Grällt eller grannt?

Jag skulle kunna säga, att jag inte uppskattar kombinationen gult och violett.
Ja, jag skulle kunna säga, att jag inte tycker om gult också men det är en annan historia och ett annat inlägg.



Men gult och lila? Nej, tack.
Vulgärt. För mycket kontrast. Grällt. Helt enkelt inte i min smak

Jag vill minnas, att jag rev bort någon violett buske invid forsythian för många år sedan. Och ALDRIG skulle jag plantera något i den kombinationen.

Men trots det:
När jag nu tittar igenom mina foton från de senaste veckorna hittar jag åtskilliga foton med just detta tema:
Gula blad och violetta blommor.

 Det började med den gula hässlebrodden Milium effesum 'Aureum' tillsammans med chionodoxor och därpå med Scilla italica



och fortsatte med gul humle och murgröna mot violetta blomster.



Och jag gillar det.
Verkligen!



De gulbladiga växterna har jag planterat in för att få lite ljus i skuggiga partier. Lite känsla av solljus. Och några gulingar har jag samlat ihop inför den kommande Gula rabatten.

Och så plötsligt finns de där i den där kombinationen, fast jag inte tänkt på det. Och det är inte alls tokigt.

Utan riktigt snyggt.

Faktiskt.

Skulle bara.....

Vad är det som gör, att jag förvandlas från en ekonomisk och kritiskt tänkande varelse till ett lystet och hagalet troll utan självbehärskning när jag äntrar en plantskola?

Normalt sett uppskattar jag inte att åka och handla. Jag avskyr begreppet 'shoppa' och kan inte alls förstå, hur man kan kasta bort både pengar och dyrbar tid på att åka och handla saker man eg. inte behöver. Själv handlar jag inte ens när jag behöver. Eftersom jag inte prioriterar det. Det löser sig oftast ändå.
Billig i drift, skulle man kunna säga. D.v.s om det inte vore för plantskolor...

Sålunda skulle man utan någon större risk kunna förse mig med ett antal tusenlappar och skicka in mig i ett köpcenter med uppmaningen, att köpa vad jag vill.... Sannolikheten är stor, att jag skulle komma ut igen utan att ha gjort av med en endaste krona. Om någon däremot skulle vara dumdristig nog, att försöka sig på samma sak utanför en plantskola eller välförsett gardencenter, skulle man lika säkert kunna glömma att få se de pengarna igen.

Knappt hinner jag stiga ur bilen förrän pulsen ökar och ju närmre entrédörren jag kommer, desto mer stiger den spända förväntan på vad som därinne månde uppenbara sig för mina ögon. När jag stiger in i helgedomen slår hjärtat som en lammarumpa.

Jag blir utan vett och sans. Så mycket jag bara vill ha. Måste ha. Och fast jag har har en lista med mig på vad jag ska titta efter och trots att jag försöker mig på att vara kräsen och rata plantor för att de är för svaga eller för dyra, så faller jag ändå oftast till slut till föga. Och handlar. Också det som inte står på listan. Igår skulle jag köra in till ett närbeläget Gardencenter för att inhandla några Helichrysumplantor till två urnor.



Jag tog ingen kundvagn, för det skulle jag ju inte behöva. Och gissa vad....?
När jag lämnade affären (fortfarande utan kundvagn) var jag totalt överlastad med krukor. Med famnen överfull med bl.a. denna ljuvliga lavendelfärgade (!) fjärilslavendel . Oumbärlig eller hur? Speciellt som jag redan i förra veckan inhandlat de skärmlavendel jag ansåg mig behöva.

Prästgårdens tulpaner

Man behöver inte ha hav av tulpaner för att drunkna i dem.
Det räcker med en och med att titta den djupt i ögat.


  Visst är det maffigt och överdådigt med de tulpanoceaner, som syns både i offentliga anläggningar och ibland också  i privata trädgårdar men jag tror inte, att det hade passat hos mig. Eller är det kanske bara så, att det faktum, att det inte hade passat min plånbok gör, att jag tycker, att det lätt blir lite för mycket av det goda? Att man inte riktigt ser skogen för alla träd i dessa massplanteringar? Att den enskilda blomman försvinner i anonymitet. Drunknar i mängden. Att den effekt av utropstecken en grupp tulpaner kan ha i en rabatt inte tillvaratas.

Med detta sagt måste jag genast tillägga, att jag gärna haft fler än de jag har nu. Många fler. Jag har inte mer än några få sorter och inte speciellt många av varje.

Jag har redan (30 april) visat ett av årets nyförvärv, den botaniska Tulipa turkestanica.
 Möjligen mer kräsen och kräver bättre förhållanden än vad jag bjudit henne på. Hon vill stå varmt och torrt på sommaren, vilket kan bli tufft om det blir en regnig sommar. 

Dessutom fanns sedan tidigare Tulipa tarda,
 

Uppdragen från frö och placerad under en schersmin, som under åren vuxit ut och nu heltäcker den täcka tulpanen. Men hon har trots det inte bara överlevt utan också förökat sig. Eftersom jag tycker, att hon är en riktig pärla, inköptes i höstas ytterligare några lökar, som planterades på ön, där jag hoppas de ska trivas och sprida sig lika bra, som de gamla gjort.



 
Några av de förädlade tulpaner jag planterat in försvann ganska fort men jag hoppas kunna ersätta några av dem med nya.



De första, som inhandlades till den nyanlagda trädgården var några påsar med vita fyllda tulpaner. De skulle placeras i den gång mot dammrummet som just färdigställts.

                                                      (Gammalt foto)
Väl hemkommen insåg jag genast, att jag varit alldeles för snål. Jag borde ha köpt dubbelt så många. Men när jag kom tillbaka till butiken var de slut. Något senare hittade jag i en annan affär tulpaner, som liknade de jag köpt och jag kompletterade med dessa. Jag planterade dem omlott i 3 grupper av vardera, eftersom jag inte visste hur de skulle uppföra sig.

Det visade sig vara lyckosamt, eftersom den ena sorten,

                                                                                                (Gammalt foto)Tulipa 'Schoonoord', var lite tidigare än den andra,                                                                                                    (Gammalt foto)
Tulipa 'Mount Tacoma'.

Så när Schoonoord var på slutet av sin blomning tog Mount Tacoma vid och jag fick en dubbelt så lång blomning. Schoonoord försvann dock ganska snabt medan Mount Tacoma har levt kvar. Dock med successivt allt sämre blomning. I år blev det bara 2 blomknoppar och den ena knäcktes just när den skulle slå ut.   
 Här tillsammans med Helleborus foetidus, som självsått sig runt den ensamma tulpanen.

Nu är det dags att gräva om rabatten och då kommer jag att försöka hitta de båda igen.
Mount Tacoma såg jag i höstas på flera ställen.


Ungefär samtidigt färdigställdes Dammrummet och planterades med övervägande vita blommor och med den liljeblommande tulpanen 'White Triumphator'. Den har överlevt och blommat villigt sedan dess. Ifjor bestämde jag mig för att komplettera med ytterligare 2 grupper, vilket var tursamt, eftersom de gamla behagade vila i år, vilket väl kan anses vara tillåtet efter ca 20 års trogen blomning. 
 
 
 
 

Ja, "några till" hade väl inte skadat......

Nästan 10 år senare än de ovan nämnda, hamnade denna enkla vita tulpan i kryddgården, där den överlevt utan någon som helst omvårdnad sedan dess (dvs ca 15 år).   Totalt övervuxen och med minimalt med ljus svarade den med en överdådig blomning när vi rensade runt den. Jag tror, att det är Tulipa fosteriana 'Purissima' (även känd som 'White Emperor').


                                                       (Gammalt foto)De svarta tulpaner, som samtidigt planterades i den s.k Purpurgången blev däremot kortlivade precis som den svarta papegojtulpanen i en för övrigt gul rabatt.                                                   (Gammalt foto)
 Nåja, så svart var den inte heller men ett oväntat inslag i min
för övrigt strama trädgård.

Vid höstens lökinköp inhandlades också den ljuvliga


Tulipa viridiflora 'Spring Green'. Hade bara sett den på bild men den uppfyllde alla de förhoppningar jag hade om den. Med råge.
   Jag gav den gult sällskap i form av en euphorbia
 
men när den slog ut visade den, att den befintliga, purpurfärgade julrosen var ett väl så gott sällskap. 

Dock kunde det funnits betydligt flera av den också......


Sist i raden av tulpanerna på Prästgården är den röda, som fanns här när vi flyttade hit för 25 år sedan. Troligen har den funnits här betydligt längre. En tulpan jag aldrig skulle ha köpt. Och definitiv aldrig planterat i en lång rad.... 
Aldrig har jag knipsat av de utblommade stjälkarna. Aldrig har den matats med gödsel eller fått rensat runt fötterna. Och trots det blommar den villigt vidare år efter år.  
Och fast jag från början var minst sagt tveksam till dess existens i min trädgård, har jag movilligt kommit att älska den. Så oemotståndligt livsbejakande. Så obevekligt kraftfull i både färg och form. Prålig och högljudd. Temperamentsfullt och alldeles oemotståndligt förförande exhibitionistisk.

  



De gamla fotona är scannade. Några från dåliga papperskopior, så jag hoppas ni ursäktar kvaliteten.

En axel

Usch, det blev mycket tråkigheter i de förra inläggen, så nu höjer jag blicken och tar er med på en bit längs en av trädgårdens axlar.Den, som går från porten i planket fram till stolen vid dammen. Den, som det mesta kretsat kring under den tidiga våren.   

 
   

Här möter vi axeln mot Dammrummet.
Den, som går från Dammrummet, över dammen och ön til Lusthuset.
Den tar vi en annan dag.

 
Men där inne bakom häckarna börjar det hända saker....


 

Röja och rensa

Oj, vad länge sedan jag gjorde något på bloggen. Men jag kan försäkra er om, att jag gör desto mer i trädgården. Gräver, hugger, rensar och kånkar sten. (Ja, betongplattor i alla fall.) Och när jag kommer in är jag så in i döden trött, att jag bara ramlar i säng. Jag orkar inte ens öppna datorn.

Jag hade tänkt mig ett inlägg om Ogräs längre fram. Men känner, att jag vill  ge en replik på några av de kommentarer jag fått.

Så ni får ett trist inlägg till. Om det inte önskvärda. Sedan fortsätter jag min kamp mot det och ni ska så småningom få se om jag lyckas.....

Jag kan försäkra er om att här finns nog ALLT i ogräsväg. Och det finns MYCKET av det.
Jag har redan berättat om svalört och jätteparkslide (inlägg 6 april).
Två av de värsta enligt mitt förmenande. Båda inplanterade som prydnadsväxter. Dock inte av mig. Men jag har bidragit med annat. Vad sägs om pestskråp, mjölkört, penningblad, plister, älgört och.....

Dessutom finns oerhörda mängder av kirskål och parksallad, liksom maskrosor, nässlor, revsmörblomma i "gräsmattorna" mm. mm. Och inte minst Gräs på grusytorna.

Men allt detta bara finns där. Det är inget jag hetsar upp mig för.
Här 2 ställen där kirsen tagit över men som ska rensas och börja återställas i år.

Och detta är inte i något undanskymt hörn utan längs en av de gångar man passerar när man rör sig i trädgården. En av trädgårdens mest centrala axlar.

Något, som däremot är ett elände, är alla de fröplantor från almar, lönnar, askar och hagtorn, som täcker marken i de vildare delarna. Tätt som en grässådd så här års. Och om vi inte drar upp dem som små, så har vi inom några år en snårskog. Det handlar om tusentals babyplantor, som jag rycker dagligen. Och ändå missar jag massor. Överallt i buskage och häckar dyker det upp små miniträd, eftersom jag inte ser dem där  förrän de är ganska stora. Och då är de nog så besvärliga att dra upp.

Alla dessa ogräs fanns i överflöd när vi flyttade hit.
Jag stack maskrosorna. På område efter område tog jag dagligen de blommande plantorna.
Nässlorna slet jag upp på våren. Då är de relativt lätta att dra upp med rötterna i vår lätta jord.
 Jag grävde kirskål. Grävde och grävde. Meter för meter. Och sedan började jag om från början.
Till slut fanns bara isolerade härdar av kirskål runt träd och buskar.
Vi sågade och spettade upp slyr.

Men när vi sedan släppte trädgården, så kom ogräsen tillbaka och tog över. Jorden blev på nytt fylld av ett överflöd av fröer, som gror vid minsta regn. Grustytorna blir på nolltid grönare och tätare gräsmattor än de egentliga gräsmattorna. Inom några år var kirskålen tillbaka i stora delar av trädgården. Och alla de små trädplantorna tilläts växa sig stora. Nästan halva trädgården var helt igenvuxen. Ifjor röjde vi slyret i vår fina köksträdgård. Oregano och andra örter förblev till största delen orensat. Och i våras tog vi oss an ett parti strax utanför. Det som är till höger på fotot.

Detta var ett stycke mark, som vi planerat, att det skulle förbi "bart". Dvs. vi skulle kunna odla potatis, använda till plantskola och där placera allt det, som vi hela tiden gräver upp men som det just då inte finns tid och plats att åtgärda. Det, som hamnar i en spann med vatten, en plastsäck eller i bästa fall i en gammal kruka med lite jord. Och som sedan glöms bort....

Här hade vi alltså "tillfälligt" placerat ett stort antal gammaldags rosor, som nu återgått till grundplantorna och mellan dem hade askar, lönnar och almar självsått sig. De hade blivit 5-6 meter höga träd , som vi sågade ner ifjor. Våra krafter var slut och och vi orkade helt enkelt inte, att slutgiltigt ta bort dem. Så vi saltade snittytorna och täckte med tjocka plastpåsar och förslöt.

Vad hände? Ingenting. Jo, det sköt en massa nya skott på de kapade stammarna och hela området blev ett stort busk-age...



Så, i år skulle vi slutföra uppgiften. Vi började gräva, spetta och hugga. Men till slut fick vi ge oss och inhyra en minigrävare för att få bort rötterna. Och då insåg vi, att detta hade vi ALDRIG klarat av att få bort med egen kraft.

 
Så nu har jag en bit öppen mark. Öppen för massor av möjligheter...


                                                                          (Collage med stulen bild.)
Kanske rentav för det växthus/orangeri,som vi planerade och drömde om i tidernas begynnelse....??

Och medan vi röjer på ett ställe, så växer det vidare på andra.Ska det regniga vädret fortsätta, lär vi få en jobbig sommar. Och vi kommer inte att hinna med. Det växer mycket fortare än jag hinner rensa. Så den prydliga trädgård jag hade ifjor, får jag nog titta på foton för att upplveva igen.

Just nu rusar jag runt i något jag kallar "Brandkårsutryckningar".
Maskrosor i blom. Måste bort innan de sätter frö.
 

Sista chansen att göra något åt svalörten i ....
Nässlor. Ska bort nu medan de är möjliga att dra upp.
Oj! Kirskål i buxbomrummet! Avgränsa och ta bort innan det når för långt in.
Hela främre gräsmattan ser ut som en rosa spikmatta.

Hugg av alla nya parkslideskott.
Hjälp nu är den enda framme vid ...Måste försöka hugga av lite rotskott.

Just nu växer parkslidet så det står härliga till och eftersom det numera finns under hela gräsmattan ser denna mest ut som en rosa spikmatta på morgonen när jag kommer ut. Det är bara att hugga av alla skott. Många skott. Och ibland känns det som om det dyker upp nya medan jag vänder ryggen till. Vilket det kanske gör. Med den växtkraften betyder ett borthuhgget skott, att all kraften kan gå till kompisen, som låg och lurade under ytan. De växer flera decimeter om dagen just nu.....

Så för någon dag sedan blev jag desperat. Började hugga och dra och slita  i några rotstumpar. Det flesta satt som fastgjutna men några lyckades jag spetta upp och hugga av.
Det gjorde säkert inte minsta skillnad men det kändes bra att slå tillbaka...

Och hur "gräsmattan" såg ut efteråt kan ni kanske gissa.... Mullvadar och sorkar kan slänga sig i backen.

Med detta sagt (och visat) återgår jag till att se det sköna i trädgården.

Till att se möjligheterna i det, som idag inte är vackert alls.


Till att se det vackra - men faktiskt också det andra. Den andra sidan av paradiset.
För att kunna åtgärda det.
 För att njuta extra mycket av det som är fint.
För att veta, att utan mitt arbete hade trädgården inte varit fin.

Att fortsätta mina trädgårdsdrömmar alltså.
Hoppas ni vill följa med.

PS. Betongplattorna ingår i ett av sommarens projekt....