Tecken från skyn

Så kom då kylan.
Gubben Frost kom smygande om natten.
Sträckte sig över våra höga häckar och andades lätt på de växter, som stod där strax innanför.
In i trädgården vågade han sig inte.
Den här gången.

Eftersom det verkade bli plusgrader under veckan, fortsatte jag mitt arbete som planerat och helgen bjöd på det bästa arbetsväder man kan tänka sig så här års.
Mina allra känsligaste växter är inlyfta, resten får nattetid ett lätt täcke mot kylan i form av gamla lakan.

Men ännu är jag inte klar på långa vägar.

Jag började helgen med att plantera några vita nävor i dammrummet.

Dokumenterade i vanlig ordning med hjälp av kameran. 

Solen sände några låga strålar in över häcken på mig och trasten, som intresserat följde mitt arbete.
Det var något speciellt med solen denna sena eftermiddag.

Trots att vi har kommit ganska långt in i oktober spreds en ljuv väldoft över trädgården.

Mandelblom!

Ja, så säges det i alla fall.

Jag vet egentligen inte, för någon mandelblomning har jag tyvärr aldrig upplevt.

Det som doftar i trädgården just nu, är en clematis, som säges ha en mandelblomsdoftande blomning.

Väldoftande är den i alla fall, Clematis Flammula.

Uppdragen från frö, har den glatt mig under sensommar och höst under många år men i våras verkade den helt död.

Inte ett skott syntes och jag befarade, att den frusit bort helt.

Sent  på sommaren hittade jag till min lycka en planta i en plantskola men innan jag hunnit plantera den, såg jag några späda skott från den gamla plantans bas.

Skott, som nu alltså vuxit upp och också blommar.
Det är kanske inte den allra vackraste av clematisar men den sena och väldoftande blomning den bjuder på,
 gör den i mina ögon helt oemotståndlig.

Alldeles i närheten dök den här växten upp runt midsommar.
Då  upptäckte jag några vita blommor i en av de rabatter jag grävde upp och planterade i fjor.

Men detta var inget jag planterat eller sått. Har faktiskt aldrig sett den förr i trädgården.

Den enskilda blomman ser ut som en tusensköna men plantan är en och en halv meter hög.

Den har blommat oupphörligt sedan mitten av juni och är nu en stor och kraftig planta!

Någon, som vet vad det är?

Jag gissar på en aster men vilken?

Ganska oansenlig  men skyarna av de små vita blommorna är alldeles ljuvliga.

De enskilda blommorna är stora som en tusensköna, dvs ungefär 2 centimeter .



Nu blev jag på allvar varse solen.
Såg den inte mer ut som en klart lysande stjärna?


Jag gick ut på vägen för att få lite fri syn.
Men allt såg ut som det brukar.
Solens sista strålar silades genom löv och mellan stammar.




Det var lugnt och idylliskt.
Fridfullt.

Men så var den där igen.

Den lyste över ingången till kyrkogården, som om den ville visa mig något.

Jag drogs dit utan att egentligen veta hur.


Framför grindarna står en anslagstavla, som kungör vad som är på gång i församlingen.



Inga ordningsregler.

Men nu såg jag det jag faktiskt efterlyst:

Information om buxbomsvampen och meddelande om förbud av nyplantering.





Vad jag önskat slippa läsa var raderna om att sjukan nu nått Genarp, en av församlingens kyrkogårdar.


Därmed lär det väl inte dröja innan vår kyrkogård också drabbas.
Och därmed vi och vår trädgård.

Jag tog ett djupt andetag och kände mig matt och tom.
Solen var försvunnen och plötsligt var det bara kallt och ödsligt.

För när kyrkogården drabbas kommer det inte räcka varken med höga häckar eller hänglås på grinden för att stänga eländet ute.

Sommarbukett och Bukettsommar

Denna sommar har varit Buketternas sommar.

Blommorna har sänkt sina huvuden under vätans tyngd.
Har de inte knäckts har de ruttnat.
Och själv har jag inte kunnat njuta av deras fägring i en trädgård,
som mest sett ut som ett översvämningsområde.

Men eftersom min planerade blomning ändå infann sig om än i andra former än jag tänkt mig,
har det funnits gott om material att klippa och göra buketter av.

Buketter att avnjuta inomhus.
Att glädjas åt.

Och buketter att ta med på sommarens sjukbesök.

Idag har jag mest spottat och fräst.
(Ingen fara - jag har varit ensam hemma...)

Första anledningen var den förestående frosten.
Ja, kanske inte frosten i sig själv, för den kan man ju inte göra något åt.
Jag har förberett inför kylan så gott jag kunnat men de viktigaste åtgärderna klarar jag inte själv.
Som att vinterisolera växthuset.
Och nu är det alltså stor risk för frost inatt.

Det mesta är inlyft men en del tunga krukor står kvar ute, täckta av gamla lakan och jag kan bara hoppas, att det kommer att räcka.

Nästa irritationsmoment rörde sig (som vanligt) om datorn.

Skulle idag förutom de fortsatta förberedelserna inför vintern, plantera några inhandlade och fådda plantor och komplettera med lite nyinköpta lökar..
Men först ville jag kolla lite hur det har sett ut tidigare i det aktuella trädgårdsrummet.
Startade datorn och öppnade fotogalleriet.
Det, som bråkat med mig under en stor del av sommaren genom att vägra importera nya bilder och istället tilldela gamla bilder nya taggar/nyckelord.
Alla foton, som jag tagit under sommaren har alltså blivit svåra att hitta
men de gamla har ju gått att plocka fram med hjälp av de taggar de fått.
Men idag hade även denna funktion lagt av.
Inga av mina foton från Dammrummet, som var vad jag sökte, kunde längre öppnas i Galleriet.
Det handlade om totalt närmre 1000 foton, som jag först panikslaget befarade skulle ha försvunnit.
De fanns kvar men ni kan ju gissa vilket jobb det skulle vara att försöka leta upp ett antal foton från rätt del av rummet ifråga tagna i månadsskiftet juni/juli bland de totalt 40-50 000 foton som finns....

Jämmer och elände.
Och inte är det mycket bättre av att jag laddat ner en provversion av Lightroom för att försöka se om det är, vad som skulle kunna lösa mina problem.
Provversionen är tillgänglig i 30 dagar och det har redan gått en vecka utan att jag haft tid att sätta mig in i det.
Och det verkar ta tid.... Jag skulle nog egentligen behöva gå en kurs för att kunna hitta rätt i det.
Det är möjligt, att det är ett utmärkt program men jag undrar om det är vad jag behöver.
Det enda jag vill, är att jag ska kunna märka mina bilder så jag lätt kan hitta dem.
Så som jag kunde göra i Windows Fotogalleri.
Så länge det fungerade.......

Lightroom har en massa funktioner, som jag inte alls är intresserad av och själva biblioteksdelen känns inte alls lika tilltalande som mitt gamla program.
Och det är dyrt.
Jag avskyr dessutom allt som är nytt.
Vill ha kvar det som det alltid varit. Det som jag lärt mig hantera.
Som jag trivdes så bra med.
Som fungerade så bra innan det förmodligen blev överfullt.

Så nu morrar och fräser jag åt datorn och programmet, samtidigt som jag inser,
 att om jag överhuvudtaget ska kunna se på de bilder jag tar, måste jag hitta ett nytt program.
Och lära mig det.
Puh!

För just nu är det inte ens roligt att fotografera.

Men dagens foto är i alla fall nytagna.
Tre buketter med sommarblommor, som jag tagit in igår och idag.
Förmodligen sommarens sista.

Röda dagar

Vissa dagar är markerade med rött i almanackan.

Helgdagar.

Dagar när man ska vila och helga just vilodagen.

Men den tråkiga verkligheten är, att vi sällan eller aldrig har tid till varken det ena eller det andra.

Njuta och helga arbetet och dess resultat gör vi alla dagar.

Så egentligen kan man kanske säga, att alla dagar är
 Röda dagar.

Arbetsdagar med rätt att njuta.

Den gångna söndagen blev i alla fall något av en röd dag.

En hetsigt röd dag.

Väderleksprognosen utmålade

NATTFROST

i slutet av veckan!

Hemska tanke!
Jag såg RÖTT!

För jag har fortfarande närmre tusen små plantor, som ska bäddas ner.

Ett växthus fullt med godingar och en enbent goding, som inte kan hjälpa mig att vinterbona växthuset.

Och i trädgården blommar det äntligen.

Aldrig har jag väl fasat så för att frosten ska komma och släcka deras låga.

Efter den usla sommaren vill jag njuta mer.

Mycket mer.
Eller i alla fall lite till.

Snälla...

Började med att fotografera

krukorna på gårdsplanen
 men kände stressen komma krypande.

Borde nog egentligen lyfta in flera av dem.

De vackra gräsen till exempel.

 Pennistum setaceum 'Rubrum'.

Och krukorna, ja de har väl sett sina bästa stunder.

Det blir till att leta i arkivet och försöka hitta foton, som gör dem den rättvisa de förtjänar.

Fortsatte bort till växthuset.

Puh, var skulle jag börja?
Började med att kasta en massa, som n ä s t a n blommat klart.

Rensade bort en massa grästussar.

Och hittade en dahliablomma bland löv och grästuvor.

 En dahlia, som inköptes som 'Natal' eller möjligen 'Queen of Night' men som blev eldigt röd.

Den skulle kastas...

Men

jag har rysligt svårt att kasta något som lever.

Och egentligen är den ju fin men den passar inte riktigt in i min färgskala och jag har, som sagt, så väldigt mycket annat ta hand om.

Kanske är det någon som vill ha den?

???

Några av de planterade dahliaknölarna blev i alla fall någorlunda vad jag väntat.

Blommade tidigt men slutade snart blomma i regnrusket.

 Lyftes så småningom in på verandan och har nu börjat blomma på nytt.

'Natal'.

Det röda bladet av blodhibiskusen fick hänga med bara för att den passar så bra in i dagens färgskala.

Den var en av mina många frösådder, som jag också ska försöka berätta om framöver.

För nu är ny dator införskaffad.

Ska 'bara' installeras.

Det är nästan som julafton.

I en annan del av trädgården

är det fortfarande grönt,

ogräset fortfarande inte rensat överallt

och

häckarna ännu oklippta.

Men här fortsätter det att blomma.

Sommarblommorna blommar oförtrutet vidare, till synes lyckligt ovetande om att sommaren definitivt är slut.

Visst andas bilderna vemod och förfall





men det finns fortfarande massor av outslagna knoppar

och i den gulvita planteringen är det faktiskt inte förrän nu, som blomningen tagit riktigt fart.

Jag hoppas, hoppas att kylan dröjer ännu ett tag.

Höststädning av Grusplanen

Planen för (sön)dagen var, att jag skulle fortsätta ansa topparna på den 'låga' runda häcken

för att sedan påbörja klippandet av bokhäckarna.

För att 'göra det 'lätt för mig' hade jag tagit fram och testat min gamla elektriska häcksax.

Jag tycker inte om den men försökte se det som att denna eftergift kanske på sikt skulle kunna ge mig lite mer tid åt annat.

Men det är bara att konstatera, att jag och maskiner inte alls trivs ihop.

Visst klipper elsaxen lätt igenom de tunna skotten men när den trasslar in sig i lite grövre delar blir det kalabalik.

 Det blir inte snyggt.

Det är jobbigt att hålla emot.

Dessutom kan jag inte justera och kompensera för mina snedvridna armar och händer,
vilket innebär, att jag hela tiden arbetar med helt fel arbetsställning.

Och så är det ju inte alls kul att klippa med maskin.

Den där terapin med att rytmiskt klippa, klippa, klippa samtidigt som jag ibland småsjunger för mig själv,
är något helt annat än att föra en väsande maskin framför sig.

Nej, tacka vet jag min gamla fina häcksax ev kompletterad med min favoritsekatör..

Lördagens försök gav mig i alla fall en ordentlig värk i både axlar och händer och redan när jag hämtade tidningen på söndagsmorgonen,

 kände jag kroppens protester..

Lika bra, att ta en dags paus med häckklippandet och göra något annat.

När jag kom in på Grusplanen med tidningen under armen stod det klart, vad jag skulle ägna dagen åt.

Grusplanen var helt täckt av nedfallna löv och kastanjer.

I allt det bruna och vissna stack det lite överallt upp uppnosiga små grästuvor med käcka blomvipppor.

De måste bort.

På en gång.

Annars skulle de fröså sig och jag såg framför mig hur grusplanen (på nytt) skulle vara mer gräsmatta än de egentliga gräsmattorna.

Jag började med att räfsa upp  löv och kastanjer.

Det blev fyra, fem överfulla rullebörar.

Det kommer att bli väldigt många fler inom några veckor.

Sedan la jag mig på knä och började 'lugga' de största gräsvipporna och dra upp så mycket grönt jag kunde av det, som växte intill sådant, som skulle få vara kvar.

(För som ni nog vet, är jag mer än måttligt tolerant för sådant som frösått sig.)

När jag så fyllt ytterligare några börar var det makens tur att göra en insats.

Maken, som hoppar omkring på ett ben och två kryckor.

Men man kan göra en hel de på ett ben!

Att bränna grusplanen med gasolbrännaren till exempel.
Brännaren, som är ytterligare en manick, som jag inte vill veta av.
Jag föredrar, att dra upp så mycket jag kan med rötterna och sedan köra över gruset med rensjärnet.
Tar naturligtvis bra mycket längre tid med blir i mina ögon mycket bättre.
Med brännaren går det snabbt.
Ibland lite väl snabbt.
Och en del får det hett om öronen....

Jag fick förstås assistera och flytta gastuben med jämna mellanrum

och några små vilopauser fick han ta emellanåt.

Men innan vi gick in, hade vi rensat och ansat hela grusplanen, så man istället för att rulla runt på kastanjer och irritera sig på

att gruset var jämngrönt, kunde gå torrskodd och bara njuta av höstfärgerna.

Av vildvinet på uthuset.
Det, som har tagit en av obeliskerna i besittning

och som med frenesi kastar sig långt upp i en av björkarna.

Trädet mitt på gårdsplanen är en äkta kastanj, Castanea sativa.

Jag har visat den förut för det är ett vackert träd.

Varma somrar ger den goda skördar av ätliga kastanjer men det här året lär det inte bli något att ta tillvara.

Frukterna är så små, så små, där de ligger nerbäddade på sammetsmjuka plädar innanför de taggiga skalen.

Det hade krävts en varm sommar i kombination med en lång varm höst för att de skulle ha utvecklats ordentligt.

Och det fick varken de eller vi det här året.

Men just nu är jag rätt så nöjd i alla fall.

Morgonstund har guld i mun

 

 

Den vackra solnedgången följdes av en lika vacker morgon.

När jag vaknade och tittade ut genom sovrumsfönstret, såg jag hur solljuset just bröt genom diset.

Jag hann med några bilder innan förtrollningen bröts.


Sedan ägnade jag i stort sett resten av dagen åt att finputsa topparna på de 'låga' häckarna.
Det var inte så mycket att ta men de små skott, som syns på fotona var tämligen lätta att ta bort nu,
 medan de skulle ha blivit rejält grova och spretiga om jag väntat att ta dem till midsommar nästa år,
vilket skulle ha inneburit att häckarna sett ovårdade ut nästan redan från början
och att det skulle ha varit betydligt jobbigare att ta dem då.

Om jag hinner ska ni få se och höra lite mer om häckarna och häckklippningen
men just nu känns det som om hela livet är en kapplöpning med tiden, där

ALLT
ska göras
NU
!

Nu gäller det, att ta vara på tiden!
Njuta och ladda batterierna inför den vinter, som komma skall.
Fixa allt det, som aldrig blev gjort i somras,
förbereda mig och trädgården inför vintern
och
skriva alla de inlägg, som aldrig blev skrivna i somras.

Jag ligger ju efter rejält men om Datorn bara är minsta lilla samarbetsvillig,
ska jag utnyttja de mörka kvällarna till att försöka sammanfatta något av det, som jag sparat av sommaren.

Lördagsgodis

  med extra allt.

Både sött och salt.

Vi har haft några alldeles underbara dagar.

Mer än 20 grader och solen har flödat över oss.

Alldeles fantastiskt väder både att njuta av och att arbeta i.

Sent på eftermiddagen gick jag ut för att ta några bilder av mina sommarblommor.

De, som ...äntligen, äntligen ..blommar för fullt.

Det var lite väl sent på dagen.

Solen var redan på väg ner.

Det var vackert men lite för mörkt för de bilder jag tänkt ta.

Solen sjönk snabbt.

Kastade några sista strålar över lusthuset och den lilla gruppen på ön, där vi inte suttit en enda gång den här sommaren.

För några sekunder upplyst som om den stod i en liten ljusgrotta i skymningen.

Ungefär så, som jag upplever denna sena sommarkänsla.
Ett koncentrerat ljus i en i övrigt mörk och dyster sommar.

Overkligt men alldeles underbart.

Sommarblommorna lyste i skymningen men det var definitivt inte läge att göra dem rättvisa.

Det får bli en annan dag.....

Efter middagen roade jag mig med att leka lite med bilderna i photoshop.

Resultatet:

Sant eller falskt?

Definitivt pepprat!

Bättre än verkligheten?

Diskutabelt.

Klart bättre än originalbilderna i alla fall och en ganska kul lek efter maten.

Jag skyller denna lögnaktiga och halvt otillåtna leklust på solen.

Har nog fått lite solsting efter den långa solabstinensen.