Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



lördag 6 november 2010

Ensam hemma...



Helgdagsmorgon och ensam hemma.
Men jag trivs bra i eget sällskap,
 så
istället för att hoppa i kläderna och rusa ut, tillät jag mig en lååång frukost.


I brist på färsk dagstidning kollade jag några egna gamla anteckningar.


Drack mitt te.
Satt och drömde lite....

och
LEKTE MED KAMERAN!


När jag kollade i datorn såg resultatet ut som ovan.
Ingen efterbehandling bortsett från lite beskärning.
Inga arrangemang och inga tillbehör utöver den igenimmade tekitteln..
Bara jag och kameran......


Då behövs inget sällskap.

torsdag 4 november 2010

Utanför häckarna



Idag tänkte jag visa lite av vad som finns omedelbart utanför häckarna.
Jag tog med den lilla kameran på min dagliga hundpromenad, för att fånga den sista resten av skogens höstfärger.
Vi lämnade häckarna och lövmassorna bakom oss....


Varje dag har jag fascinerats av ljuset och det braskande färgspelet i skogsbrynet.
 Först idag blev jag färdig till att ta med kameran.
Men i natt regnade och stormade det och av höstens färgfyrverkeri fanns inte mycket kvar.


Dessutom överraskades (!) vi av en regnskur och vände utan att egentligen ha kommit in i skogen ...
Men det öppna landskapet är också vackert.

Vi bor i en liten kyrkby i sydvästra Skåne med skog och natur inpå knuten.



Med Romeleåsen som fond i öster,


kuperat backlandskap i väster och söder


och utsikt mot de båda städerna, som finns på bekvämt avstånd,
saknas varken motiv eller inspiration, även om jag håller mig alldeles i närheten av byn.


Och dessutom finns alltså skogen där.

Skogen, som utgör yttersta utposten av ett vidsträckt skogsområde.
Med 3 slott i grannskapet finns, förutom den odlade marken, stora naturområden med bokskogar, täta granskogar och öppna partier, vilket få tänker sig när man tänker på den här delen av Skåne.


Bilderna ovan och nedan är tagna vid tidigare vardagspromenader genom skogen.


Om ni vill se vackra skogsbilder rekommenderar jag, att ni ni tittar in hos Skogseva, som ofta visar de mest fantastiska och trolska foton från skogarna på uppe på åsen....
(De skogar, som också varit våra vandringsmål i många år.)
Men följ med på denna korta promenad, så tar jag er med till skogen en annan dag.....

Vi gick längs vägen österut från byn,




Medan jag fotograferar väntar 'Karru' tåligmodigt men på klartecken från mig exploderar hon i glada krumsprång.





När vi kommer ut ur det lilla skogspartiet syns Genarps kyrka vid foten av åsen.


Men vid det här laget regnade det ordentligt och vi vände tillbaka.


Knappt hade vi vänt förrän molnen sprack upp igen.








Lyngby kyrka.
(Om ni tittar noga ser ni Malmös stolthet, Turning Torso, i bakgrunden, liksom på en av bilderna ovan.)





 När vi närmar oss byn igen, nu från söder, kan Lund anas långt därborta bakom pilevallen.


Och med kamerans hjälp syns både lasarettsblocket och Domkyrkan, 'Lunna pågar´.
(Om ni tycker, att det är många kyrkor, kan jag berätta, att man kan se inte mindre än 7 kyrkor härifrån.)



Hunden, som alltså heter 'Karru', är av rasen briard,
 en fransk vallhund.
Hon och jag har upplevt oerhört mycket roligt tillsammans och om ni vill läsa mer om henne, kan ni titta in på hennes sidor på min Hemsida.
Hon är en livsbejakande och sprudlande vitamininjektion och ett riktigt glädjepiller.
                                                                 
'Tvånget'  att avbryta trädgårdsarbetet för de dagliga promenaderna,  innebär välbehövliga pauser med möjlighet för mig att sträcka på ryggen.

Pauser jag definitivt inte tagit om jag inte varit 'tvungen'.
Men hon är också det mest älskvärda väsen man kan tänka sig.
En alldeles underbar liten pärla.






måndag 1 november 2010

Löftesrikt


Så gick oktober över i november.


Dagarna är fortfarande milda men blir kortare och kortare.
Vintertiden gör, att de känns ännu kortare.
Alldeles för korta.
Men trots att de ljusa timmarna är på tok för få för få, tillät jag mig,
att använda en stund till att föreviga de sista resterna av detta trädgårdsåret.
Snart är det kallt och tomt därute och då är det gott,
att kunna titta tillbaka och njuta lite till.

Färgerna bleknar för varje dag som går och samtidigt som löven singlar ner,
 blir lövverket glesare och glesare.
Jag tycker om det grafiska i trädens nakna silhuetter men ogillar,
att mina draperande väggar mot yttervärlden rämnar.


Jag fortsätter där jag slutade mitt förra inlägg med temat med det vissnande, bleknande mot det gröna.
 Det städsegröna eller nästan städsegröna i skön förening med förfallet,


vilket känns som någon sorts trygghet och löfte om fortsatt liv.
Här är det pipranka, Aristolochia macrophylla,  i sällskap med murgröna.


Precis som i förra inlägget håller jag mig till ett ställe.


Idag partiet vid husets norrgavel,vid entrén till trädgården genom dörren i planket,


vid källaringången och början på gången ner mot trädgården.


Och precis som i förra inlägget, är antalet växtsorter begränsat.


Mot allt det gulnande är det framför allt murgröna, liguster och buxbom som utgör kontrasten.



Men jag avslutar med ett foto från dammpartiet,
 

där den italienska munkhättan, Arum italicum, trotsar allt vad höst och vinter heter
och nu skjuter upp sina nya blad genom mattan av vissnande löv.

Kan det bli mer tydligt än så här, att en ny säsong redan är på väg?
Mera löftesrikt?

torsdag 28 oktober 2010

Fångad i en dröm


Det var milt i luften men duggregnade, så jag tänkte ägna dagen åt inomhusaktiviteter.
Men på min dagliga inspektionsrunda såg jag inte bara nya sork/mullvadshögar utan också
svarta stammar mot guldskimrande bladmassor.


Höstfärgerna i vår trädgård är, bortsett från vinet och några buskar vid huset, mest i den gulbruna skalan.
Men denna dag tyckte jag, att variationen i det guldgula mot mera brunt var underskön.


Dessutom fanns det mycket grönt, som framhävde allt det gulbruna.


Tänkte göra ett inlägg om detta men fastnade i det parti, som ni så ofta sett bilder från,
framför allt på vår och försommar,



nämligen dammpartiet vid bron ut till vår lilla ö.
Ett av mina favoritmotiv men så har också dammpartiet en alldeles speciell plats i mitt hjärta.


Jag har många favoritställen i trädgården men dammpartiet är något alldeles extra.
Det var faktiskt detta parti, som var helt avgörande för mig den gången vi bestämde oss för att köpa Prästgården.
Jag har alltid älskat vatten och drömt om en egen damm, så när jag fick chansen tvekade jag inte länge.
 (I efterhand kan jag konstatera, att det nog varit enklare, att anlägga en ny damm på ett annat och bättre ställe än detta men det är en annan historia...)

Som vanligt, uppskattade jag känslan
av att kunna sitta ostörd, osynlig


 i skuggan av stora träd,


av glittrande vatten, som reflekterar ljuset och ger den där trolska känslan,
av frodigheten, som vattnet och skuggan möjliggör,


av att kunna skapa ett litet stycke natur, en egen lund, i trädgården,
av att skapa illusionen av att vara alldeles ensam långt ute i naturen.



Idag har förhållandena ändrats i vår lilla by och illusionen är inte lika lätt att upprätthålla.
Men i min drömvärld är det fortfarande så.

Och denna regniga höstdag njöt jag på nytt av hur resultatet blivit.

När jag fortsatte in i trädgården var kamerabatteriet slut!

Så det blir ett helt inlägg med bilder tagna inom en ganska liten radie.
Ett mycket begränsat område.
Men ett alldeles speciellt område!
En dröm.......


Den vitbrokiga busken, som genomgående syns på bilderna är:


en vitbrokig kornell,
Cornus alba 'Elegantissima'

Dessutom syns:
avenbok, bok
och stammarna av framför allt katsura och sälg.
Gräset är Carex pendula, hängstarr.

tisdag 26 oktober 2010

Hösttröst



Egentligen behöver jag ingen tröst just nu.


Jag tycker om hösten och ser fram mot att krypa in i värmen och kura framför brasan med en god bok eller två.
Att ha lite tid över.
 Att hinna med mig själv.
Att få lite välbehövlig vila.
Kanske åka på en utflykt....
Och så få gjort lite inomhus också, vilket vi aldrig hinner på sommaren.

Men jag önskar, att vintern dröjer lite till.
Ska bara...

Ganska länge till.
Och jag önskar, att den blir mild och kort!


Hösten är en tid av stress och oro.
Jag tål inte, att mina växter, krukor eller annat förfaras.
Att jag inte hunnit med vad jag skulle.
Men hur skulle jag kunna det?
Det kommer alltid att finnas något mer, som skulle varit gjort.
I det avseendet är jag kroniskt missnöjd. Vill alltid lite till....



Men det allra mesta är i alla fall bärgat inför vintern.
En del är inlyft på husets verandor.
Jo, vi är så lyckligt lottade, att vi har två.
En teglad entréveranda på långsidan mot gården och en punschveranda in mot trädgårdssidan.

Punschverandan är husets pärla.
På sommaren det rum vi mest vistas i när (om) vi är inomhus.
På vintern är den full av krukor och annat, som inte tål den skånska vintern.


Helt oisolerad och med enkla fönster är det en riskabel plats för de mest känsliga växterna.
Men likväl en tillgång.


Idag sken solen och när jag kikade ut på verandan lyste den på den inflyttade Dahlian. 
 Bakom den kikade Törnrosas kjortel, Rhodochiton atrosanguineus, fram. Den stod tidigare på fönsterbrädet men såg blek och eländig ut. Jag trodde, att den kanske fått lite frost och flyttade den närmre väggen.
Nu har den nya fina skott och både blommor och knopppar.
Den kan övervintras inne som krukväxt, så jag kommer att ta in den.


På fönsterbrädet står fortfarande ett antal krukor med Euphorbian 'Diamond Frost',
 som nog också måste tas in. Åtminstone några.
Den tål inte frost.


Men än blommar den om än lite glesare än i somras.

Invid husväggen står 4 stora krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri, som jag hoppas ska klara sig om de står här lätt skyddade och torrt.

Det är mycket, som jag hoppas ska övervintra.
Men allt beror förstås på hur vintern blir.
Jag hoppas, att den blir mild och kort men har hört rykten om andra profetior.
Men rykten är ju bara rykten.
Och väderprofetior oftast bara gissningar.
Jag lever på hoppet.


På väg ut upptäckte jag en ensam liten nyckelpiga på dahlian.
Än är det inte vinter.
Jag rabblade besvärjande barnkammarramsan, som uppmanar henne, att hämta vackert väder
medan jag tog några bilder och tänkte på,
att det faktiskt inte dröjer länge förrän jag på nytt ligger på alla fyra för att försöka fånga vårens första humlor och bin på bild....


Trösterikt eller hur?
Jag är faktiskt ganska nöjd ändå.