Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



onsdag 19 oktober 2011

Tecken från skyn



Så kom då kylan.
Gubben Frost kom smygande om natten.
Sträckte sig över våra höga häckar och andades lätt på de växter, som stod där strax innanför.
In i trädgården vågade han sig inte.
Den här gången.

Eftersom det verkade bli plusgrader under veckan, fortsatte jag mitt arbete som planerat och helgen bjöd på det bästa arbetsväder man kan tänka sig så här års.
Mina allra känsligaste växter är inlyfta, resten får nattetid ett lätt täcke mot kylan i form av gamla lakan.
Men ännu är jag inte klar på långa vägar.
Jag började helgen med att plantera några vita nävor i dammrummet.
Dokumenterade i vanlig ordning med hjälp av kameran. 
Solen sände några låga strålar in över häcken på mig och trasten, som intresserat följde mitt arbete.
Det var något speciellt med solen denna sena eftermiddag.


Trots att vi har kommit ganska långt in i oktober spreds en ljuv väldoft över trädgården.
Mandelblom!

Ja, så säges det i alla fall.
Jag vet egentligen inte, för någon mandelblomning har jag tyvärr aldrig upplevt.
Det som doftar i trädgården just nu, är en clematis, som säges ha en mandelblomsdoftande blomning.
Väldoftande är den i alla fall, Clematis Flammula.


Uppdragen från frö, har den glatt mig under sensommar och höst under många år men i våras verkade den helt död.
Inte ett skott syntes och jag befarade, att den frusit bort helt.
Sent  på sommaren hittade jag till min lycka en planta i en plantskola men innan jag hunnit plantera den, såg jag några späda skott från den gamla plantans bas.


Skott, som nu alltså vuxit upp och också blommar.
Det är kanske inte den allra vackraste av clematisar men den sena och väldoftande blomning den bjuder på,
 gör den i mina ögon helt oemotståndlig.


Alldeles i närheten dök den här växten upp runt midsommar.
Då  upptäckte jag några vita blommor i en av de rabatter jag grävde upp och planterade i fjor.
Men detta var inget jag planterat eller sått. Har faktiskt aldrig sett den förr i trädgården.
Den enskilda blomman ser ut som en tusensköna men plantan är en och en halv meter hög.
Den har blommat oupphörligt sedan mitten av juni och är nu en stor och kraftig planta!


Någon, som vet vad det är?
Jag gissar på en aster men vilken?
Ganska oansenlig  men skyarna av de små vita blommorna är alldeles ljuvliga.
De enskilda blommorna är stora som en tusensköna, dvs ungefär 2 centimeter .



Nu blev jag på allvar varse solen.
Såg den inte mer ut som en klart lysande stjärna?


Jag gick ut på vägen för att få lite fri syn.
Men allt såg ut som det brukar.
Solens sista strålar silades genom löv och mellan stammar.




Det var lugnt och idylliskt.
Fridfullt.

Men så var den där igen.



Den lyste över ingången till kyrkogården, som om den ville visa mig något.

Jag drogs dit utan att egentligen veta hur.


Framför grindarna står en anslagstavla, som kungör vad som är på gång i församlingen.



Inga ordningsregler.

Men nu såg jag det jag faktiskt efterlyst:

Information om buxbomsvampen och meddelande om förbud av nyplantering.





Vad jag önskat slippa läsa var raderna om att sjukan nu nått Genarp, en av församlingens kyrkogårdar.


Därmed lär det väl inte dröja innan vår kyrkogård också drabbas.
Och därmed vi och vår trädgård.

Jag tog ett djupt andetag och kände mig matt och tom.
Solen var försvunnen och plötsligt var det bara kallt och ödsligt.




För när kyrkogården drabbas kommer det inte räcka varken med höga häckar eller hänglås på grinden för att stänga eländet ute.








14 kommentarer:

  1. Får hoppas den tar en omväg runt er...
    Mariana

    SvaraRadera
  2. Ja usch vilket elände det är med den där buxbomssjukan. Hoppas det hjälper med förbudet...och att folk respekterar det.
    De vita blommorna liknar skogsaster men min skogsaster är bara dryga halvmetern hög...
    Ha det bra :)

    SvaraRadera
  3. Klematis o höstaster. Ingen blomma är väl "för liten" när den sprider så fin både doft o skimmer från sin blommning.
    Hoppas att Sjukan på Boxbommen går en annan väg!! Tyvärr är det väl en grusad förhoppning? Den sprids ju även genom luften så våra bevingade vänner hjälper väl också till.? Naturens dåligheter kan vi inte göra mycket åt?? kanske tur i oturen- även detta!!
    Ninnekram

    SvaraRadera
  4. Hej! Jag tror att du har fått in sommarbinka, ta en titt på den här länken http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/erige/erigann.html

    Buxbomssjukan är så otroligt trist, vad är det som gör att vi får almsjuka, barkborrar och annat skräp? Svårt att se det positiva i det men det brukar komma solsken efter regn.

    Hälsn. Åsa
    PS: Provar att kommentera från Google chrome, har inte kunnat göra det på mycket länge, attans!

    SvaraRadera
  5. Mariana:
    Hoppas kan man ju men jag tror inte riktigt på det själv.

    AnnCharlotte:
    Tror tyvärr inte, att det räcker med att förbjuda nyplantering när svampen redan finns på grannkyrkogården. Både besökare och kyrkogårdsarbetare rör sig mellan kyrkogårdarna.
    Skogsaster är det inte. Hade den för många år sedan och bortsett från höjden avviker den. Den har fler kronblad, som är mer framåtriktade och hela växten ger ett mycket skirare intryck.
    Ha det bra du också!

    Ninne:
    Ingen blomma är för liten för mig. Tvärtom. Jag föredrar de små rara framför stora pråliga blaffor.
    Ja, det är nog att hoppas på för mycket att tro, att vi skulle bli förskonade från buxbomsvampen. Både djur och människor bidrar till spridningen och om människorna drar hit den, kommer med all säkerhet både fåglar och katter att hjälpa till att få den över den smala bygatan. Jag önskar innerligt att vi hade kunnat göra något men känner mig lika maktlös som inför almsjukan för 25 år sedan. Då förändrades hela miljön och om vår buxbom dör.... Ja, då då dör en del av mig.

    Eva

    SvaraRadera
  6. Åsa:
    Tack för länken! Har förstås inte kollat detaljerna men nog stämmer både beskriving och bilder på min växt. Får kolla närmre imorgon och försöka ta lite frön, om den nu inte skulle vilja självså sig igen. För den är riktigt fin, tycker jag.
    Nej, jag kan inte se något positivt i att buxbommen dör. Inget alls. Tvärtom. Otroligt sorgligt för de flesta och katastrof för de kulturmiljöer som bäres upp av den.
    Så ock för vår och vår trädgårds del.
    Men det var roligt, att höra av dig igen. Har ju också haft stora problem och försökt byta webbläsare, vilket bara delvis fungerat. Nu är ny dator på plats. Om än inte fullt installerad. Men det kommer.

    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  7. Hoppas innerligt att det hjälper med planteringsförbudet av buxbom på kyrkogården så att ni slipper den otäcka svampen. Tänk så hemskt det blivit med den, så mycket sorg den ställt till med för många.

    Din klematis är ju fantastisk som blommar så fint nu ... och som doftar mandel. Det måste ju vara underbart mitt i oktober.

    SvaraRadera
  8. Anita:
    Vi kommer att bli förkrossade när den kommer.
    Men clematisen är underbar. Den påminner om skogsklematis om än inte lika kraftigväxande men den sena och rikliga blomningen är tacknämlig. Doften är en extra bonus nu när inte mycket doftar i vår trädgård sedan Katsuran fällt sina blad.
    Ha en skön helg!
    Eva

    SvaraRadera
  9. Jag förstår precis hur du känner för buxbomssvampen, jag försöker sticka huvudet i sanden och hoppas att några klot ska klara sig. De ser inte jättesjuka ut nu, men det är väl det luriga med den svampen, att det ser bedrägligt bra ut. För en gångs skull hoppas jag på en kall vinter, i en fåfäng förhoppning om att det ska ta kål på svampen. Jag hoppas och tror att jag ska kunna ersätta buxbomen, men det känns som ett tioårsprojekt, suck.
    Din klematis är ju fantastiskt fin, och med mandeldoft, mmmm!
    Jag håller tummarna för att svampen håller sig borta från dina trakter!
    Kram
    Katarina

    SvaraRadera
  10. Jag är ledsen Katarina men jag tror inte på det.
    Allt påminner allt för mycket om almsjukan. Vi hoppades och hoppades. Att vi inte skulle drabbas. Att några träd skulle klara sig. Att åminstone DET TRÄDET skulle få stå kvar. Men våra böner förblev ohörda och vi drabbades med all kraft.
    Nu känns det precis likadant och min överlevnadsstrategi hade önskat, att det fanns lite hopp. Men samma strategi försöker få mig, att inse att det är kört. Att jag måste hitta andra lösningar. Men lösningarna är både för kostnads- och tidskrävande för att lugna mig. Vi planterade buxbom i 15 år. Satsade allt. Det tog ytterligare 10 år för det att växa samman. Vi har inga resurser att ersätta buxbomen och även om så vore, räcker vår tid inte till.
    Pessimistisk men jag hoppas, att allt inte blir lika svart som jag just nu befarar.

    Kramar
    Eva

    SvaraRadera
  11. Åhå, en sendoftande clematis är ju aldrig fel. Den skiver jag ner på listan direkt. Det är fruktansvärt med buxbomssvampen. Alla dessa skånska trädgårdar med de gamla häckarna.... man gråter inombords... och sen är det ju de egna plantorna.... min lilla höna t.ex. Hur ska hon kunna ersättas? Man får försöka se det i ett större perspektiv så blir man kanske inte så ledsen....eller...
    Kram

    SvaraRadera
  12. Förlåt mitt sena svar.
    Ja, mitt hjärta gråter verkligen. Kommer nog att vråla av smärta. Men visst finns det sådant som är värre. Men det är illa nog.
    Så det gäller att ta vara på glädjekornen, som ändå finns och glädjas åt dem. Clematisen till exempel. Men det finns mer som fortfarande blommar hos oss. Hur är det hos dig?
    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  13. Jag tror din vita asterlika är en Boltonia. Väldigt lik Aster men högre. Jag har en lilablå som oxå är i 150cm längden. Hos den jag fick den av är den närmre 200cm men det blir den inte hos mig.
    Inte speciellt vanlig!! Jag har haft många växtkännare i min trädgård, men de känner inte igen denna...
    Min växer mycket stadigt och sprider sig en hel del med rotskott precis som vissa astrar.

    /Lillianna
    http://tradgards-tankar.blogspot.com/

    SvaraRadera
  14. Den skiver jag ner på listan direkt. Det är fruktansvärt med buxbomssvampen. Alla dessa skånska trädgårdar med de gamla häckarnaTänk så hemskt det blivit med den, så mycket sorg den ställt till med för många.

    SvaraRadera