Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 12 december 2011

En älsklig historia



Det finns en del växter, som befinner sig i gränslandet till OGRÄS.
Dit hör de, som generöst självsår sig eller lättsinnigt lämnar den plats vi valt åt dem och springer iväg.
Dit hör alltså många av de ett- och tvååriga växter vi odlar men också en hel del perenner.
Dit  hör de växter, som den ene gläder sig åt att de trivs i den egna täppan men som den andre föraktfullt fnyser åt.
Dit hör, som ni vet, många av växterna i min trädgård.


Dit hör med all säkerhet den lilla Vårskönan, Montia sibirica syn. Claytonia sibirica.

Den finns numera på åtskilliga ställen i min trädgård.
Den är älskvärd, lyser upp i mörkret, är väldoftande, anspråkslös och tacksam (men lätt att plocka bort om den skulle hamna på fel ställe). Den fyller ut och väver samman. Och den passar överallt.
 Till dess fördelar måste jag också nämna, att den är ätbar!
Hade förvisso sett den kallas sibirisk portlak men därav inte dragit denna slutsats.
Vid ett besök hos familjen Mandelmann förra sommaren hittade jag den i deras lilla plantskola för ovanligare ätliga växter, Ensamma trädets plantskola.


 På namnetiketten stod det: Montia sibirica, den sibiriske gruvarbetarens sallad.
Jag frågade den unge mannen, som uppenbarligen hörde hemma på stället (och som jag nu vet heter Anders Kjellsson) och han berättade, att den helt klart gick att äta. Både blad och blommor.
Efter midsommar blir den lite besk, sa han....


Vårsköna heter den alltså på svenska och visst gör den skäl för namnet när den överdådigt täcker marken under försommaren. På bilderna ovan har syrenernas blomning följts av daggrosens (Rosa rubrifolia) men vårskönan fortsätter att blomma..



Men den fortsätter att blomma mycket längre än så, även om den inte uppnår samma rikliga blomning längre fram.
Här samma parti början av juni resp. slutet av oktober.


Jag skaffade ursprungligen frön till den för att så in under häckarna, där det blev stora hål när jag rensade bort kirskålen.


Och där växer den fortfarande.


Men jag blev snart varse, att den kunde användas till så mycket mer.


Den tycks klara sig under de flesta förhållanden.


Är lätt att etablera och sprider sig frikostigt både i sol och skugga.


Här har den själv hittat lite bar jord, där lammöronen tynat bort.



Blir det för mycket är den lätt att lyfta bort och de uppdragna plantorna är ytterst lätta att etablera på nya ställen.


(Har vid några tillfällen helt enkelt kastat in upprivna plantor, som här under den röda berberisen.)


Och den blommar alltså länge.
Tar en paus efter den stora tidiga blomningen men kommer igen.
Bilder från maj resp. oktober.



I början av november blommade den fortfarande.
Jag lade mig på magen i en rabatt för att få en lite annorlunda fotovinkel. Just när jag lyckats hitta fokus, hoppade käre maken (som fortfarande tar sig fram med hjälp av kryckor ) in i bildrutan.
 Jag suckade och slappnade av. Och råkade trycka ner avtryckaren.
Maken försvann och jag tog mina foton.
När jag kom in och tittade på resultatet av den oavsiktliga (och totalt misslyckade) exponeringen, kände jag en stor glädje och utbrast för mig själv:



'Jag är så glad, att du finns...'

(De andra fotona tycks ha drunknat någonstans på vägen mellan datorn och den externa hårddisken.)

Och just nu, när det är som allra mörkast, ja då lyser den fortfarande upp och sprider glädje.
 Som en ljusets, hoppets och kärlekens budbärare.


Den första och den sista bilden tog jag idag.
I morgon är det Lucia.

Osökt kom jag att tänka på följande ord, lätt förvanskade från sitt ursprung:

Den är tålig och mild. Den avundas icke, den förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

I sanning en älsklig blomma.


P.S. Lite fakta:
Vårskönan, Montia sibirica, anges oftast vara ettårig men är eg. perenn!
 Kanske kortlivad sådan men självsår sig då.
Hos mig har den varit flerårig, vilket resulterat i stora kraftiga plantor.
Plantan är en till tre decimeter hög (oftast mitt emellan) och de enskilda blommorna, som varierar från rent vita, över strimmiga till rosa är drygt 1 centimeter stora.


När de blommar i stora mattor fylls luften av en fin honungsdoft.
Den säges ibland föredra en fuktig växtplats men trivs utomordentligt också på min torra grusplan.



11 kommentarer:

  1. Den lilla söta blomman bor inte i min trädgård men skulle gärna få göra det!
    Trevlig Lucia
    Mariana

    SvaraRadera
  2. Vårskönans egenskaper verkar förträffliga...speciellt i en stor trädgård.
    Och det är bra mycket trevligare att rensa bort sånt man vill ha men som det är för mycket, av än sånt man inte vill ha alls.
    Jaha, så fick jag reda på vems den bilden var i tävlingen. Det hade jag inte gissat...
    Fast du har ju ofta annorlunda vinklar så när jag tänker efter lite....
    Ha det bra :)

    SvaraRadera
  3. Mariana:
    Rev av några tussar i ösregnet för att kolla om det fanns frön i dem. Det blev några få. Om det bara slutar att regna när jag är hemma ska jag försöka skörda några till. Har aldrig behövt ta frö av dem, då de skött spridningen alldeles utmärkt på egen hand.
    Ha det bra

    AnnCharlotte:
    Så sant. Stora ytor kräver mycket växter och då är det en fördel om de är snälla och breder ut sig. Om de då dessutom är så älskliga som vårskönan är allt väl.
    Ha det bra du också

    Eva

    SvaraRadera
  4. Älskligt och älskansvärt - två bra ord som särskilt i dag får mig att bli lite tårögd...
    Vackra bilder på önskansvärda blommor och älskansvärd människa. Var rädd om både det ena och det andra!
    Kramar från mig som drabbats av en tankeställare och påminnelse om livets skörhet!
    Eva

    SvaraRadera
  5. Vilken fantastisk liten trogen skönhet. Den får jag nog hålla utkik efter till våren.
    kram

    SvaraRadera
  6. Jag har den helt vita varianten, men har inte alls upplevt att den sprider sig så fort som den verkar göra hos dig. Kanske ska hjälpa den på traven...för den är ju kanonfin!

    /Lillianna

    SvaraRadera
  7. Lotta:
    Helt bedårande. Hann inte skörda några fröer och tror tyvärr, att det är lite för sent men frö finns hos Impecta.
    Kram

    Lillianna:
    Vet ärligt talat inte hur fort det gick men det skadar nog inte med lite hjälp även om den klarar sig bra ändå. Lycka till!

    Eva

    SvaraRadera
  8. Kikar in, nu efter att elen tillåter datorn att fungera :) för att önska Gott Nytt åR,
    du skriver att datorn är en förutsättning för att kunna fotografera nuförtiden.
    Vet du, jag har faktiskt, ett bra tag nu, haft känslan, tanken, kännt drivet, att göra ett mörkrum. Fota på gammalt vis och framkalla själv. Drömmen vore att få tag i en gammal Hasselbladare... en som satte skärpan som en smäck liksom !!
    Gärna stora plåtar som tillåter STORA foton.
    Det är min dröm just nu. Och som fotograf tror jag att jag verkligen skulle utvecklas i och med utmaningen att få bilderna att bli exakt rätt direkt! Åhhh vad roligt det skulle vara!!!! :)

    // Wictoria Boije

    SvaraRadera
  9. Kære Eva, hvor er det en yndig lille blomst og navnet passer perfekt:)
    Jeg har lagt et link til dit växthus transformation på Claus Dalbys blog, han er på udkik efter særlige växthuse, håber at det er ok for jeg er vild med dit.

    SvaraRadera
  10. Wictoria:
    Din kommentar kräver eg. ett långt svar.
    Ett svar, som handlar om drömmar men också om en krass verklighet. Och, som vanligt, håller jag med dig även jag själv för tillfället är fullt nöjd med att kunna få leka och experimentera med min digitala kamera på ett sätt, som jag aldrig kunde tillåta mig när jag, utan tillgång till eget mörkrum, fotograferade analogt. Men jag ser fram mot att fortsätta följa dina fotografiska äventyr. Och jag ser fram mot min egen fotografiska utveckling på mina villkor.

    Lisbeth:
    Tack snälla du för att du framhäver mitt lilla växthusprojekt. Det är så roligt, att du (och andra) kan se glädjen och möjligheterna i det och att det inte alltid krävs så stora investeringar för att uppnå tillfredsställelse.
    Min stora dröm är fortfarande det där orangeriliknande växthuset, som jag önskade mig och ritade redan för flera decennier sedan men det lär nog förbli en dröm.
    Jag tror kanske inte, att mitt standardhus är vad Claus är på jakt efter och han lär nog också ha gett upp hopppet för mig (!) men tackar för din länk.

    Kramar
    Eva

    SvaraRadera