Ni kanske undrar..

hur det står till i trädgården?

Eller hur det gick med ugglorna?

 

Trädgården är en trist historia, så vi börjar med ugglorna.

Jag berättade ju, att vad jag förmodade var en hane passade en unge.

Någon dag senare satt han i pilen men någon unge syntes inte till.
Jag pratade med honom medan jag försökte se ungen.

Hanen blev orolig och flög iväg.
Jag började göra det jag planerat och hanen återvände nästan omedelbart.
Hela tiden var hans blick intensivt fäst vid mig och han såg fortfarande orolig ut.
När han började vagga med kroppen fann jag det säkrast att gå därifrån.

Det är ju känt, att kattugglor kan anfalla när de har ungar.
Också helt oprovocerat.
(Vilket f.ö. hände en man i Norge för bara någon dag sedan).

'Våra' ugglor är ju vilda djur och alls inte tama.
Men jag har aldrig någonsin känt mig orolig i deras närvaro.
Tvärtom har jag tyckt mig se, att ugglemamman är helt lugn och trygg med att jag rör mig i närheten av hennes ungar och inte heller verkar störd av att jag står och beundrar dem då och då.
Hon tittar på mig när jag kommer, varpå hon oftast vänder bort huvudet eller blundar.
Då och då kikar hon lite på mig, som för att visa, att hon vet att jag är där men hela hennes hållning är väldigt avslappad.
(Om det däremot kommer någon främmande flyger hon omedelbart iväg.)
Men hanens kroppspråk och blick sa något helt annat.
Hela han signalerade oro.

Alltså lämnade jag den delen av trädgården.
För inte ville jag, att de ska känna sig oroade av mig.
Det skulle naturligtvis inte heller vara så kul om de anföll mig.

När jag senare passerade stället var hanen borta men då såg jag ungen.
Den satt inne i häcken knappt en meter från där jag stått tidigare under dagen och jag förstod hans oro och gick på nytt därifrån.

Någon dag senare satt honan ute på ön.
Det kändes tryggt.

Hon tittade som vanligt på mig och vände sig därefter om.

Någon unge såg jag inte då men den satt säkert en bit därifrån.

Men en dag satt den ensamma ungen i robinian, som ännu inte slagit ut, alldeles vid huset.
Det blåste ordentligt och den lilla ungen gungade fram och tillbaka.


Vad som var mer oroande var, att kajorna cirklade runt den.
Men ungen såg helt lugn ut.
 Kanske var kajorna mer skärrade av uggleungens närvaro än vad den var av dem.
Ungen satt ju inte så långt från deras bo.

Därefter har jag sett både honan och ungarna dagligen.
Jo, det fanns fler!




När jag en sen eftermiddag såg ungen ute på ön, upptäckte jag ytterligare en högt uppe i trädkronorna.

Och när jag kikade mellan grenar och blad såg jag, att de faktiskt var två till.
Tre ungar alltså.

Och idag var de fyra!




Ungarna är som sin mamma.
Nyfikna men till synes obekymrade om min närhet.

När jag kommer, vänder de sig om och tittar på mig en stund,
varpå de sluter ögonen och ignorerar, att jag är där.
(Vill jag ha foton  med öppna ögon måste jag vara snabb.)

Oftast sitter de högt upp, dolda av lövverket, som nu tätnat och det är inte alldeles lätt att vare sig se eller fotografera dem.

        Alltid är det något  i vägen.

För dagens bilder hittade jag en glugg om jag stod alldeles under dem, vilket gjorde, att de höll på att ramla av pinnen när de skulle hålla lite koll på mig.

På kvällarna sitter de ibland utanför mitt arbetsrumsfönster
och jag kan höra deras hesa rop efter mat.

Och ugglemor, som om dagarna sitter loj och sömndrucken,
 byter karaktär och blir det rovdjur hon ju faktiskt är.
Intensivt uppmärksam reagerar hon blixtsnabbt när något dyker upp.

Kanske är det mer än kameravinklarna som gör, att det har blivit ovanlig mycket klor på fotona....

PS. Möjligen finns det fler än de fyra ungarna, som syns på samma foto.

Det är svårt att avgöra om det är samma ungar jag ser hela tiden.
En av ungarna var betydligt mer utvecklad än vad jag tycker de andra är, redan för någon vecka sedan.

Det finns ju flera ugglor här och kattugglor lämnar ogärna det revir de vuxit upp i, så det är högst troligt, att det kan finnas fler kullar.

Behöver jag säga, att jag är väldigt glad så länge de vill stanna kvar?

Åh, en så underbar morgon!

Min vän Skogseva och jag skulle åka på en av våra utflykter.

Planerad sedan ett tag men annat har kommit emellan.

Målet var Vombsjön bara någon mil hemifrån och det vi speciellt ville titta på var skarvarna.

Skarvarna, som är lika avskydda som kråkfåglarna - om inte mer, eftersom de anses förstöra både fiskarnas nät och den miljö de väljer att bosätta sig på.

Som vanligt finns det olika uppfattningar

Vår utgångs punkt var helt enkelt, att de stora urtidsliknande fåglarna är vackra och spännande!

Exotiska.

Naivt?

Jag tog mig till platsen en regnig dag för att rekognisera och tog några blder.

Men nu skulle vi satsa på att vara på plats vid soluppgången!

Klockan ringde klockan tre!
(Nej! Det var inte då, som jag utbrast i en lovsång till morgonen.)

Vi ankom i gryningen och försökte hitta en plats utan allt för mycket grenar i vägen.

Knappt hade vi kommit förrän en gök började sjunga alldeles ovanför våra huvuden.

Skarvarna var redan i rörelse och några gav sig av för att söka föda.

Andra satt knappt skönjbara i vattnet framför oss.

Grupper av sjöfågel guppade förbi i det svaga gryningsljuset.

En av skarvarna dök upp.
Och försvann.

Några hägrar flög förbi och landade helt nära men skymda av vegetationen.

En skarv landade ljudlöst i grenverket ovanför oss.

Solen steg.

Sjön framför oss fylldes av allehanda sjöfågel.

Några svanar stannade mellan oss och skarvarnas träd.

Viggar, änder,

 knipor

och skäggdoppingar simmade förbi i gattet.

Lekte. Spelade.
Åmade och kråmade sig.

Gäss, hägrar och måsar kom och flög.
Svanarna putsade sig.

Luften var fylld av fågelläten.
Ljudet av tunga vingar blandades med måsars skri, gässens trumpeterande, andfåglarnas kvackande och snattrande.
Och emellanåt ett svagt gurglande ljud från skarvarnas håll.
Ja, skarvarna var de, som gjorde minst väsen av sig.
Ljudlöst förflyttade de sig och trots att man på fotona kan se stora gapande näbbar var de nästan helt tysta.

När klockan var åtta kändes det som om vi varit där en evighet.
Vi avbröt fotograferandet för att äta frukost på en liten sandbank en bit ut i sjön.

En glada landade bara några meter bort.

Vågorna kluckade, sjön glittrade och vi blev alldeles yra.

Kanske var det den tidiga morgonen.

Och skarvarna?

Ja, det blev några (dåliga) bilder på dem men de blev inte dagens huvudpersoner, så som vi tänkt oss.

Vi måste nog göra om det.

Och försöka fokusera lite mer på skarvarna.

De stora. Vackra.

 

 

Sittande i sitt träd, där några låg i sina reden

medan de andra ljudlöst gled iväg,

kom tillbaka och delade med sig av maten?

 

 

Torkade sina stora vingar i morgonsolen.

Och flög igen.

Fotona blev väl inga höjdare men kanske kan de förmedla något av det vi upplevde.

Det var svårt att koncentera sig på en sak.
Vi ville se allt.
Fotografera allt.

Och bara njuta av upplevelsen denna underbara majmorgon.

Så hände det..

Kastanjerna kastade ut sina blad.

De första svalorna svissade som projektiler genom luften. 

 

 

'Fotografen' stod frustrerat fastnaglad vid jorden för att försöka fånga dem på bild.

 

Trasten tröttnade på att hålla koll på mig.

Gladan, som passerade glodde på mig och undrade om jag verkligen inte hade något annat att göra.

 

 (Maken muttrade instämmande.)

 

 

Men den stora sensationen svarade svalörten för.

Den, som fick mitt svultna hjärta att svalla.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Det här inlägget är inte det, som jag tänkte skriva idag.

Och det handlar om något, som inte heller blev som jag (vi) tänkte mig (oss).

Och som inläggets huvudpersoner, kajorna, nog också instämmer i.

Ni som följt bloggen vet nog, att vi brukar ha kajor, som bygger bo i vår skorsten.

Kajorna, som är en av mina...... många favoriter.

Jag bara älskar dessa kaxiga och vackra svartfåglar.

Fast jag vet ju, att det finns väldigt många, som liknar dem vid de maskrosor, som borde 'rotas ut´ och att samma öde borde vederfaras dessa 'skräpfåglar'.

Och vi har otaliga gånger fått höra, att det i alla fall kanske inte är så bra, att låta dem bygga bo i skorstenen.

Men det har de ju 'alltid' gjort.

Utan problem.

Skorstenen är stor.
 Inuti finns ett antal rökgångar och det är mellan dessa, som kajorna byggt.

Men för några år sedan började vi ändå bli lite fundersamma.

Jag läste, att kajornas bon byggs på år för år och att de så småningom blir som cementerade och fullständigt omöjliga att riva bort.

Den enda lösningen i den situationen är att riva skorstenen.

Hemska tanke!

Skorstenarna, som jag håller för att vara bland det vackraste på hela huset.

(Se här på min kärleksförklaring till våra skorstenar.)

Alltså fattade vi, med tungt hjärta, beslutet, att säga upp våra skorstensboende.

Sonen skickades upp på taket och satte upp nät för att hindra vidare byggnation.

Sedan dess har kajorna återkommit.

Inspekterat eländet och fortsatt att leta boplats någon annanstans.

Och jag ska erkänna, att jag saknat dem.

I år kom de igen.

Gång på gång.

Tittade ner och skakade på huvudena.

Promenerade fram och tillbaka på kanten.

"Vad säger du mor?

Ska i göra ett försök ändå?

Vi kanske kunde försöka bygga i ett av de runda hålen.

Jag tror, att vi skulle kunna fixa det.

Det skulle kunna bli riktigt bra."

"Det blir ALDRIG som man tänkt sig!

Här hade vi ett fint hem, som jag trodde vi skulle bo i tills vi dog och så blir det så här.

Inte vill jag, att mina barn ska få sina späda vingpennor svedda om människorna där nere får för sig att sätta en brasa i spisen en kylig försommarkväll.

Eller andas in onyttiga avgaser från deras värmepanna.

Ack, ack, ack."

Och så flög de.

Men de kom tillbaka ty bostadsbristen är stor bland kajorna.

Och det VAR ju en bra boplats.

Kanske traktens allra bästa.

Ståndsmässigt, tryggt och ombonat och med bra utsikt.

Efter moget övervägande började de bygga.

Ja, det var väl kanske inte riktigt vad VI hade tänkt oss.

Så satt de tillsammans på skorstenskanten och beundrade utsikten.

Eller begrundade sitt öde.

Det är svårt att veta vilket.

Men de verkade nöjda.

Det är i alla fall lugnt och skönt här, sa lilla mor.

Men säg den glädje, som varar.

Då kom inkräktarna.

Nä, det blir aldrig, som man tänkt sig.

Men oss emellan kan jag avslöja, att jag blev liiite glad över deras återkomst...

Så länge det nu varar.