På gång....

Ni kanske undrar hur det gick med alla mina frösådder?

Jag tänkte börja med att berätta om jätteverbenan, Verbena bonariensis.

Som var en av de första, som jag sådde i våras men som jag också övervintrade en hel del plantor av från förra årets sådd.

Jag tog ut kameran för att ta lite bilder av dem, eftersom de just nu blommar som allra bäst.

Som vanligt var plantorna fulla av fjärilar.

En av verbenans många goda egenskaper är just, att den attraherar fjärilar.

Men fotona av de blå skönheterna blev faktiskt inte bättre av mängden av orangefläckade vingar.....

Så jag frestades ganska snabbt att försöka ta lite roliga bilder på fjärilarna istället.

Mitt fjärilsgalleri är numera ganska stort, eftersom jag tränat flitigt på att försöka fånga dem och inte minst att sätta skärpan där jag vill ha den.

Så dagens utmaning blev (förutom den ständiga jakten på skärpa), att försöka ta lite 'annorulunda' fjärilsbilder,

eftersom de allra flesta nog vet hur en Amiral ser ut.

Håll till godo.

Men jag gissar, att en del av er hellre vill se trädgårdsbilder på bloggen,

så jag har tänkt att på sikt publicera de mer fotoinriktade inläggen på en egen blogg.

De, som i mindre grad handlar om just trädgården och dess innevånare och mer om själva fotgraferandet.

Det mesta är dock avhängigt om/när jag får en ny dator.

Men trädgårdsinläggen är på gång.

Håll ut!

Ska jag eller ska jag inte?

Jag antar, att ni undrar vad jag håller på med.

Varför jag inte uppdaterar bloggen, besöker eller kommenterar hos er.

Det har funnits många hinder.

Många skäl.

Dels är väl inte mitt humör på topp just nu.

Dels konstrar fortfarande tekniken för mig, vilket i många fall helt omöjliggör surfande.
(Vissa bloggar kan jag inte alls titta på.) 

Och dels har jag haft lite annat för mig.

Humöret ska ni slippa.

Datorn gör mig galen.

Kameran är nu på verkstad och det kommer att gå på fabriksgarantin.

Men :

Jag hade tänkt trösta mig med att åka på fotokurs/workshop den här helgen och det kunde jag ju inte göra utan kamera.

Käre maken ordnade en ersättningskamera.

Av annan modell än min egna.

Skulle jag kunna åka på fotokurs med lånad kamera?

Tänk om jag skulle skada den?

Och skulle jag kunna hinna lära mig att hantera den i tid?

Jag var VÄLDIGT angelägen.

Helgkursen/workshopen skulle handla om fotografering av vilda djur, så det skulle inte direkt finnas tid för att stå och fundera över hur man snabbt skulle ändra inställningar.

Det gällde att både lära mig funktionerna och att kunna utföra ändringarna snabbt.

Jag kastade mig över bruksanvisning och kamera.

Sedan kastade jag mig ut i trädgården, som ju brukar kunna erbjuda motiv.

Både stillastående och rörliga,.

Efter en del turer in och ut för att rådfråga manualen fick den till slut följa med ut
och det blev många stunder med bok och kamera på den gröna stolen.

Och till slut tyckte jag, att jag hade något så när koll på det viktigaste.

Många blomfoton hade tagits.
(Några ska ni få se i kommande inlägg.)

Lika många fjärils- och sländbilder.

En hel del snabba kast upp i luften för att försöka fånga någon av svalorna som svissade förbi.

Gick väl sådär.

Något bättre med kråkorna.

Men det var ju ju det jag behövde kunna...

Stillasittande sländor i all ära men nog skulle jag väl kunna fotografera en flygande dito.

Inte helt lätt, kan jag berätta.

Det blev många bilder på himmel med något diffust blurr.

Men till slut funkade det.
Ingen bra bild men hyfsat skarp på en flygande slända högt däruppe över häckarna.

(Alla bilder i inlägget är tagna med det makroobjektiv, som satt på kameran hela tiden.)

Vad det var för kurs och hur det gick?

Jo, jag åkte till skönt belägna Christinehof, där Terje Hellesö alltså skulle hålla en workshop med inriktning att fotografera vilda djur.

Kom tidigt, strosade runt och gjorde några sista test.

Och fegade.

Tyckte/trodde inte, att jag vare sig kunde tillräckligt eller var tillräckligt komfortabel med den nya kameran.

Så istället för att delta i helgens workshop, nöjde jag mig med att delta i en soppkväll med Terje,
vilket i och för sig inte på något sätt var fy skam.
Tvärtom!

Terje är inte bara en otroligt skicklig fotograf, som tar de vackraste och mest stämningsfulla foton man kan tänka sig, han har dessutom en inställning till både den natur han fotograferar och till livet i stort, som är så tilltalande, att  jag saknar ord för det.

                                 
Just nu är han rykande aktuell med ett lodjursprojekt och det var det han pratade om och visade bilder från i går kväll.

Jag fick några ord med honom och köpte en av hans böcker att trösta mig med. 

Redan på väg hem ångrade jag bittert, att jag inte tog chansen att få ta del av mer av hans kunskap.

Och hela dagen har jag grinat illa.

DET SKULLE HA VARIT SÅ .........ALLDELES FANTASTISKT!

Så typiskt mig!

Men jag ska försöka få till det lite senare i höst.

Terje Hellesö är en norsk naturfotograf, som sedan många år bor i Sverige och som haft stort inflytande på naturfotografin.
Han räknas som en av världens främsta naturfotografer.

Både hans bildspråk och hans förhållningssätt till naturen är mycket personligt.

Att försöka göra en kortfattad beskrivning skulle inte kännas rättvisande.

Jag rekommenderar istället varmt, att ni besöker hans blogg och hemsida.

Är man det minsta foto/bildintresserad , så är det ett måste.

Dessutom finns där en mängd länkar till andra spännande fotografer.

Om man sedan vill, kan man googla vidare och hitta både intervjuer och filmer om och av Terje.

Tack Terje!

Tillägg 9 september:

Inte kunde jag väl ana när jag skrev om Terjes rykande aktuella lodjursprojekt hur hett det skulle bli inom några få dagar.

Samma dag som jag åkte till Christinehof  för att höra honom berätta om och visa bilder från sina lodjursmöten skrevs ett blogginlägg, där både bilder och redogörelser starkt ifrågasattes.

Jag värjde mig å det kraftigaste. Om bilderna inte skulle vara äkta skulle det innebära, att allt som sagts var lögn, vilket kändes totalt omöjligt. Visserligen hade jag själv använt ord som ’otroligt’ och ’osannolikt’ bra om bilderna men utan att tänka på vad orden egentligen stod för.  Men medan dagarna gick framstod det som allt tydligare, att det som först tycktes vara elakt förtal och smutskastande från en oliktänkande faktisk var sant.  Och Terje erkände, att han lurat alla.

En förfärande och sorglig sanning.

Jag kände mig i likhet med många andra ledsen, besviken och lurad. Berövad en illusion.

Kanske är jag både naiv, lättlurad och godtrogen men om alternativet är att misstänka, att mina medmänniskor är bedragare så må så vara.

Jag är också än mer ledsen över att jag inte deltog i helgens workshop. Även om jag troligen skulle ha känt mig ännu mer lurad, så hade jag ändå fått ta del av den kunskap, som jag tror, att Terje besitter. Och det är väl tveksamt om det nu kommer att bli någon kurs. Men jag är fortfarande övertygad om att han faktiskt är en duktig fotograf, vilket gör det som hänt så mycket svårare att förstå.

Jag försvarar definitivt inte vad han gjort.

Att förklara är inte det samma som att försvara. Men jag tror, att det finns en förklaring. Kanske inte en förklaring, som kommer att köpas av alla, för människan är ett märkligt djur och de mekanismer som styr våra tankar och handlingar är inte alltid rationella och därmed svåra att acceptera för andra.

Det som hänt är tragiskt och ledsamt oavsett vad som ledde fram till det.

För förtroendet för andra fotografer,  för alla som beundrade honom och allra mest för honom själv.

De sidor jag länkade till är tyvärr nerstängda och en del material bortstädat från andra sidor och ev. googlande lär nu domineras av  avslöjandet om fusk.

Själv har jag haft annat att tänka på sedan jag skrev inlägget och har inte ens hunnit titta i boken jag köpte.

Nu bläddrade jag lite i den och bilderna är lika vackra som förut, även om jag nu ser dem med lite andra ögon.

Arkitektens tröst

Medan käre maken "pysslade" i växthuset höll jag mig på behörigt avstånd utanför.

 

Tillräckligt långt borta för att inte vara i vägen.

Men tillräckligt nära för att kunna komma ilande när han behövde vidare arbetsledning.

Och för att kunna hålla koll och slå till bromsen när något inte blev riktigt som jag tänkt.

För även om det inte var något avancerat bygge är jag ganska petig.

Blir störd av ganska små "felaktigheter".

Och eftersom jag inte är någon arkitekt, händer det ganska ofta, att jag beskriver hur jag vill ha det men sedan under arbetets gång hittar andra lösningar.

Maken suckar och river bort det han just satt på plats.

Enligt mina direktiv.

Men jag är ingen arkitekt, urskuldar jag mig.

Du är värre än en arkitekt, replikerar maken, som inte är enbart positiv till denna kreativa yrkesgrupp, som enligt honom ofta försvårar det praktiska arbetet på ett bygge.

Nåja, smaken och meningen med den skiljer oss åt.

Också maken och mig.

Men medan han jobbade på i värmen, försökte jag hitta på något meningsfullt att göra alldeles i närheten.

Vilket inte var helt lätt.
Han stod ju mitt i mitt arbetsrevir.

Så jag tröstade mig med kameran, som jag hade framme för att dokumentera omvandlingsnumret.

Började  fotografera några stjärnflockor, som står alldeles utanför växthuset.

En av mina absoluta favoritblommor.
En av dess fördelar är att de frösår sig hejdlöst, vilket innebär att jag då och då kan gräva upp stora ruggar och flytta.

Eller som nu, sätta i stora tunnor för vidare transport när jag väl bestämt mig var de ska få bo.

Velig som vanligt.

Och, som vanligt, kan vara bra att ha.....

Men nu blev jag alldeles fascinerad av alla de vackra blomflugorna, som surrade runt och i dem.

Flyg fula fluga flyg...

Inte var de här fula precis.
Deras getinglika utseende har de för att fåglar och andra insektsätare ska undvika dem i tron att de kan stickas.



Men någon gadd har de förstås inte.

Ett verk av en konstruktör, som verkligen inte behöver tröstas.


Foton på stjärnflockorna får ni se senare.
De kommer att blomma länge till.
En annan av deras goda sidor.

Ensam hemma...

Helgdagsmorgon och ensam hemma.

Men jag trivs bra i eget sällskap,

 så

istället för att hoppa i kläderna och rusa ut, tillät jag mig en lååång frukost.

I brist på färsk dagstidning kollade jag några egna gamla anteckningar.

Drack mitt te.
Satt och drömde lite....

och

LEKTE MED KAMERAN!

När jag kollade i datorn såg resultatet ut som ovan.

Ingen efterbehandling bortsett från lite beskärning.
Inga arrangemang och inga tillbehör utöver den igenimmade tekitteln..

Bara jag och kameran......


Då behövs inget sällskap.

Att fånga tidens och fåglarnas flykt

Oj, vad tiden flyger iväg. Och fast jag längtar efter våren, får jag nästan panik av hur fort tiden svissar förbi. Vi är redan i slutet av januari och det var ju så mycket jag skulle göra innan vårbruket sätter igång. Jag skulle njuta av massor av olästa böcker, bygga ut min hemsida, röja och rensa i alla skrymslen och vrår här hemma, laga, lappa och måla och så planera och förbereda för den sommar som snart är här.
Och så sitter jag mest framför datorn och leker, när jag inte sitter på pass för att fånga en flygande, liten sparv på bild. Nej, jag har fortfarande inte gett upp! Jag försöker fortfarande få till skarpa foton på de bevingade, små vännerna. Och de blir fortfarande allt annat än skarpa. Till och med om de sitter still. Varpå jag jämför med alla fantastiska foton på bloggarna jag besöker och blir än mer besatt: Jag ska också kunna. Men långsamt börjar jag intala mig själv, att det möjligen ändå är så, att min utrustning inte räcker till för vad jag vill göra. Att jag, som vanligt, gapar över för mycket. Och ändå tycker jag, att jag har en bra kamera. Den finaste jag haft. Som tröst leker jag med de usla resultat jag åstadkommit och gör ”Bilder” av dem i Photoshop istället. Photoshop, denna fantastiska leksak för bildälskare. En avancerad variant av asken med kritor, som man blev så glad åt som barn. Och med fingrar krokiga av värk är det en gudagåva, att kunna måla utan att behöva hålla i kritan.

PS. Det blev ingen sparv det blev en trast.....

Fortsättning på fototemat

Börjar med ännu några fasanbilder, eftersom det efter alla misslyckade småfågelsbilder känns trösterikt att titta på dem.






Bakgrunden till dessa foton var, att vi hängt upp en kärve till småfåglarna. Men fasanerna hann först och de blev som tokiga. Den störste av flockens 5 tuppar flög upp på kärven och sedan blev det ett liv och kiv, när de försökte knuffa ner varandra och de var lätta att fotografera.

I går såg jag en fasan kommande inflygande över gården. Dess silhuett var fantasieggande lik flygande urtidsmonster, som jag sett i nån science fictionfilm. Stora skrämmande djur med enorma, fransade vingar och en lång stjärt att styra med, glidande genom luften. Framför mig såg jag bilden jag skulle velat ta. Bilden av fågeln med den fantastiska silhuetten. Och jag bestämde mig för att det får bli min målbild! Det jag siktar efter och vill uppnå.



Men nej, jag har inga ambitioner att bli fågelfotograf, även om jag förstås inte skulle ha något emot att kunna ta foton som Brutus Östling. Men när jag läst på förstår jag, att Fågelfotografen är minutiöst förebredd. Han (för det tycks oftast vara en man) ligger i gömslen i timmar och väntar på det rätta tillfället, ibland utan att få en endaste bild. Han har utrustning värd en förmögenhet. Och jag inser, att mina förutsättningar inte alls räcker till. (Varken tid, utrustning eller, om jag ska vara ärlig, ens tillräcklig med lust och engagemang.)
Men jag skulle vilja kunna fånga den fågel eller det djur, som faktiskt dyker upp i min närhet, åtminstone på en acceptabel bild.


I stället minns jag hur irriterad jag var, när jag missade ormvråkarna, som slogs om en bit uthängd späck bara några meter utanför vårt gamla köksfönster.

Jag minns också ”djuret”, som slank ut ur ett hål i stammen på en av de gamla almarna precis när jag faktiskt passerade med kameran i högsta hugg.




Hur många kan se, att detta är en mård?

Jag minns, hur jag inte ens kunde få en skarp bild på den häger, som tålmodigt poserade utanför sovrumsfönstret (läs väntade ut lövgrodorna och guldfiskarna innan han efter några veckor tömt matmagasinet och försvann till nya jaktmarker). Sanningen att säga, blev jag nog, liksom vid de tidigare tillfällena, så upphetsad, att jag inte kunde hålla kameran stilla. Nu tänker jag på vilka fantastiska foton jag borde ha kunnat ha tagit av den totalt orädda fågeln, som jag sjasade bort gång på gång bara för att se den nonchalant lyfta och sväva över en häck för att landa vid nästa damm.



Lika upphetsad blev jag f.ö. i våras när jag skulle fika på verandan. Kaffet var upphällt och jag skulle just sätta mig, när jag upptäckte, att jag inte var ensam. En enorm bålgeting brummade under taket. Jag sprang in efter kameran och stängde dörren in till huset. Ett ögonblick var jag lite orolig, för den var GIGANTISK. Men jag insåg snabbt, att den inte alls var intresserad av mig. Den undersökte minutiöst alla mörka fläckar i taket troligen i förhoppning om att det skulle vara feta flugor och visade inget intresse för mig. Jag vågade mig ganska nära och tryckte upphetsat av några exponeringar. Och som ni kanske förstår, tryckte jag med hela kroppen och allt blev förstås suddigt. Efterhand som jag lugnat ner mig blev faktiskt några av fotona lite bättre.




Med datorns hjälp kunde jag i alla fall göra om ett av de suddiga fotona till en BILD, som åtminstone kan användas för att ge ökad förståelse av begreppet Getingmidja. Men som foto betraktat var det inte godkänt.



När jag idag analyserade fotona och kollade slutartiderna inser jag, att det var dömt att misslyckas. (Bilderna är tagna med alldeles för långa slutartider, 1/60 sekund i förhållande till brännvidden, som var 300mm, när de enl. kursboken borde ha legat på 1/300 sekund)

För att fortsätta, där jag började:

Nej, jag kommer aldrig att bli en ny Brutus men genom att försöka mig på fågelfotografering kan jag kanske bli en bättre allroundfotograf.

Genom att träna på, att avslappat kunna trycka av utan att låta upphetsningen resultera i, att jag krampaktigt tryyycker hela kameran stället för att mjukt smyga ner avtryckaren. (Att jag står bredbent och tar ett djupt andetag, vilket sitter i ryggmärgen sedan tidiga år räcker inte, när jag sedan är så spänd, att den tänkta lilla, lilla rörelsen med pekfingret blir ett stort, spänt vevande med hela armen. Men träning brukar ge färdighet. Dessutom inser jag på nytt vikten av att använda det gamla stativet, som stått i garderoben de senaste åren. )
Och genom att vara medveten om och experimentera med effekten av olika inställningar vad gäller slutartid och bländaröppning. Att tänka på att stor bländare ger mer ljus men mindre skärpedjup - på gott och ont. Detta kunde jag en gång men det var många år sedan och sker numera allt annat än automatiskt.

Genom att träna och tänka på allt detta, kunskap som är färskvara och som måste underhållas, så kan jag kanske med lite tur också kunna fånga den där flygande fasanen. Eller är det kanske att önska för mycket?

Men det kan kanske i alla fall bidra till att mina blomporträtt kan bli skarpare.

”Om man siktar på stjärnorna når man trädtopparna.....”

Sista bilden får symbolisera det allra viktigaste, något som jag ofta slarvat med på senare tid:
Att ha med kameran!


Fotot av ormvråken i snön är taget vid en hundpromenad av min son Jöns, eftersom det var han och inte jag, som hade kameran med sig.

Fågelfotografering

Eftersom trädgården vilar i djupaste vinterdvala finns det just inte mycket att fotografera i blomväg och då passade det bra, att försöka mig på vinterns glädjeämnen nummer ett: Trädgårdens småfåglar.
Försökte redan i december att fånga några frusna fasaner på bild med hjälp av mitt teleobjektiv men fick ingen skärpa. Då ilsknade jag till och tog fram stativet och försökte på nytt med godkänt resultat.






Då blev jag lite sugen på att försöka mig på småfåglarna också. Men där blev det stopp. Totalt fiasko. Alldeles suddiga blev de. Trots stativ och snabba tider. Trots att jag fokuserade på ögonen (inte så lätt när hela pippin hamnar i fokusrutan). På olika bloggar ser jag fantastiskt fina fågelbilder och undrar varför inte jag kan. Är jag så usel fotgraf? Eller är det något fel på min utrustning? Eller kan det vara så, att min utrustning helt enkelt inte är tillräcklig om man vill fotografera småfåglar på 10-15 meters håll?

Efter en veckas experimenterande och jag tror 1000 bilder på suddiga varelser, som det inte ens går att identifiera och långt mindre se ögon eller klor på, lyckades jag i alla fall idag fånga denna talgoxe...



Nu tänker jag mig inte någon framtid som fågelfotograf men jag "gillar fåglar" och det vore ju trevligt om jag skulle kunna fånga dem på någon bild då och då. Men hur gör man? Alla tips emottages alltså med största tacksamhet.