en söndag i oktober

Efter en vecka, då jag inte kunnat göra något, allra minst njuta, kändes det (efter en behandling) vidunderligt skönt.
Jag tog kameran och gick ut för att se vad som fortfarande var njutbart, fortfarande ev. blommade och förstås...vad som behövdes göras.

Det blev åtskilliga bilder och med kommentarer skulle de kunna fylla (nästan) lika många inlägg.

Men efter bara en veckas ofrivillig frånvaro kändes trädgården ny och fräsch, trots att färgskalan är dämpad och det mesta i sin förberedelse inför vintern nog egentligen mest påminner om förgänglighet.
Men på nytt kändes trädgården....alldeles underbar.
Kanske var det resultatet av den oro jag känt när jag inser, att den dag då jag inte längre kan sköta trädgården kommer allt närmre.


 Några bilder lades åt sidan för senare nyttjande men många (alltför många?) tänkte jag dela med er med en gång.

Det är i stort samma motiv, som ni redan sett många gånger men .....så måste det nog bli.

Trädgården är inte oändlig.

Flera av rosorna blommar fortfarande.
Några som 'Trier' (ovan) och 'Mevrouw Nathalie Nypels' har blommat sedan midsommar.

  



 

 Dags att tömma ut vattnet och lyfta in karet



och det är hög tid att lyfta in krukorna och räfsa undan löven...

I den nya pilrabatten blommar dahlian vidare.

Hittills skyddad av ett lakan på natten men nu måste hon nog in å det snaraste.



 

  Kungsljuset fortsätter att bjuda på sin skira blomning.

Ute på Ön

är det dags, att bomma igen Lusthuset för det här året,

 

ta in utemöblerna

och silverklotet, som ännu vilar i sin stubbe.

Det är först när vi närmar oss huset, som de riktiga höstfärgerna börjat framträda.





Dags också att ta in torkvindan, som mer och mer faller sönder i sina beståndsdelar.

Jag undrar om detta var dess sista sommar....

Euphorbia 'Diamond Frost' blommar oförtrutet vidare.

På grusplanen flammar det i guld och rött



Men på andra hållet, mot bygatan och kyrkogården, är det fortfarande grönt.
Blekt men grönt.





'Diamond Frost' igen.
Det måste nog bli ett eget inlägg om denna favorit





På andra sidan trappan har Gauran fått sällskap av blommande murgröna

 



och och bit därifrån ännu en av långblommarna, Viburnum plicatum 'Watanabe'.

 

 

och ett vitt kungsljus med gult öga, vars namn jag inte längre minns....



Bättre och bättre...

Tack alla rara för era deltagande kommentarer!

Kan härmed meddela, att det faktiskt blir lite bättre för varje dag!

Det är inte min avsikt, att denna blogg ska avhandla vare sig mitt liv eller min hälsa men eftersom det här i allra högsta grad påverkar mitt trädgårdsliv tycker jag, att det trots allt är legitimt, att ta upp det.

Jag har haft problem med mina leder i 35-40 år men lärt mig hantera både smärtan och den dåliga stilstyrkan. Men då och då överskattar jag nog ändå  mina resurser och tar i lite för mycket.... Straffet blir då ibland, som nu, en led- eller seninflammation. Denna gång i en axel, vilket inte bara är smärtsamt utan totalt omöjliggör all aktivitet.

Tyvärr måste jag erkänna (också för mig själv), att min trädgård nog är både större och mer arbetskrävande än vad som är bra för min kropp.

Att den är en lisa för själen hjälper inte mycket när kroppen sviker. 

Och att huvudet vill mycket mer än kroppen är en svårlöslig ekvation.....

Det trista i sammanhanget just nu, är ju, att förra veckan med sitt underbara väder var helt förlorad. Både ur njutnings- och arbetssynpunkt. Och det var nog den vecka på hela året, som jag mest av alla hade behövt utnyttja. Nu står fortfarande nästan alla krukor kvar ute (och de, som jag redan lyft in provisoriskt fick varken ljus eller vatten under veckan som gått, så de ser ut därefter.) Flera hundra småplantor, som ska i jorden innan kylan står kvar i sina krukor.

Men även om det alltså vänt, lär det ta några veckor innan inflammationen är läkt och troligen betydligt längre innan jag vågar ta i för fullt igen.

Bättre och  bättre blev också fotona i inlägget.

I går eftermiddag såg det ut att kunna bli kallt i natt, så jag försökte i alla fall lägga ut lite lakan och säckväv över en del av krukorna. Jag såg med sorg på allt som fortfarande blommade och klippte av några blommor, som riskerade att se ut som disktrasor om kylan skulle komma. Det var den underbara Doftliljan, som kom i jorden lite sent och sedan hamnade för skuggigt och därför inte börjat blomma förrän nyligen och som fick sällskap av en dahliablomma och en handfull mörka scabiosor och några jätteverbenor. (Har ni förresten upptäckt hur lätt verbenan bildar rötter i vasen?) Jag stoppade bara ner blommorna i ett glas utan något som helst arrangemang. Men det blev trots allt en fin liten bukett, som jag beslöt föreviga.

Men aj, aj, aj! Blommorna, som klädde varandra så fint på frukostbordet blev helt misslyckade på fotona ..

Om de vita doftliljorna var välexponerade, så blev den mörkare scabiosan och dahlian alldeles svarta.

Men allt eftersom blev bilderna om inte bra, så åtminstone bättre. Och  bättre.





Det blev en tur i trädgården också med kameran men eftersom jag misstänker, att olämplig arbetsställning framför datorn möjligen bidragit till mitt jämmerliga tillstånd, får jag ta det lite lugnt också med bloggandet tills det känns helt bra. Men det kommer mera.....

UR FUNKTION

Måste tyvärr meddela, att bloggaren och (vad värre är) trädgårdsarbetaren Prästgårdseva

FÖR TILLFÄLLET

är ur funktion.

Dåliga leder och hårt trädgårdsarbete är naturligtvis alls ingen bra kombination men det är det inget att göra något åt.

Det är bara att köra  på.
Så länge det går....

 Men i lördags sa kroppen STOPP!!!
0ch gick i strejk.

Nu MÅSTE jag vila.

Och detta, mina vänner, är alls ingen njutning.

Det 'gör ont' ( mycket ont) och jag är frustrerad och tvärilsk.
Så mycket jag skulle göra. Och vädret, som är perfekt för höstgöromålen.

Men jag kan inte göra någonting.  Knappt sitta still. Inte ens hålla i kameran.

Nu hoppas jag bara, att vi ska kunna komma överens igen, kroppen och jag....

Denna pekfingervals är skriven (med hjälp av 'nässupport')  i flera omgångar.
Jag ska försöka färdigställa något av de inlägg, som ligger halvfärdiga som utkast.
Kan i alla fall inte göra något annat.

P.S. Bilden har inget med texten att göra.

En lustifikation skickad av en god vän. En s.k. 'lånad bild'.

Men den påminner mig bara om att jag hade tänkt ge en av de låga häckarna en lätt frisering innan vintern.

BAH.

Rapport från en barnkammare

Nä, nu tror jag, att ni gissade fel!

Det ska inte handla om en barnkammare i betydelsen Nursery, som i sin tur avser en plantskola.

Inte just ni i alla fall...

Det ska inte heller handla om små barn eller deras rum.

Jag syftar faktiskt inte ens på den kammare jag just nu sitter i.
Ett i och för sig litet mysigt rum, som på prästens tid var pigkammare men som vi använde som barnkammare till yngste sonen. När han vuxit ifrån både rummet och behovet av närhet, övertog jag rummet och skräddarsydde en arbetsplats till mig. Kvar finns dock en hel del rekvisita från barnkammartiden.
En miniatyrgunghäst, nallar, fåglar och min egen gjutna järnkatt....
Men trots att det alltså inte skulle handla om detta rum heller, så närmar vi oss ändå pudelns kärna.
Det handlar om nämligen om DJUR.

Det handlar om sniglar...

Men låt oss ta det från början:

Minns ni, att jag, när det första regnet kom efter den långa torrperioden, hittade en del mördarsniglar i trädgården? (Om inte, titta här.) Det var inte helt oväntat, eftersom vi tidigare har haft mycket sniglar och även om de i stort sett inte märks längre, så vet jag, att de finns där. Jag plockade sniglarna. (Efter att ha fotograferat dem förstås!). Och sedan var jag extra uppmärksam för att kunna hitta fler. För jag vet, att man nog aldrig hittar riktigt alla. Och jag drog slutsatsen, att om det fanns några tiotal vuxna sniglar, så borde det också finnas ett antal äggsamlingar. Alltså ökade jag kollen efter ägg också. Och mycket riktigt. Efter några dagar hittade jag några samlingar.

Den första såg ut precis som de 'skulle'.
Ca 50 stora mjölkvita ägg.

Men nästa samling avvek från vad jag väntat mig att hitta.
Det var lika många många ägg och lika stora men de var inte mjölkvita utan glasklara. Jag tog en sked och lyfte upp äggen i en skål och började trycka sönder dem, när jag såg, att de inte var helt tomma. Glasögonen åkte ner på näsan och jag tittade lite närmre på äggen.

Det var då jag såg, att det fanns något i äggen.
Något som såg ut som en snigel.
 En ganska färdig snigel.

Jag tog en del foton och fortsatte att förstöra äggen när jag hejdade mig på nytt.
Tänk om jag skulle försöka få äggen att kläckas....
 Så att jag skulle kunna se om detta trots allt var mördarsniglar.
 Kunna få veta hur stora de är när de kläcks.
Hur fort de växer.
Frågor jag ofta ställt mig under de år vi plågades av snigelinvasionen. Jag hittade ju då ofta små sniglar, som jag undrade hur gamla de kunde vara.

Alltså hämtade jag en glasburk, som jag bäddade med material från ön, där jag hittat äggen.
 Som madrass fick de lite jord och bokollon. Sedan bäddade jag med lite torra löv och småkvistar. Släppte ner några skedar ägg och la ett täcke över dem av ytterligare löv och några små barkbitar.
Burken sattes i uthuset.

Jag tittade till burken dagligen och efter några dagar tyckte jag, att äggen som låg i utkanten såg lite skrumpna ut. Jag misstänkte, att de inte klarat hanteringen men lät burken stå kvar. Kanske fanns det några ägg kvar, som skulle klara sig. Hur många ägg som hamnade i burken hade jag tyvärr inte räknat.

Knappt en vecka senare såg jag några tunna trådar på burkens insida. Små maskliknade, vita , sytrådstunna streck. Kunde det vara sniglar? Eller var det någon sorts maskar som följt med bäddutrustningen?

Jag kunde inte avgöra vilket.

Men bara några dagar senare hade de små blivit lite, lite större och jag lyfte ut burken och tittade lite närmre på de små. Med kamerans hjälp kunde jag se, att de små färglösa krypen helt klart var sniglar.
 På bilderna är de knappt en vecka gamla:

De är små. Ungefär 5mm stora. Men pigga. Jag la på känt maner ner en tändsticka bredvid en snigel för att  ha som måttstock men innan jag hade hunnit hitta fokus var den lilla snigeln långt borta från stickan.

Och sedan glömde jag helt bort stickan...

Att sniglarnas ögon sitter på deras känselspröt vet väl de flesta. 
Men hur ofta har du mött en snigels blick?

 Nu är ju en snigels syn inte så välutvecklad. Ögonen saknar lins och vad de ser är nog bara skillnaden mellan ljust och mörkt.

En vecka senare är snigelbebisarna ytterligare lite större men framför allt har de börjat få lite färg.
De sitter tillsammans i klungor och följer efter varandra när någon flyttar sig.



Och de lämnar ett tydligt slemspår efter sig.

De längsgående ränderna, som är karaktäristiska för ungdjuren syns nu tydligt.

Och de är ännu mer aktiva. När jag lyfter ut dem för att fotografera dem kryper de runt och verkar precis lika nyfikna som alla andra ungar.

När jag la fram en tändsticka kröp genast snigeln, som luftades just då bort och undersökte den.

Ungarna är nu 4 veckor men jag kan inte se, att det har hänt så mycket mer än att de hela tiden blir lite större. Möjligen hade de utvecklats snabbare om de varit i frihet för de är fortfarande små.
Enl. vad jag läst tidigare är de könsmogna när de är 4-5 veckor men dessa ser fortfarande ut som spädbarn, drygt en centimeter stora.

Jag plockar kirskåls- och nässelblad till dem men märker inte, att de ätit på bladen.

Men till min förvåning är de många.
30 - 40 sniglar sitter nu på glaset..., vilket betyder, att de måste ha kläckts ut nästan 100-procentigt trots allt.

Om sniglarna kläckts i frihet skulle de nu gräva ner sig för att komma fram nästa vår.
Samtidigt dör alla de vuxna djuren simultant nu i början av oktober.
Det är också dags att avsluta min lilla inblick i snigeluppfödning.

Och NEJ, jag tänker inte släppa ut mina småttingar i det fria.
 Det känns både grymt och oetiskt att ha låtit dem kläckas och leva några veckor för att nu döda dem.
Jag tycker, att det är intressanta djur och de hade gärna fått bo i vår trädgård.....om de bara inte blivit så förtvivlat många.
Jag önskar, att jag hittat dessa ägg tidigare på sommaren så de hunnit utvecklas längre.
Jag är ju t.e.x. inte alldeles säker på, att det faktiskt är mördarsniglar. För att vara det skulle jag låta dem leva och skicka in dem för den artbestämning, som bara kan genom genom dissektion. Men allt tyder på det och jag tycker, att det jag sett lärt mig mer om dessa unga djur.

 Kunskap, som jag nog kan ha nytta av om (när) sniglarna åter skulle bli fler.
 Jag vet, att äggen troligen inte alltid är mjölkvita. Min teori är, att det är näringen i äggen som gör att äggen upplevs som mjölkiga och att när näringen är slut äggen blir transparenta. Ska kolla om detta är rätt.

Dessutom inser jag, att jag aldrig hade sett dessa små, tunna sniglar alternativt missat, att det kunde handla om mördarsniglar.

Ibland ser man påstående om att snigelägg skulle kunna fastna på kläder och därmed spridas på det sättet. Jag försökte att fästa ägg på min tröja men de föll av igen.
 Däremot upptäckte jag detta efter ett fototillfälle:

Efter att ha fotograferat en snigel och därefter återbördat den till burken, som jag stängt och satt undan upptäckte jag, att det satt två små sniglar på min hand..... Ytterligare en satt på tröjärmen.
Troligen hade de fastnat (utan att jag ens märkt det) när jag lyfte upp snigeln ur burken för att fotografera den.
Jag drog ett djupt andetag. Så lätt kunde det alltså vara att få med sig en snigel.

Tänk om det var fler som fastnat!

Jag tittade på bordet där jag nyss suttit när jag fotograferade och såg ett tunt slemspår, som jag följde och där låg en ensam liten minisnigel.

Och med den livsgnista de verkar ha, hade den helt säkert kunnat klara sig om jag inte hittat den.
 Så lätt kan det alltså vara.....

Nu hoppas jag, att ingen får panik av detta utan att ni, liksom jag, fått ytterligare en liten del snigelkunskap, som kanske också ni kan ha nytta av.



Avslutar med en bild på en vuxen skönhet, vars tid snart är ute...

Jag måste erkänna,

att jag inte gjort ett enda dugg idag!

Dvs. inte ett enda nyttigt handtag.

Jag har bara gått runt och njutit av ännu en underbar höstdag.

Och fast jag skulle planera.
 Och plantera.
Och förbereda för de dagar när det inte längre kommer att vara så njutbart för vare sig mig eller trädgården.



Så var alla mina goda föresatser som bortblåsta.



För jag vet, att det snart är över för den  här gången och jag kunde bara inte låta bli att passa på att njuta.

Och jag fick fotofrossa.

Vädret var underbart.

Ljuset vackert.
Jag försökte fånga det.
Men det gäckade mig och sprang ifrån mig.



Jag försökte jaga det.

Jag ville vara överallt på samma gång.

Jag ville stoppa tiden.

Men alltför fort sjönk solen och dränkte för en kort stund trädgården i ett gyllene skimmer.

Och medan mörkret sänkte sig och solens sista strålar speglades i lusthusets rutor, tänkte jag på att det är här, på ön, som det snart ska spira som allra bäst.....