Ugglebarnen - slutrapport

De fyra ugglebarnen har blivit stora.

Syns knappast alls men hörs desto mer.

Om de inte själva berättar var de är,

 så är det inte svårt att lista ut var de finns med hjälp av de andra fåglarnas varningsskrik...

Oftast sitter de högt uppe i de stora träden

(de, som i år är glesare än någonsin) 

men med möda kan jag ibland skönja silhuetten av dem.

De vuxna ugglorna är faktiskt lättare att se.

Det verkar som om ungarna är snabbare att ta till flykten än de gamla och jag hoppas bara,

 att det inte är ett bestående mönster...

Oftast när jag rör mig i trädgården har jag ugglorna i bakhuvudet och rör mig långsamt, samtidigt som jag med blicken scannar över ytorna för att se om de är där.

Men ibland har jag annat i tankarna och finner mig plötsligt öga mot öga med en av dem.

Då låtsar jag som om det regnar och fortsätter en bit till.

När jag vänder mig om är de oftast borta.

Ibland är det precis tvärtom.

Jag förflyttar mig och när jag vänder tillbaka ser jag en uggla, där jag just gått förbi.

Och jag gissar, att jag ofta rör mig alldeles i deras närhet utan att alls se dem.

Ungarna är alltså betydligt snabbare att ta till flykten.

Över huvud taget verkar de just nu mycket rörliga och jag skymtar dem när de flyttar sig mellan de stora träden.

För någon dag sedan hade jag sett en rödbröstad liten fågel  när jag skulle inspektera några uppgrävda och krukade plantor.

Jag hämtade kameran för att med dess hjälp kunna identifiera 'den röde.'

Men när jag återvände var den borta.

När jag lät blicken glida över buskaget bredvid mig såg jag istället ugglebarnen.

Alla fyra satt snyggt uppradade på en gren helt nära.

Efter en stund upptäckte de mig men det blev några foton innan jag flyttade mig lite närmre för att slippa några grenar.

Då fann en dem det säkrast att flytta sig och en efter en följde de andra efter.

Men detta var det bästa fototillfället jag haft hittills av alla fyra.

Avslutar med detta (troligen) serien om årets ugglekull med ett foto från hur jag vanligen ser en vuxen fågel.

Inte så nära som det ibland kanske verkar på mina foton.

Ni kanske undrar..

hur det står till i trädgården?

Eller hur det gick med ugglorna?

 

Trädgården är en trist historia, så vi börjar med ugglorna.

Jag berättade ju, att vad jag förmodade var en hane passade en unge.

Någon dag senare satt han i pilen men någon unge syntes inte till.
Jag pratade med honom medan jag försökte se ungen.

Hanen blev orolig och flög iväg.
Jag började göra det jag planerat och hanen återvände nästan omedelbart.
Hela tiden var hans blick intensivt fäst vid mig och han såg fortfarande orolig ut.
När han började vagga med kroppen fann jag det säkrast att gå därifrån.

Det är ju känt, att kattugglor kan anfalla när de har ungar.
Också helt oprovocerat.
(Vilket f.ö. hände en man i Norge för bara någon dag sedan).

'Våra' ugglor är ju vilda djur och alls inte tama.
Men jag har aldrig någonsin känt mig orolig i deras närvaro.
Tvärtom har jag tyckt mig se, att ugglemamman är helt lugn och trygg med att jag rör mig i närheten av hennes ungar och inte heller verkar störd av att jag står och beundrar dem då och då.
Hon tittar på mig när jag kommer, varpå hon oftast vänder bort huvudet eller blundar.
Då och då kikar hon lite på mig, som för att visa, att hon vet att jag är där men hela hennes hållning är väldigt avslappad.
(Om det däremot kommer någon främmande flyger hon omedelbart iväg.)
Men hanens kroppspråk och blick sa något helt annat.
Hela han signalerade oro.

Alltså lämnade jag den delen av trädgården.
För inte ville jag, att de ska känna sig oroade av mig.
Det skulle naturligtvis inte heller vara så kul om de anföll mig.

När jag senare passerade stället var hanen borta men då såg jag ungen.
Den satt inne i häcken knappt en meter från där jag stått tidigare under dagen och jag förstod hans oro och gick på nytt därifrån.

Någon dag senare satt honan ute på ön.
Det kändes tryggt.

Hon tittade som vanligt på mig och vände sig därefter om.

Någon unge såg jag inte då men den satt säkert en bit därifrån.

Men en dag satt den ensamma ungen i robinian, som ännu inte slagit ut, alldeles vid huset.
Det blåste ordentligt och den lilla ungen gungade fram och tillbaka.


Vad som var mer oroande var, att kajorna cirklade runt den.
Men ungen såg helt lugn ut.
 Kanske var kajorna mer skärrade av uggleungens närvaro än vad den var av dem.
Ungen satt ju inte så långt från deras bo.

Därefter har jag sett både honan och ungarna dagligen.
Jo, det fanns fler!




När jag en sen eftermiddag såg ungen ute på ön, upptäckte jag ytterligare en högt uppe i trädkronorna.

Och när jag kikade mellan grenar och blad såg jag, att de faktiskt var två till.
Tre ungar alltså.

Och idag var de fyra!




Ungarna är som sin mamma.
Nyfikna men till synes obekymrade om min närhet.

När jag kommer, vänder de sig om och tittar på mig en stund,
varpå de sluter ögonen och ignorerar, att jag är där.
(Vill jag ha foton  med öppna ögon måste jag vara snabb.)

Oftast sitter de högt upp, dolda av lövverket, som nu tätnat och det är inte alldeles lätt att vare sig se eller fotografera dem.

        Alltid är det något  i vägen.

För dagens bilder hittade jag en glugg om jag stod alldeles under dem, vilket gjorde, att de höll på att ramla av pinnen när de skulle hålla lite koll på mig.

På kvällarna sitter de ibland utanför mitt arbetsrumsfönster
och jag kan höra deras hesa rop efter mat.

Och ugglemor, som om dagarna sitter loj och sömndrucken,
 byter karaktär och blir det rovdjur hon ju faktiskt är.
Intensivt uppmärksam reagerar hon blixtsnabbt när något dyker upp.

Kanske är det mer än kameravinklarna som gör, att det har blivit ovanlig mycket klor på fotona....

PS. Möjligen finns det fler än de fyra ungarna, som syns på samma foto.

Det är svårt att avgöra om det är samma ungar jag ser hela tiden.
En av ungarna var betydligt mer utvecklad än vad jag tycker de andra är, redan för någon vecka sedan.

Det finns ju flera ugglor här och kattugglor lämnar ogärna det revir de vuxit upp i, så det är högst troligt, att det kan finnas fler kullar.

Behöver jag säga, att jag är väldigt glad så länge de vill stanna kvar?

Bara en...?

 Under några veckor har vi spanat efter tecken på uggleungar.

Vi har inte sett några men de vuxna ugglornas beteende har berättat, att de nog fanns.

Förhoppningsvis.

För säkra kunde vi ju inte vara.

Skrien kunde lika väl vara föranledda av att något gått på tok.

Idag drogs jag på nytt ner till den nedre delen av trädgården.

Nu, eftersom några skator höll ett väldigt liv där.

Skatorna flög när jag närmade mig men kvar satt en uggla.

Han (för jag tror, att detta var en hane, eftersom den var betydligt mindre än den uggla som suttit i pilen eller vid husgaveln) gav mig en snabb blick. Därpå fortsatte han att  uppmärksamt kolla något en bit bort.  

 De stora runda ögonen var vidöppna och vaksamma och för en gångs skull satt ugglan dessutom inte skymd bakom en massa grenar.

Jag tog några bilder och plötsligt var han borta.

Senare på dagen gick jag ner dit igen i regnet.

Den vuxna ugglan syntes inte till men väl en raggig våt liten tuss i ett av de självsådda körsbärsträden.

Tätt intill stammen satt den lilla.

För den var verkligen inte stor.

Den försökte skaka av sig lite av vätan men hade klara problem att hålla balansen.

Några fler ungar syntes inte till och inte heller någon av de vuxna ugglorna.

Men de är, som jag skrivit tidigare svåra att upptäcka om man inte vet precis var de sitter.

Nu undrar jag om det bara blev en unge det här året.

Eller om fler är på gång.

För ungarna kläcks efterhand, så det kanske kommer någon eftersläntrare.

Eller är de kanske redan så stora att de är flugit iväg lite längre.

Och vi missat dem?

Vi fortsätter att hålla kik efter dem.
Och titta till den lilla......

Bebisar

Inga ugglebarn synes än.

Ugglan sitter dagligen på nästan samma plats.

Oftast skymd.

Lika ofta blundande.

Alltid med full koll.

Men medan vi väntar.

Vem kan väl motstå en fjunig trastunge?

Inte jag.

Och definitivt inte den stolta Mamma Trast.

Något på gång?

Trädgårdens ugglor har varit påfallande 'frånvarande' under den senaste tiden.

De har varken synts eller hörts.

En av dem har sin fasta boplats på husets södergavel och under hela vintern har jag hälsat på henne när jag passerat och då och då har jag tagit en bild av henne.

Men nu har hon alltså inte suttit på sin vanliga plats på ett bra tag.

Vi har undrat om hon månne ligger och ruvar.

Eller om hon kanske har lämnat oss.

Idag när jag rensade i trädgården hörde jag plötsligt uggleskrik från den stora pilen.

 Jag släppte min spade och rusade till och såg en skata flyga därifrån.

Katten också!

För jag vet ju (även om jag försöker förtränga det), att skatorna är några riktiga bovar.

Tänk om....

Men när jag rundat hörnet såg jag ugglan.

Sittande där hon brukar när hon presenterat sina barn.

Några ungar syntes inte till men hennes upphöjda lugn försäkrade mig om att allt var under kontroll.

Jag hämtade kameran.

Hon tittade lite på mig och så vände hon bort huvudet.

Då och då öppnade hon ett öga och kikade på mig men satt lugnt kvar.

Nu väntar vi på att få se årets kull.

Håll tummarna!

Så hände det..

Kastanjerna kastade ut sina blad.

De första svalorna svissade som projektiler genom luften. 

 

 

'Fotografen' stod frustrerat fastnaglad vid jorden för att försöka fånga dem på bild.

 

Trasten tröttnade på att hålla koll på mig.

Gladan, som passerade glodde på mig och undrade om jag verkligen inte hade något annat att göra.

 

 (Maken muttrade instämmande.)

 

 

Men den stora sensationen svarade svalörten för.

Den, som fick mitt svultna hjärta att svalla.

Fågelsång och spruckna knoppar

Helgen passerade med underbart vårväder.

Fåglarna sjöng och byggde.

Vi gjorde annat.

Och medan koltrasten drillade, började kastanjen slå ut.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Det här inlägget är inte det, som jag tänkte skriva idag.

Och det handlar om något, som inte heller blev som jag (vi) tänkte mig (oss).

Och som inläggets huvudpersoner, kajorna, nog också instämmer i.

Ni som följt bloggen vet nog, att vi brukar ha kajor, som bygger bo i vår skorsten.

Kajorna, som är en av mina...... många favoriter.

Jag bara älskar dessa kaxiga och vackra svartfåglar.

Fast jag vet ju, att det finns väldigt många, som liknar dem vid de maskrosor, som borde 'rotas ut´ och att samma öde borde vederfaras dessa 'skräpfåglar'.

Och vi har otaliga gånger fått höra, att det i alla fall kanske inte är så bra, att låta dem bygga bo i skorstenen.

Men det har de ju 'alltid' gjort.

Utan problem.

Skorstenen är stor.
 Inuti finns ett antal rökgångar och det är mellan dessa, som kajorna byggt.

Men för några år sedan började vi ändå bli lite fundersamma.

Jag läste, att kajornas bon byggs på år för år och att de så småningom blir som cementerade och fullständigt omöjliga att riva bort.

Den enda lösningen i den situationen är att riva skorstenen.

Hemska tanke!

Skorstenarna, som jag håller för att vara bland det vackraste på hela huset.

(Se här på min kärleksförklaring till våra skorstenar.)

Alltså fattade vi, med tungt hjärta, beslutet, att säga upp våra skorstensboende.

Sonen skickades upp på taket och satte upp nät för att hindra vidare byggnation.

Sedan dess har kajorna återkommit.

Inspekterat eländet och fortsatt att leta boplats någon annanstans.

Och jag ska erkänna, att jag saknat dem.

I år kom de igen.

Gång på gång.

Tittade ner och skakade på huvudena.

Promenerade fram och tillbaka på kanten.

"Vad säger du mor?

Ska i göra ett försök ändå?

Vi kanske kunde försöka bygga i ett av de runda hålen.

Jag tror, att vi skulle kunna fixa det.

Det skulle kunna bli riktigt bra."

"Det blir ALDRIG som man tänkt sig!

Här hade vi ett fint hem, som jag trodde vi skulle bo i tills vi dog och så blir det så här.

Inte vill jag, att mina barn ska få sina späda vingpennor svedda om människorna där nere får för sig att sätta en brasa i spisen en kylig försommarkväll.

Eller andas in onyttiga avgaser från deras värmepanna.

Ack, ack, ack."

Och så flög de.

Men de kom tillbaka ty bostadsbristen är stor bland kajorna.

Och det VAR ju en bra boplats.

Kanske traktens allra bästa.

Ståndsmässigt, tryggt och ombonat och med bra utsikt.

Efter moget övervägande började de bygga.

Ja, det var väl kanske inte riktigt vad VI hade tänkt oss.

Så satt de tillsammans på skorstenskanten och beundrade utsikten.

Eller begrundade sitt öde.

Det är svårt att veta vilket.

Men de verkade nöjda.

Det är i alla fall lugnt och skönt här, sa lilla mor.

Men säg den glädje, som varar.

Då kom inkräktarna.

Nä, det blir aldrig, som man tänkt sig.

Men oss emellan kan jag avslöja, att jag blev liiite glad över deras återkomst...

Så länge det nu varar.