsats till många andra gillar...


Men just nu är detta framför allt bilder, som signalerar VÅR!

Jag minns, att det var förfärligt kallt om fingrarna när jag tog fotona.

Jämförelse med andra foton tagna vid samma tidpunkt visar, att snön fortfarande låg kvar, liksom isen på dammarna och de första snödropparna hade ännu inte slagit ut.
Men även om kajorna inte tillhör flyttfåglarna, är deras bråkande inför bobyggandet ett riktigt vårtecken.

 Fullt i klass med stararnas ankomst.

Och när jag nu tittar ut på kajorna, som fortfarande mest är kaxiga mot både småfåglar och fasaner tänker jag, att SNART, SNART kommer ni att trätas om att få bygga bo i vår fina skorsten.

Apropå vårtecken, så såg jag för någon dag sedan årets första duva.

Jag efterlyste ju duvorna för ett tag sedan, helt omedveten om att de tillhör flyttfåglarnas skara.

Efter att jag skrivit blogginlägget läste jag, att de var de första av flyttfåglarna att återvända.

Och för någon dag sedan såg jag alltså en duva spatserande på den uppskottade gången framför huset.

Spejande som om den rekade inför sitt definitiva återkommande.

Med detta avslutar jag sviten av fågelinlägg (även om jag kommer att fortsätta att försöka förkovra mig)  och

SNART 

blir det trädgård för hela slanten igen!