Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



fredag 19 mars 2010

Evas tårar





För drygt en vecka sedan gick jag ut i trädgården med kameran för att leta vårtecken och för att dokumentera vårens framsteg.
Det blev en dyster vandring. Kylan hade återkommit efter några milda dagar och några mer vårtecken stod inte att finna. Däremot stod det klart, att vintern och inte minst våren krävt sina offer.
Överallt syntes knäckta grenar, avbitna och uppkrafsade perenner, sönderfrusna krukor, sammanfallande spaljékonstruktioner och mullvadshögar (för det är väl mullvadar och inte vattensork?). De flesta av de plantor jag köpte under förra året och som skulle utgöra basen i mina nygamla rabatter (och som inte hann komma i jorden) torde inte ha klarat sig. Jag blev arg och ledsen. Arg på mig själv för att jag inte varit bättre förberedd och ledsen över förlusten. Jag skrev ett blogginlägg ”Våroffer”, som jag lika snabbt censurerade. Vem skulle vilja läsa ett så dystert dokument? Jag räds inte motgångar varken i livet eller i trädgården. Det hör till. Framför allt hör det trädgårdslivet till. Men motgångar bör liksom det mesta annat intas med måtta.
Jag kände mig i alla fall synnerligen modfälld och lät mig dras med i en virvel av vanmakt och förtvivlan och jag grät i min ensamhet. Det här var inte vad jag önskat inför min omstart i trädgården.


I veckan vågade jag mig ut på nytt. Snön börjar dra sig tillbaka och på flera håll syntes de. Snödropparna. I stora sjok stod de plötsligt där, ännu inte helt utslagna. På andra lite mer gynnsamma ställen fanns några mindre grupper, som slagit ut.



Jag tror inte, att det finns någon annan blomma i trädgården som gör mig lika glad. På samma sätt som tulpanen tidigt ger löfte om den vår som komma skall, så bekräftar snödroppen, att våren är på väg.



Ingen annan blomma är lika oemotståndligt vacker. Lika vit, ren och stolt.


Ingen annan blomma är så efterlängtad. Ingen lika envist uppkäftig och stark.
Ingen annan doftar så gott som den första snödroppen.
Ingen annan får mig, att lägga mig på magen i snömoset för att beundra den och sniffa på dess fina doft.


När man nerifrån kikar in i den enskilda blomman verkar den nästan skirt papperstunn och ömtålig.

Medan de uppifrån tycks tunga med stjälkarna bastant i den kalla jorden. Tappra och motståndskraftiga. Med kron(kalk)blad som av vaxad väv som tycks tåla allt. (I själva verket är kalbladen fyllda av luft, som isolerar och ger blommorna en högre "inomhustemperatur" och som också ger dem dess rena vita färg.) Robusta soldater i en vårens egna armé.
Hoppingivande. Smittsamt uthålliga och tålmodiga mot kyla och bakslag.
Vita. Rena. Obesudlade. Starka.




Rubriken för dagens inlägg syftar på en av de legender som finns om snödroppen:
Det berättas, att när Adam och Eva fördrevs ur paradiset stod Eva i snön och kylan utanför porten och grät. Där hennes tårar föll på snön växte det upp vita snödroppar. När Eva såg dem fick hon livsglädjen tillbaka!



Det finns olika versioner av legenden. I en tycker Gud ändå synd om dem och skickar ner snödropparna till dem som ett löfte och ett hopp i den mörka kalla värld där de nu ska gå ut och arbeta i sitt anletes svett. Enligt en annan är det en ängel, som omvandlar de fallande snöflingorna till blommor som tröst och som ett löfte om vår.


Och själv är jag faktiskt kvar i mitt paradis. Men jag låter snödroppen vara min förebild. En förebild för det jag skulle vilja vara, starkryggad och uthållig och inte som den svaga, lite borttynande planta, som viker sig för minsta vindpust, som jag emellanåt känner mig som.
Och medan jag andäktigt njuter av den fina doften insuper jag legendens symbol för hoppet. Det aldrig sinande hoppet.





13 kommentarer:

  1. Hej, underbart du skriver. Har saknat dig här i bloggvärlden. Vilka fina bilder. Här hos mig får jag nog vänta en tid på snödropparna än. Synd att mycket blivit förstört i din trädgård. Men den är säkert helt underbar ändå. Får så mycket inspiration från dina bilder. Fast det kommer inlägg i moll ibland så tror jag nog att vi läsare finns kvar. Det är ju sånt livet är ibland är det tufft och ibland lättare. Ha en fin helg/Gela

    SvaraRadera
  2. gomorron! Även här har mycket förstörts under vintern och tårarna har varit på gång flera vändor när man upptäcker raserade växthus, uppstammade träd som är helt knäckta, spaljeér som ligger på marken istället för att bära upp ljuvliga rosor men sånt är livet. Nu får man ta nya tag och kanske förändra/förbättra istället och vem vet, det kanske tillochmed blir bättre än tidigare. Du visar iallafall fullkomligt ljuvliga droppar! Några sorter finns med på vill-ha-listan för visst är snödroppar vårens budbärare nr 1!
    Kramar Ullis

    SvaraRadera
  3. Så fint och spännande om snödropparna. Visst är de ljuvliga...speciellt underifrån ;)
    Trist med vinterns omilda behandling av trädgården...hoppas att våren kan vara helande både för växter och sinne :)

    SvaraRadera
  4. Lika intressant att läsa din blogg som vanligt, och du serverar så fina bilder.
    Skönt att det finns något att glädja sej åt i trädgården, jag har min fasa och glädje kvar för här ligger snön tjock fortfarande.
    Ha en bra dag
    Mariana

    SvaraRadera
  5. Jag gråter med dig... Över min trädgård och över din trädgård. Båda förlorare i olika skalor efter denna hårda vinter. Du och jag är på intet vis ensamma, men det gör inte din och min sorg eller dina och mina trädgårdsförluster mindre.

    Efter egen trädgårdsinspektion i dag har jag svårt för att kalla det jag såg för trädgård. När du kommer hit ska jag förse dig med skygglappar så att du slipper se även mitt elände. En värre vår har jag inte varit med om här uppe.

    Den vackra snödroppslegend har jag aldrig hör förut. Jag skulle önska att min trädgård, likt din, svämmade över av tårar i form av ljuvliga vita blommor...

    Kramar från Eva som är hänförd över fotona!

    SvaraRadera
  6. Gela:
    Så trevligt det känns att vara saknad…. Det är nog bara att konstatera, att mina inlägg kommer att vara sporadiska i fortsättningen också, beroende på både tidsbrist och lite annat. Eg. känner jag, att bloggandet inte riktigt är mitt forum. Men det är ju så roligt att läsa andras erfarenheter och tankar och då gläder det mig, om jag själv kan bidra med något. Och kontakten med andra får man ju inte alls på samma sätt via hemsidan, även om den eg. känns viktigare för mig.
    Det kommer säkert att bli fler negativa tankar i fortsättningen. Trädgårdslivet, liksom livet i övrigt, bjuder på överraskningar man gärna varit utan. Men glädjeämnen finns det oftast.
    Ha det gott!

    Ullis:
    Ja, vi är nog många, som blivit ledsna och oroade i år över vinterns verkningar. Men visst har du rätt i, att det ibland kan bli riktigt bra när man tvingas göra om något man aldrig själv kommit på tanken att göra. Och för vår del har vi faktiskt varit med om betydligt större motgångar. I en del fall har såren läkts. I andra kommer vi aldrig att kunna ersätta det som förlorats. Och då är det bara att bita i det sura äpplet och försöka göra det bästa av situationen. Kanske t.o.m. försöka se fördelar fast det är svårt.
    Kram

    AnnCharlotte:
    Ja, snödroppar är fina. Och de allra finaste är de fyllda, tycker jag. Små och oansenliga uppifrån och som så oväntat ser ut som små frasiga krinolinunderkjolar när man lyfter dem och kikar in. (De börjar blomma nu, så bilder kommer.)
    För mig är våren inte bara löfte om en ljuvlig, kommande sommar utan lika mycket en oro över hur sommaren kommer att te sig. Ska drömmarna uppfyllas eller kommer paradiset att förvandlas till ett inferno?
    Kramar

    Mariana:
    Det gläder mig, att du finner mina rader läsvärda. Och allt det negativa till trots, så finns det nästan alltid något att glädja sig över i trädgården. Trädgårdslivet är som en spegling av livet i stort med en blandning av både glädjeämnen och sorger.
    Ha det gott!

    Skogseva:
    Jag grät för annat än vinterskadorna också och för egen del har vi varit med om betydligt värre i våra trädgårdsliv. Jag tänker på almsjukan, som tog alla våra flera hundra år gamla almar och som förändrade hela närmiljön. Jag tänker på sniglarna, som åt upp praktiskt taget alla våra perenner och jag tänker på omgivningen, som gjorde det omöjligt att alls vistas i trädgården. Kort sagt: Det kunde ha varit värre. Betydligt värre. Och jag tror, att det gäller din trädgård också.
    Men visst blir man modfälld när den vår, som skulle lyfta livsandarna efter den långa vintern istället bjuder på den ena besvikelsen efter den andra. Insikten att många av skadorna kunde ha undvikits om vi hade haft bättre framförhållning känns inte direkt hoppingivande. Vi ligger alltid efter.
    Men snödropparna gjuter mod i mig. Ger mig styrka. Symboliken i legenden tröstar. Och deras skönhet gör mig lycklig. Nästan lika lycklig som en stor bukett vita tulpaner……
    Stora kramar

    Rebecca:
    Jag niger och tackar.

    SvaraRadera
  7. Jag har faktiskt aldrig sett snödroppar, in real life, så att säga. Skulle gärna vilja ha dem, de ser så eteriska ut när jag ser dem på bilder. Gullviva är en favoritblomma för mig på våren. Tror att det beror på boken Den långa flykten. Det var den första bok jag läste precis när jag lärt mig läsa som liten. Den slutade med att en kanin skuttade ut bland gullvivorna och dog...glömmer det aldrig. Kanske därför som jag gillar kaniner också! :)

    Själv så stirrar jag i tidningen var dag. Väntar på att annonsen om bygglovsansökan för de jäkla vindkraftverken på berget tvärs över sjön (rakt i utsikten i söder!!) ska komma in i tidningen. Då ska jag skriva och tala om vad jag tycker. Det ska jag.

    Ha det gott!

    SvaraRadera
  8. Härliga våriga bilder!
    Hoppas att mer har överlevt i din trädgård än det verkade efter din inspektionsrunda. Men det har varit en tuff vinter...

    Läste att du har problem med att få större bilder i bloggen och tror att det beror på att du inte har uppdaterat din inläggningsredigerare. Om du gör det så blir det dessutom enklare att få in bilderna där du vill ha dem, de lägger sig inte automatiskt överst som de gjort förut.

    Gör så här:
    Gå in på Inställningar - Grundläggande - scrolla ner till Välj Inläggningsredigerare - välj Uppdaterad Redigerare - spara inställningen - klart! =)

    /Marie

    SvaraRadera
  9. Boije:
    Jag lider verkligen med dig. Jag vet hur det känns när miljön får stryka på foten för snöd vinnings skull…
    Och jag tycker synd om dig, för att du inte kan odla snödroppar. De är själva urkänslan för våren, tycker jag. Jag hade faktiskt ingen aning om att de inte skulle vara härdiga i hela landet.
    Men har du försökt? Det finns ju många olika varianter, några mer härdiga än andra. Och även om du bor i zon 6-7 (?) kan ju mikroklimatet variera.
    Hos mig vill inte vivorna.
    Ha det gott och jag tänker på dig

    Marit:
    Wow what?
    Men tack ändå. Wow brukar ju innebära ett uttryck för en positiv känsla. Oavsett vad och för vad.
    Låter härligt och känns gott.

    Marie:
    Tack snälla Marie! Jo, nu gick det naturligtvis att få bilderna större. Dock funkar inte storleken om jag inte ändrar layout. Eller har du en lösning på det också? Testade tidigare Minima strech (tror jag), där det fungerar med stora bilder men då hamnade Headern inte centralt, vilket jag gärna vill.
    Ja, det mesta i trädgården har nog överlevt. Det som är etablerat och står i jorden brukar klara sig och snön har ju faktiskt skyddat mot kylan också, vilket inte ska förglömmas. Det var nog mest mina nyinköp som strök med. Nu är det dags att gå vidare till nästa kapitel från ”Våroffer” till ”Vårens under”. Det jag känner varje vår, när de gamla vännerna återkommer. Lika glädjande och fantastiskt varje år.

    SvaraRadera
  10. Så härligt! Tänk, så snabbt det kan vända både i trädgården och i humöret.

    SvaraRadera
  11. Ja, våren kom snabbt trots allt. Och då tjänar det inget till att gråta över spilld mjölk. Men jag tror man måste få grina illa ett tag för att sedan kunna gå vidare.
    Och just nu är det inga sura miner. Skadorna finns förstås kvar men nu gläds jag åt varenda liten planta som överlevt och som sticker upp ur jorden.

    SvaraRadera