Sniglar

Jag hade inte tänkt göra något snigelinlägg, eftersom jag inte haft några problem med mördarsniglarna på flera år men sedan AnnCharlotte med bloggen Rosor, magnolia och mycket mer upptäckt sniglar i sin trädgård, började jag skriva ner några punkter, som jag tänkte maila henne. Men så tänkte jag, att det kanske finns någon annan också, som kan ha nytta av mina erfarenheter, så jag bestämde mig för att göra ett inlägg om det istället. Men inlägget blev långt. Alldeles för långt för ett blogginlägg, så jag har lagt det på min hemsida istället.

 Klicka här om du vill se fler snigelbilder eller läsa om mina erfarenheter och tankar efter 20 år med mördarsniglar i trädgården.

Men sedan några år är det alltså lugnt vad sniglar beträffar i min trädgård. Som jag skrev i förra inlägget, hittade jag en del sniglar efter den långvariga värme- och torrperioden, vilket var väntat. Jag lär aldrig bli av med dem helt och hållet. Och när de nu dök upp var det förstås viktigt, att vara på sin vakt. Viktigt, att leta och att plocka de sniglar jag hittar och att lägga ut ett järnfosfatpreparat, som ska ta de sniglar jag ev.inte upptäcker. Men också viktigt, att inse, att för varje vuxen snigel som finns, det är risk för ett stort antal nya. Således har jag varit extra uppmärksam och letat efter både småsniglar och snigelägg. De senare har jag alltid haft svårt att hitta men jag lyckades träffa på några gömmor.

Äggen är mjölkvita och ca 5mm stora.

Men häromdagen hittade jag detta under en barkbit.
En äggömma med bortåt 50 ägg, vilket osar mördarsnigel men äggen var inte mjölkvita utan betydligt klarare. Jag slevade upp dem med en sked men innan jag destruerade dem kikade jag lite närmre på dem.

Det var helt klart snigelembryon, som växte till sig därinne men var det nya små mördarsniglar?

Säg den lycka som varar...

Visst hade jag sett, att det blivit små hål på grobladets blad. Men det fanns liknande små hål på t.e.x kungsljusen och jag trodde, att de var orsakade av någon sorts larver eller insekter. Vi har i år haft stora skador på allt från hästkastanjerna

till vippramsen

till följd av insekter och små krypande trådar, som efterhand utvecklats till feta larver på bekostnad av mina skyddslingars fräschör. Men eftersom jag ständigt jämför med sniglarnas ohämmade kalätande, har allt tyckts mig bagatellartat. Jag har klämt ihjäl så många jag hunnit och nupit bort de mest fula bladen och blundat för det andra. Och de små hålen på växterna i rabatten negligerade jag alltså.

Men när jag häromdagen skulle titta till den nya rabatten när regnet upphörde såg jag dem! Sniglarna!

Då hade jag redan konstaterat, att de krupit upp ur sina gömmen efter torkan och jag hade precis 'oskadligjort' ett i mina ögon alltför stort antal ute på ön.

Men trots min tillförskt i att sniglarnas antal var begränsat, så hade de på nolltid på några regniga dagar smaskat i sig stora delar av grobladen och gjort stora hål på kungsljusens blad.

Och jag vet, att om inte ett under inträffar, så är dessa plantors öde beseglat.

De satt på vallmon. Och på den kära blomstertobaken, som var helt massakrerad!

 Blomstertobak tillhörde de växter, som jag snabbast insåg det meningslösa i att försöka odla med sniglar i trädgården. Men nu hade jag hoppats att det skulle gå. Men tydligen icke så.

Eftersom de inte var planterade i jorden utan stod kvar i sina krukor, evakuerades de tilltufsade resterna i iltransport till en förhoppningsvis säkrare plats tillsammans med bl..a. Plectantrus argentatus, i vars kruka denna fuling hade den dåliga smaken att behaga inta sin måltid.

Men när man tittar på honom/henne ser det ut som om han/hon inte ätit på evigheter, vilket sniglarna säkert inte gjort denna extremt torra sommar. Inte att undra på att de var hungriga.

Ja, säg den lycka som varar.
Jag undrade i mitt stilla sinne hur länge rabatten kommer att vara?

PS. Fulingen 'varade' inte längre än det tog för mig att fotografera den. Bah!

Fast egentligen tycker jag inte, att de är så fula. De är både spännande och ändamålsenliga.
Och ibland rent av riktigt vackra.....

Om de bara inte blev så rysligt många.

Grobladet

Många av de växter jag planterat i den nya rabatten är liksom på många andra ställen i trädgården växter, som är ytterst lätta att föröka. Sådana, som själva sprider sig med frö eller sådana, som är lätta att dela eller att ta sticklingar av.

Det är också dessa, som till största delen anger karaktären på denna rabatten.
Ett lågbudgetprojekt med andra ord.

Några av sorterna har dessutom överlevt åratal av vanvård medan andra faktiskt helt försvann under de åren men nu börjat dyka upp lite varstans i form av självsådda fröplantor. Dit hör flera av de sorter som sniglarna åt upp.

Dit hör det röda grobladet, Plantago major 'Rubrifolia'.

En kär gammal vän, som många nog skulle avfärda som ogräs. Och visst sprider det sig lika ohejdat som det vanliga grobladet. Men jag ser det enbart som en fördel, eftersom det förser mig med många plantor och jag har inget emot att behöva rensa bort de oönskade. Men om man tycker, att man vill bespara sig det besväret får man väl klippa bort fröställningarna innan de mognat. Själv tycker jag, att kolvarna är eleganta och tillför en extra dimension. Dessutom är de fina att torka och får ofta en kontrastverkan i en torkad bukett.

Jag fick min första planta av Eva Falck på Tirups Örtagård för länge, länge sedan. Då var mitt trädgårdsintresse begränsat till köksträdgårdsodling. Men dit tyckte jag, att kryddväxterna hörde.  Krydd- och medicinalväxterna, som hade allt jag kunde önska. De var själva essensen av begreppet Trädgård. De var nyttiga och användbara. De hade ett kulturhistoriskt värde och en spännande historia. Och de var vackra.

De hade de milda färger, som jag uppskattade och som oftast klädde varandra. Flera av dem var stora och frodiga. De var i allmänhet lättodlade. Och de spred sig med största lätthet, vilket gav mig åtråvärda gratisplantor. Allt detta tilltalade mig.

Det vackra röda grobladet flyttade alltså hem till oss. Att man kan påskynda sårläkning genom att lägga på bladen var inte avgörande utan informationen tillhörde kategorin kuriosa. Så småningom hamnade det i Dammrummet tillsammans med de vita växterna, sedan några andra växter med dragning åt det röda fått tillträde dit.

                                            (Foto från Dammrummet 1994. Groblad med vita rosor och Viola coronaria 'Alba'.)

Plantan kräver sol för att bli röd och hålla den röda färgen men jag tycker, att det är vackert när det skiftar mellan det röda och det gröna tillsammans med dess metalliska lyster.

Den är betydligt större än det vanliga grobladet, bladen är drygt 20 cm och kolvarna ännu högre. Plantorna blir kraftiga på en säsong. Jag satte 3 plantor i den nu aktuella rabatten och de har fyllt upp bra redan i år.

I den nya rabatten var det framför allt kombinationen med klotlöken, Allium sphaerocephalon, som var spännande.



Innan lökarna slagit ut riktigt skiftade också de i grönt och purpur och mötet dem emellan blev mycket lyckat.

När löken var i sitt esse och enligt min smak lite för skarp i färgen, var det grobladet som dämpade den. Men också stjärnflockan, de vita blomsterkörveln och nu på slutet blomstertobaken har, som syntes i förra inlägget, varit fina ihop med den.

När sniglarna härjade hörde grobladet till de växter som försvann. Men när det i fjor dök upp några plantor på grusplanen gladde det mig oerhört, både för att jag tyckte så mycket om det men också för att det indikerade, att sniglarna nu var i antal som var hanterbara.

Plantorna fick stå kvar och fröa av sig, vilket de gjorde med besked. Några flyttades alltså till den nya rabatten och några fick stå kvar men jag har i år rensat bort 100-tal, ja kanske 1000-tal.

De, som fick stå kvar är stora och fina  men som så ofta: Lätt fånget lätt  förgånget......

Fortsättning följer.

Nygammal rabatt del 2

Oj, så svårt, att göra ett kort inlägg om en rabatt, som jag tillbringat så mycket tid med. Med att planera och plantera förstås men framför allt med att titta på och fotografera. Så många turer jag gjort, för att se vad som hänt sedan sist. Dvs för en kort stund senast. Väntan på att nästa växt skulle slå ut. Väntan på hur kombinationerna skulle te sig. Och inte minst hur rabatten förändrades i olika ljus. Det har blivit många turer. Och många foton.

De flesta kombinationerna blev precis som jag hoppats, vilket kanske inte är så anmärkningsvärt, eftersom jag idag kan använda datorn för att göra en 'förhandsgranskning'. De flesta växterna kände jag ju sedan tidigare och med gamla foton var det lätt att sätta ihop rabatten så, att det borde se bra ut..... Frågan gällde mest om timingen skulle stämma. Skulle växterna blomma samtidigt så som jag önskade?

Det skulle alltså bli en rabatt där den gemensamma nämnaren skulle vara växter med mörkt purpurfärgade blad och blommor, som skulle blandas med vita blommor för att inte bli för dyster.

Jag hade samlat ihop ett antal växter, som jag redan hade och köpte några nya. När jag började plantera blev jag rädd, att jag valt för många sorter på den relativt lilla ytan. Jag brukar föredra några få växtslag och var orolig för att det skulle bli plottrigt. Men det brukar ju ordna sig ändå, eftersom vissa växter trivs och växer till sig medan andra inte klarar sig. Ett naturligt urval, som passar mig, eftersom jag knappast har tid att pyssla om små svaga kinkiga växter.

Men trots att antalet växtsorter var i största laget, så var det några som redan från början tog för sig och kom att dominera redan första året medan de andra fanns i bakgrunden.

Jag har redan nämnt aklejrutan, Thalictrum aquilegifolia, som med sina fluffiga ljuslila blomställningar och sitt vackra bladverk vävde ihop de andra. I rabattens framkant planterade jag några fröplantor av rött groblad, som kom att rama in och sätta avtryck på hela rabatten även om de inte alls dominerade till antalet. Dessutom gifte den sig på ett mästerligt vis med sina grannar. Nedan med klotlök.

Utropstecknen dem emellan var först honungslöken, Nectaroscordum siculum, 

som avlöstes först av klotlöken, Allium sphaerocephalon 

och därpå den mörka kvannen, Angelica gigas.

I 'plantskolan' väntar nu en mörk dahlia på att ev. få briljera när lökarna snart vissnat.

De viktiga vita inslagen utgjordes främst av de båda kungsljus sorterna, Verbascum blattari och V. chaixii 'Album'.

Dessutom fanns några vita vresrosor kvar sedan tidigare men de har delvis klippts ner efter blomningen och som sannolikt kommer att tas bort. Den inplanterade ettåriga blomsterkörveln, Orlaya grandiflora var vacker så länge det varade, vilket var alldeles för kort tid, varpå den ersattes av en blomstertobak, som eg. inte alls var tänkt för denna rabatt.

Men det saknas nog lite vitt i alla fall. På bilderna nedan blommar fortfarande Orlaya grandiflora. 

Dessutom finns bl.a. svarta klint, grekisk vädd, Knautia macedonica 'Mars Midget' och röd astrantia, Astrantia major 'Moulin Rouge'.



Utöver dessa blommande växter finns två plantor med rödbladig fläder, som ska fylla ut mellan blommorna. De ska klippas varje år för att inte ränna iväg utan just få den sammanvävande funktion jag vill ha.
Nedan Sambucus nigra 'Black Lace' tillsammans med utblommad aklejruta.



Som jag berättat, upptäckte vi, att hela rabatten var genomkorsad av sork- och/eller mullvadsgångar. Detta tillsammans med en osedvanligt varm och torr sommar har gjort, att en del växter inte utvecklats som jag hoppats och förväntat.
En del har nog dukat under, andra har tippat otaliga gånger, rests, trampats till och bundits upp och ytterligare några, som ännu inte kommit i jorden när jag insåg hur illa det var ställt, står kvar i sina krukor. Men hettan och torkan har inte gjort det lättare att få dem att se friska ut.

Just nu är jag i alla fall väldigt nöjd med rabatten.
Den blev det blickfång jag önskade. Ett blickfång att vila blicken på.
Lugnt och harmoniskt smälte den in bredvid den röda hasselbusken.
Den har ändrat skepnad efter hand men ändå förblivit densamma. Inslaget av ljusviolett från aklejrutan gav en extra poäng, som jag annars missat men när jag såg hur fint det blev, tänkte jag följa upp den med violruta, Thalictrum delavayi, för samma effekt nu på sensommaren. Violruta, som i dagsläget verkar vara svår att finna.




I sammanhanget kom jag att tänka på, vad någon (möjligen Gertrude Jekyll) sa om enfärgade rabatter: "Det viktiga är inte, att en rabatt är vit eller blå eller.... Det viktiga är, att den är vacker. Om exempelvis en ljusblå blomma skulle visa sig lyfta t.ex. en tänkt enfärgad vit rabatt, så ska den naturligtvis vara där. Trots att den inte är vit."

Något, som kanske eg.inte borde ha fått bli kvar var den självsådda vallmon. Jag hade planerat vita eller svarta vallmor. Hade kvar gamla frön av svarta och sådde dem. Alldeles kort därefter upptäckte jag att det var alldeles fullt av små vallmoplantor, som helt klart inte härstammade från de frön jag sått utan från gamla frön, som legat i jorden i mer än 10 år! Jag hoppades förstås, att de skulle bli vita eller svarta. Helst vita. Framför mig såg jag jag ett hav av svävande vita vallmoblad bland allt det mörka. Men jag befarade, att det kunde bli blommor av en fylld, fransig, bjärt rosa variant, som jag vid något tillfälle fick in i trädgården.
Och det blev så klart den fransiga.


"Bort! Bort!", tänkte jag men innan jag rivit bort alla ångrade jag mig. Inte för att jag på något sätt uppskattade de rosa blafforna utan för att bladverket var så vackert.



 I skymningen var det nästan självlysande mot det metalliska grobladet.

Och för att jag visste, att fröställningarna skulle bli så vackra. Därför genomled jag deras blomning, som ju var snabbt över. Men de får inte fröa av sig. Och jag hoppas, att det nästa år ska bli vallmor av färger jag uppskattar.... Men som en konsekvens av vallmons gråa bladverkets välgörande effekt lyfte jag också dit några krukor med Plectantrus, som också har gråsilvriga blad.

Jag har inte nämnt miscanthusen, Miscanthus 'Kleine Fontäne', som är planterad i centrum av rabatten och som nu börjar blomma med vippor, som kommer att dra åt det rosa hållet. Och möjligen får den alltså den mörka dahlian Dahlia 'Karma Chocolate' som sällskap.

Två härliga primadonnor. Ska bli spännande att se hur det blir....
Kvar att blomma är också Sedum 'Matrona' och så hoppas jag, att blomstertobaken ska växa till sig och blomma länge till. Dessutom kommer de nerklippta kungsljusen att komma med en ny blomning.
I 'barnkammaren' finns också ett stort antal plantor av svart Praktvädd, så än kommer det att blomma ett tag till.



Och spännande ska det bli, att se hur rabatten kommer att se ut nästa år, när den förhoppningsvis har vuxit ihop sig lite. Och på lite längre sikt. För det är ingen större konst, att plantera en massa växter och få det att se bra ut första året. Det är först senare, som det visar sig om det är rätt växt på rätt plats.
Det största frågetecknet gäller nog just platsen för rabatten. Den stora pilen i bakgrunden växer hela tiden i sidled och vi sågade bort flera grenar i höstas, eftersom de långa graciösa grenarna hängde ner över hela detta parti. Men jag har redan fått 'frisera' den flera gånger i sommar. Jag vill ju naturligtvis ha kvar pilen, som är ett underbart träd, både som kontrast till de klippta häckarna och som draperad bakgrund till rabatten men helst ska ju inte hela området begravas under dess sjok av blad. Om inte rabatten kommer att fungera får jag flytta den. Trädet går ju inte att flytta och det finns nog gränser för hur mycket vi kan ta bort utan att förstöra dess underbara karaktär..
Sorkarna vill jag helst inte tänka på alls i sammanhanget.
Hoppas bara, att de flyttar.

Detta var en (ganska) kort presentation av rabatten men jag får återkomma med porträtten av de enskilda växterna senare.

Nygammal rabatt

Som ni vet, lämnades trädgården åt sitt öde under många år. Det betydde, att naturen och kanske framför allt kirskålen tog tillbaka den mark jag med möda grävt ren.

Det betydde, att de rabatter som fanns blev övervuxna.Växterna blev uppätna av sniglar, torkade bort eller klarade helt enkelt inte konkurrensen.

Redan för ett par år sedan insåg vi, att vi var tvungna att bryta förloppet. Rabatterna var förstås förlorade men vi hoppades i alla fall kunna hejda sniglarnas framfart om vi försämrade deras förhållanden. Under den stora pilen fanns en riktig härd av både kirs och sniglar. Vi började med att klippa ner kirsen så lågt det gick med en gammal gräsklippare. Sedan la vi på markväv och täckte med bark. Den intilliggande gången markerades,rensades och fick ny singel. Gräskanten höggs och simsalabim blev det trädgård av det igenvuxna.

Alldeles bredvid hade vi ursprungligen en rabatt i en del av gräsmattan. Den var lika infekterad som allt annat men fick vara. Gräset (med stor kirsinblandning) klipptes men det var svårt att veta var gränsen mellan 'gräsmatta' och 'rabatt' var.

På de bilder jag visade från partiet i fjor syntes inte eländet.

men det såg det faktiskt ut så här:

Jag bestämde mig för att föröka reda upp det.

Med hjälp av plaströr av den typ, som används vid elinstallationer, formade jag rabatten på nytt. Rören, som är i 3-meterslängder, kan sättas ihop till lagom längd och sedan lätt böjas, så att man man kan se hur formen på den färdiga rabatten kommer att te sig. Detta är ett hjälpmedel jag ofta använt mig av för att få den form och de proportioner jag vill ha. (Syns också på översta bilden av gången, som formats på samma sätt.)

Jag började gräva och tänkte mig, att jag inte skulle plantera något förrän jag var tämligen säker på, att ha fått bort så mycket av kirskålsrötterna som möjligt.

Men framåt hösten sprang jag på några buxbomklot till ett pris, som jag bara inte kunde motstå. För en spottstyver köpte jag 6 klot, som jag eg. tänkte ha i gången till Dammrummet. Men när jag kom hem och skulle plantera dem, var ju den gången helt ogrävd. Men plötsligt såg jag hur 6 små buxbomklot skulle kunna knyta ihop buxbomhäcken (som syns på fotot ovan i den nu aktuella rabattens baksida) med den friare planteringen runt pilen och dammpartiet, Den häck,som utgjorde slutet på den formella och strikta, klippta delen av trädgården mot det mera naturliga planteringen.

Kloten stoppades i jorden. Och när det blev vår kunde jag inte motstå frestelsen, att börja plantera även om jag inte var helt säker på att jorden var ren. Jag grävde förvisso om rabatten ytterligare en gång men det hade nog inte skadat med att vänta lite till....

Den nygamla rabatten utgörs av en tårbit, där vi tidigare planterat några träd och buskar. De flesta träden hade vi redan sågat ner, eftersom det med tiden blivit alldeles för tätt men kvar stod bl.a. en rödbladig hassel, som skulle utgöra grunden i den nya planteringen.

Den gamla rabatten var och skulle åter bli en svart, purpur och vit rabatt. Som vanligt skulle jag använda det material, som jag redan hade och ev. komplettera med något nytt.

De växter jag skissade med var rödbladiga som bl.a. groblad och en euphorbia, som båda frösått sig på flera ställen i trädgården,

mörkröda aklejor 

och 'svarta' klint,


som också fanns en  gång.

 Dessutom befintliga vita växter med mörkröda inslag som
Geranium macrorrhizum,



de vita kungsljusen Verbascum chaixii 'Album' och Verbascum blattaria.

som skulle lätta upp de tunga mörka färgerna.

Den rosa phloxen delades men fick bli kvar tills vidare.

På plats fanns redan några frösådda plantor av Thalictrum aquilegifolium, som jag tidigare flyttat dit och de fick också stå kvar, trots att de egentligen inte riktigt platsade i min planering.

 Det skulle visa sig, att de nästan blev basen i den nya planteringen och väl matchade allt det vinröda. På plats fanns också några gamla frösådda honungslökar, Nectaroscordum siculum,



 som kompletterades med ytterligare några nyinköpta, så det blev 2 grupper. Samtidigt inköptes några Allium spaerocephalon (klotlök), som jag inte hade någon erfarenhet av alls. (Hade eg. önskat A.carinatum men det hittade jag inte.)

Så jag flyttade, planterade nyuppdragna plantor och köpte några nya. Bl.a. hittade jag till min stora glädje plantor av Angelica gigas, som också tillhörde det växtmaterial, som jag hade då för länge sedan.

Och hur blev det då?

Ja, ska man döma efter hur mycket jag suttit på soffan och tittat på rabatten, så är betyget gott....

En del blev bra medan annat behövs kompletteras och justeras.

Projektet har stött på den hel del motgångar. Först lyckades jag flytta ett flertal aklejor, som var rosa och ljusblå trots att majoriteten av plantorna var vinröda till nästa svarta, vilket var vad jag önskade här.


Sedan upptäckte vi, att hela rabatten var genomkorsad av sork- och/eller mullvadsgångar. Dessa tillsammans med en osedvanligt varm och torr sommar har gjort, att en del växter inte utvecklats som jag hoppats och förväntat.


I nästa inlägg får ni se hur det blev.

Kombinationerna.

Helheten.

 Och några överraskningar......

Jag förstår

om man höjer på ögonbrynen och skakar på huvudet, när jag gång på gång försäkrar, att trädgården inte är så vacker som man kanske kan förledas att tro, när man tittar på mina bilder och tackar nej till besök av både privatpersoner och journalister, som velat komma hit. Av era reaktioner förstår jag, att många tror, att trädgården är ett fullkomligt Paradis.
Och jag tycker, att den är ett paradis. Jag älskar min trädgård. Jag har grävt ner mitt liv, min själ och vartenda korvöre jag kommit över i den.
Och min trädgård är en pärla. Jag är ytterst privilegierad, som fått möjlighet att som en alldeles vanlig människa kunnat genomföra det här projektet. Priset har delvis varit högt och räknas i antalet arbetstimmar och försakelse av det mesta annat. Men likväl: Jag är djupt tacksam.

När jag säger, att jag är rädd, att trädgården kanske inte ska motsvarar era förväntningar, är det inte ett utslag av falsk blygsamhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Om jag ska visa trädgården vill jag, att den ska vara precis så vacker, som jag anser att den kan vara. Jag skulle inte uthärda, att någon kom hit och blev besviken, vilket är lätt att bli om man har för stora förväntningar. Och jag är medveten om, att jag byggt upp högt ställda förväntningar när jag visar vackra bilder från partier, som är i sitt allra vackraste. Tagna i det ljus, som får dem att framstå på bästa sätt.
Det jag visar är min dröm. Min illusion. Min livslögn. Att bli avslöjad skulle kanske knäcka mig….

När jag ibland visar trädgården, ser jag själv bara det, som inte borde synas just då. Tänker, att besökaren kanske inom sig säger: ”Men snälla nån! Det där kunde hon väl i alla fall ha snyggat till. Det hade inte tagit mer än en halvtimme….” Men det är bara så, att om något inte är fixat, så beror det enbart på att den där halvtimmen inte funnits. Jag tillbringar all min vakna tid i trädgården men måste hela tiden hårt prioritera vad som ska göras. Varje morgon skriver jag en lista på saker, som jag borde göra. Redan där hårt beskuren. Av de punkter, som hamnar på listan stryker jag sedan allt utom det absolut nödvändigaste. Kvar blir ett fåtal punkter, av vilka jag sedan oftast bara hinner med en. Och ibland inte ens det. Resten skjuts fram till dagen därpå. Och då är det redan ett antal nya saker, som skulle behövas åtgärdas. Som ni kanske förstår innebär det, att MASSOR aldrig blir gjort. Och precis som i så många andra sammanhang syns inte allt det jag faktiskt gjort, medan det ogjorda lyser i ögonen. I mina ögon och jag tror också i besökarens ögon. Även om många bedyrar, att det inte spelar så stor roll. Dessutom har vi i år prioriterat, att ta tillbaka delar av det vi förlorade när vi inte skötte trädgården. Grovjobb, som tagit både tid och ork. Kraft som istället kunde ha lagts på att få en hygglig finish på resten. Men vi valde, att följa vår långsiktiga planering före att göra trädgården prydlig för att kunna visa den i år.

Jag visar de bilder jag skapat. De levande, växande bilderna men också de bilder jag skapat genom kameralinsen. Och jag gläds oerhört om de bilderna kan göra någon glad. Kan ge inspiration. Kan bidra till att andra skapar egna, nya inre bilder.  På samma sätt som mina inre bilder av hur trädgården skulle se ut en gång byggdes upp av bilder jag sett. Texter jag läst.



Många har under årens lopp kommenterat genom att hänvisa till Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett och när jag nyligen skrev ett svar till en kommentar, kom jag att tänka på boken. Och på filmatiseringen av den. En film, som inte alls uppfyllde mina förväntningar. Som inte motsvarade mina inre bilder. Och kanske är det också det jag är rädd att orsaka, när jag hellre visar mina foton än trädgården.

Men trädgården är också väldigt privat. En stor del av mig själv. Att visa upp den ostädad eller slarvig, vore som att visa upp mitt obäddade sovrum. Eller som att gå på visit i arbetskläder,otvättad och okammad...

Att visa upp den i en ofördelaktig dager skulle vara kränkande för mitt ego. För min självaktning. Min perfektionism och prestationsångest. Min fåfänga.

Men trädgården kommer aldrig att bli perfekt. Dels är det alldeles omöjligt för mig, att hålla denna stora trädgård i det skick jag eg. skulle vilja. Inte minst med tanke på mina förutsättningar. Det, som de flesta kallar perfekt är inte heller vad jag strävar efter. Men jag är trots det perfektionist. Jag vet hur jag vill ha det. Hur den bild jag vill skapa ska se ut. Den bild jag vill visa upp. Och just nu är det många avvikelser från min målbild. Avvikelser, som inte handlar om lite skavanker eller lite ogräs. För sådana är det gott om. Nej, det handlar om betydligt gravare avvikelser. När det gäller ogräset, är faktiskt min toleransnivå ganska hög med undantag av ogräs i gångar och på grusytor, som jag vill ska vara rena från ogräs. Annars faller hela konstruktionen! I en formell trädgård ska strukturen, stommen, vara ren och tydlig. Det gäller inte bara gångarna utan också de klippta häckarna och formerna (även om allt naturligtvis inte kan vara nyklippt hela tiden) och det gäller gräsmattorna, som ska vara någorlunda välklippta. Detta blir kanske ännu viktigare, eftersom mina ’gräsmattor’ innehåller betydligt mycket mer än gräs. Det betyder inte, att jag inte accepterar eller rent av pysslar om småplantor i kanterna. Små frösådda eller ibland rentav inplanterade växter, som mjukar upp de strikta linjerna. Och som är en del av den bild jag vill måla. Men det jag kallar inte ogräs! Min målsättning är en strikt stomme, som sedan fylls med frodighet, som mjukar upp stommen. Motsägelsefullt? Men utan stommen och strukturen blir det bara djungel. Kontrasten mellan det ansade och det yviga är en avgörande och viktig ingrediens i min trädgård.

Men om det är så, att de som kommer hit kan känna den magi, som jag känner när det är som bäst vill jag naturligtvis gärna dela med mig av det också. Men då vill jag alltså känna, att trädgården är någorlunda i det skick som jag vill. Det är inte andras krav, som får mig att tveka utan mina egna högt ställda ambitioner. Har jag lagt ner så mycket i trädgården så SKA det vara fint om jag ska visa den. Så fint vi kan åstadkomma, vilket alltså inte är det samma som ’perfekt’. Just nu funderar jag mycket över om jag kan släppa på dessa krav. Att visa upp trädgården som den är, i vetskap om att jag kanske aldrig kommer att bli riktigt nöjd. Att jag heller inte vet, hur länge vi kommer att kunna bo kvar. Att i efterhand ångra det jag aldrig fick uppleva.



Tills vidare kommer jag att fortsätta att lägga ut mina drömmar men också berätta om både tungt arbete och motgångar på bloggen. På hemsidans fotosidor blir det fortsatt mest förljuget och drömskapande.

Hoppas, att ni vill fortsätta att följa mig på min på min trädgårdsresa.
Närmast ska ni få ta del av ett av årets projekt. Ett av de många partier, som var totalt igenvuxet av kirs. En av de rabatter jag tänkte återskapa.