Tusen tack för alla era omtänksamma kommentarer och tröstande ord.
De värmde mer än ni kan ana.
Men låt mig börja med att konstatera, att detta inte är någon katastrof.
Det är oerhört sorgligt.
Och det kommer att krävas ofantligt mycket arbete för att 'återställa' partiet.
De förlorade gullregnen gör mig förkrossad.
Men tack och lov hade vi sparat på några fröplantor.
Inte alls i närheten av vare sig storlek eller skönhet men just nu är jag mycket tacksam för att vi låtit dem stå kvar.
Men:
Det kunde ha varit värre .
MYCKET VÄRRE!
Först och främst är jag oändligt tacksam för att ingen kom i vägen när trädbjässen lade sig.
Därnäst är jag tacksam för att inte våra häckar krossades.
Och det var ytterst nära...
Det handlade bara om någon decimeter.
Och vi har varit med om mycket värre....
Vi har under åren som gått förlorat ett stort antal stora träd..
Många föll för almsjukan men åtskilliga har fallit i stormar.
Träd, som stod betydligt mer strategisk placerade än det nu fallna.
Och jag är tacksam för att det var just det trädet och inget annat, som lade sig.
Att det här trädet försvann är i sig själv alls ingen katastrof.
Kanske rentav tvärtom.
Det stod tre stora kastanjer på rad längs vägen längst bort i trädgården.
Att bara två blir kvar kan till och med tänkas vara en förbättring.
Partiet, där trädet föll ligger alltså längst bort i trädgården och påverkar inte heller större delen av anläggningen.
Och det är i det det här läget förstås en fördel, att trädgården är så stor som den är.
Det finns stora partier, där det inte kommer att märkas.
Partiet är också ett av dem, som vi inte alls gjort något åt.
Och vi hade planerat, att rensa upp och snygga till här.
Men inte just nu.
Och framför allt:
Inte så drastiskt.
Vi har idag sågat upp det mesta och rensat undan det värsta och det visade sig, att det faktiskt finns en del syrener, som nog kan räddas utan att vi behöver skära ner dem helt.
Några av de stora i buskaget mot det 'nya' partiet låg ner men är inte knäckta och vi hoppas kunna lyfta och binda upp dem.
Och jag ser redan flera möjligheter för det här partiet men det kommer att krävas mycket av både arbete och ... pengar.
Jag började omedelbart, att fundera på vad vi hade för växtmaterial i trädgården, som vi skulle kunna flytta dit.
Men eftersom detta är trädgårdens ansikte utåt och det påverkar en stor del av byns karaktär känner jag, att vi inte i första hand ska välja den billigaste vägen utan framför allt se till, att det blir bra.
Att det blir en enhetlig och hållbar plantering, som kan stå kvar i kanske hundra år till.
I slutändan kommer det förstås att bli en kompromiss men utgångspunkten just nu är inte det billigaste alternativet utan att det blir en så tilltalande och hållbar helhet som möjligt.
De två konsekvenser, som känns mest tunga är dels, att vår yttervägg har försvunnit.
Vi har för tillfället fri in- och utsyn från en stor del av trädgården.
Och väggarna, det slutna rummet, är som ni vet, en viktig del för mig i mitt trädgårdsskapande.
För den där känslan av att vara innesluten i ett annat universum än det, som råder utanför.
Och visst växer syrener snabbt men vår tid rinner bort i samma snabba takt....
Det är klart, att vi ska plantera nya träd men det är ju tveksamt om vi hinner se dem ens halvstora.
Dels hade jag planerat ett antal andra projekt under vår och sommar.
Projekt, som nu troligen måste skjutas fram till nästa år.....
Vilket i sin tur innebär, att allt annat förskjuts.
Allt från det som vi inte hann göra innan vi släppte trädgården, till renovering av allt som blivit förstört under de åren till alla nya projekt, som tillkommit under tiden.
Reparering av den gångna vinterns skador inte att förglömma.
(I sammanhanget kan nämnas, att jag redan hade projekt nog för resten av våra liv, vilket i klartext betyder, att vi aldrig kommer att hinna göra ens hälften av vad vi planerat..)
Dessutom påverkar det alla småsaker, som måste göras i trädgården.
Det dagliga underhållet.
Redan har stormfället krävt offer i mina sådder, eftersom jag inte hade tid att titta till dem som de skulle behövt när solen gassade.
Men som många av er påpekat, är detta sådant som man inte kan påverka.
Så här är det.
Och så här har det varit hela vårt trädgårdsliv.
Ett steg fram och...tre tillbaka.
Men nu gäller det ändå att se framåt.
Och jag försöker se det positiva i situationen.
Försöker se möjligheter i de ändrade förhållandena.
Att det kan bli fint med de två kvarvarande kastanjerna längs bort och att vi kan plantera en rad med jämnstora träd med lagom avstånd på sträckan, som redan tidigare var skattad på några stora almar.
Att några av häcksträckorna kommer att få bättre möjligheter att växa och bli täta och fina, eftersom de stått i skuggan av den stora kastanjen och tvingats konkurrera om vattnet med den, vilket varit en ojämn kamp.
Men eftersom vi inte har en evighet till vårt förfogande, gäller det att komma igång så fort som möjligt.
Ni ska få följa vad som händer.
Mina tankar.
Och det praktiska arbetet.
Och förhoppningsvis hinna få se resultatet.
Jag hoppas, att vi ska kunna förvandla detta till att bli ett lyft för trädgården.
Medan vi slet och släpade fortsatte våren som om inget hänt.
Binas surr var visserligen överröstat av motorsågarnas malande.
Men bina verkade omedvetna om det som föregick längre bort i trädgården.
I en paus i arbetet hämtade jag kameran.
Egentligen för att dokumentera vårt arbete men binas surr frestade mig till annat.
Att försöka fånga bin på bild är lite som en kurragömmalek.
Man hör deras surr.
Lokaliserar dem.
Riktar in kameran och försöker hitta dem i sökaren.
Men då är de borta.
Och det är alldeles tyst.
I vilken av blommorna finns de?
"Jag vet, att ni är där!
Och jag kommer att hitta er...!"
Och så gäller det att ha tålamod och vänta ut dem.
Tyvärr räckte inte tiden till för så mycket som jag velat.
För det är bland det bästa jag vet, att ligga på magen i gröngräset och lyssna på deras surr.
Och titta på dem. Och försöka fånga dem på bild.
Och den fallna kastanjen verkade för en stund långt, långt borta också för mig....
