Slideröj

Den första stora våruppgiften i vår trädgård är att slå slidet.

"Slidet" betyder i klartext stjälkarna av jätteparkslidet, Polyganum sachaliensis.

Den växt, som är en klar del av vår trädgård men som likafullt är en klar del av våra problem.

Kanske ett av våra minsta problem men ändå.

En kraftigväxande örtartad växt och för den av er, som möjligen skulle kunna tänka sig att plantera denna spektakulära växt i sin trädgård vill jag bara säga:
Gör det inte!

Växer upp på våren till buskage med 4 meters stjälkar med stora, exotiska och frodiga blad.

Vid första frost falnar bladen men stjälkarna får stå kvar som skydd för det vilda i trädgården.

Den första stora uppgiften på våren är alltså, att slå ner stjälkarna och röja området (som är flera hundra kvadratmeter).

Idag var det dags igen.

(Ett tidigare inlägg om röjningen finns här.)

Maken började röja och elda upp stammarna/stjälkarna.

I takt med att marken röjdes, blev sikten lite annorlunda.

Snödropparna vid dammens slänter kunde skönjas från denna sidan av trädgården.

 Och när rökpuffarna skingrades uppenbarades en vy av bron ut till Ön

liksom av  Lusthuset på Ön.

Vi brukar kunna fixa detta på en dag men i år tog det lite längre tid,
så någon före-efterbild kan jag inte bjuda på.

Men förhoppningsvis ska det bli några bilder på snödropparna.

Skam vore annars...!

Nya och gamla foton av samma motiv

Årets häckklippande är i gång.

Och som vanligt ville jag dokumentera de nyklippta häckarna...

Samma foto år efter år?
Nja inte riktigt.
Motivet må på ett sätt vara detsamma men ändå inte.

Jämför till exempel bilden ovan med headern.

Bosett från att hostorna blommar på årets bild finns ytterligare en skillnad:

Den blommande kirskålen i bakgrunden på förra årets bild, som inte bara var ett resultat av dålig rensning utan lika mycket var ett medvetet val.

                                                                      Foto från 2010

Kirsens blommor är vackra och kontrasten mellan deras yviga lätthet och de klippta häckarna tillförde en extra dimension.
Men kirskålen var ett tillfälligt val och inte ämnat att bli permanent.
Så när blomningen var över rensade jag.
Ordentligt.

                                                         Foto från 2010

Vilket behövdes.

Men det blev tomt och tråkigt.
Jag försökte bota fattigdomen med att placera krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri och planterade också andra vita sommarblommor i hålen som jag skapat.

                                                                                                                       Foto från 2010
 
Men även om det ser bra ut på foto så var det inte riktigt bra.
Gauran kräver nog mer sol än de fick här.

Så jag tog upp en gammal idé jag haft.

För väldigt många år sedan såg jag i England en flockblommig perenn, som jag tänkte mig i gången.

Det var Selinum tenuifolium.

Jag fotograferade den.
Tog med fotot till de plantskolor jag besökte men ingen hade , kände till eller ville ta hem den till mig.

Att den fanns med i Piet Oudulfs bok Drömplantor hjälpte inte.

Nu har jag sett den på några bloggar under nytt namn Selinum wallichianum

OCH

jag har hittat den hos en plantskola i Sverige.

Men, som vanligt, kan jag inte tänka mig att köpa ett så stort antal plantor, som jag skulle behöva.

Så därför var det med stor tillfredsställelse, som jag hittade frön hos Chiltern Seeds (varifrån jag köpte mycket frö när det begav sig. )

Nu står ett antal plantor i min lilla plantskola och min glädje och förväntan är stor.

Jag försöker låta bli att ropa hej, för jag vet ju, att mycket kan hända innan jag har blombara plantor i rabatten.

Medan jag letade efter Selinum hittade jag dessutom en annan flockblommig växt Cenolophium denudatum hos Stovby Stauder, som jag köpt frön av och sått:

                                                                                       Foto Stovby Stauder

Men trots att jag alltså nu har småplantor av båda dessa, har jag kommit på andra tankar.
Varför inte göra som jag brukar och använda något jag redan har?
En växt, som jag vet växer snällt hos mig,
som tål skuggan,
är lagom hög,
har lång blomning
och är
full av vita stjärnor.
Vad jag tänker på?

Astrantia major förstås.

Hur och vad det blir lär ni få se.

Så här ser det i alla fall ut just nu.

Något fattas, vilket framträder än tydligare när man jämför med förra årets foton.

Fotot på Selinum tog jag i England 1995, på Great Dixter.

Och varje gång jag tänker på den trädgården, minns jag mitt första besök där och mitt möte med husets buttre herre..

Om det ska jag berätta i ett kommande inlägg.