Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



tisdag 20 april 2010

Osystematiserat stjärnfall




Snart slut för denna gången.....


När vi först kom till Prästgården, bestod blomsterprakten av vårlökarna och så buskarna.
Idag är vårlökarna fler än någonsin och jag älskar dem mer än någonsin.
Dessa hav av scilla och chionodoxa, blåstjärnor och vårstjärnor. För det är de blåa blommorna jag älskar.
                          (De gula mattorna av Svalört vill jag helst gömma eller i alla fall glömma...)



Några av dem bildar blå mattor, andra tycks mera stationära och blir större ruggar men  ”springer inte iväg”. Det, som  jag tycker är en tillgång i deras spridningsförmåga, kan förstås med andra ögon ses som att de är ogräsaktiga. Vackra i gräsmattor eller i de lite vildare partierna i trädgården. Men några är kanske mindre lämpliga i rabatten. Inte minst för att bladverket ställer till det innan det vissnat ner helt.



Under åren som gått har jag lite vårdslöst och ospecifierat benämnt dessa blåa skönheter som scillor och chionodoxor men nu var det dags att reda ut begreppen.


 
När det gäller artbestämningen svävar jag fortfarande på målet. Min brist på botanisk kunskap gör, att jag gav upp. Just när jag trodde, att jag hade grepp om vad som var vad, så hittade jag ett exemplar, som inte alls stämde.....Troligen har jag många olika sorter, som växer tillsammans (och möljigen har de också hybridiserats) och tyvärr räcker min tid inte till just nu för att göra en fullständig kartläggning.

För tillfället får jag nöja mig med min grovsortering, som gav följande:

Chionodoxa, vårstjärna, har sammanväxta kalkblad .
Chionodoxa gigantea (syn. Chionodoxa luciliae)  har lite större ljusblåa blommor (åt det violetta hållet), som tittar uppåt med ljust mittparti.
 
Chionodoxa gigantea
 
Dess lite mindre släkting, Chionodoxa forbesii (?) sprider sig ohejdat!
 
   

 Varhelst det finns en bit jord, som inte rensas eller regelbundet trampas på dyker de upp.
  

  



 



Finns också i vitt och rosa ( Chionodoxa 'Pink giant'). Den rosa varianten planterades in för 15 år sedan i köksträdgårdspartiet. (Det, som sedermera övergavs och blev alldeles igenvuxet.)
 
 

De har överlevt men verkar inte ha förökat sig alls under dessa år.
Synd, för de är verkligen läckra.
 
 

 
Av blåstjärnorna, scillorna, har jag nog flera olika men jag tror, att de flesta tillhör arten Scilla sibirica, rysk blåstjärna. 
 Blå (åt det turkosblå)  Tittar neråt och har blått pollen och ståndarknappar.
 

 

 
 
Ju mer jag tittar, ju fler variationer upptäcker jag....
 

Kan detta var tidig blåstjärna (Scilla bifolia)?
 
Så småningom kommer också
Scilla italica (syn: Hyacinthoides italica) Italiensk blåstjärna .
 
 
Blommar senare än de ovan nämnda men tidigare än de båda nedanstående. (Bilderna från förra våren.)
Bildar stora ruggar och frösår sig men är trots detta tämligen stationär. Min absoluta favorit lika vacker i rabatten som i trädgårdens vildare delar.
(Ovan tillsammans med de gula hässlebrodden (Milium Effesum 'Aurea').
 

Dessutom finns i trädgården ett litet bestånd av Scilla mischtschenkoana, persisk scilla,
 
 

som ofta förväxlas med Puschkinia libanotica, Porslinshyacint.
 

Skillnaden: Scillan blommar tidigare (vilket ju inte är så lätt att avgöra om man inte har båda arterna). Har blått pollen och öppna kalkblad medan puschkinian blommar senare, har gult pollen och sammanvuxna kalkblad. ( Källa Slottsträdgårdsmästaren. )

Båda är ljust blå med en något mörkare blå rand. (Puschkinians rand något mer distinkt.) Båda  ger på avstånd ett ljust, nästan vitt intryck.

Jag har ett litet bestånd av den persiska scillan, som sprider sig långsamt medan puschkinian verkar tyna bort. Scillan kan, som sina släktingar bilda stora bestånd.

 
Kanske ska de växa mer öppet och ljust än mina för att sprida sig på detta sätt. Dock ser jag några blomlösa bladsamlingar så de kanske är på gång, vilket tacksamt hade tagits emot. Överväger annars att flytta ut någon av grupperna till ett öppnare läge.

Jag har dessutom planterat in lite av den engelska klockhyacinten, Scilla non-scripta. Den som engelsmännen kallar Bluebells men som alltså inte har något med våra blåklockor att göra. Den verkar dock inte ha trivts med min placering av dem bland hasselbuskarna. De har överlevt  men inte spridit sig. Nu har jag flyttat några av dem, så får vi se om de kommer att trivas bättre.
 
Avslutar med ett dåligt foto, där en Scilla hispanica, spansk klockhyacint skymtar. Mest bara för att visa den fina kombinationen av allium och scillan...
 

                                                                                   (Bild från 2009)
Återkommer med nytagna foton av både Scilla italica , Scilla nonscripta och Scilla hispanica när de blommar...

Utsökta foton av scillor hittar du hos Skogseva.
 
 
 
PS. Om någon vill korrigera eller komplettera  är jag tacksam. Likaså om någon vet någon lättillgänglig kategorisering av mina stjärnämnen. 
 
Under mina efterforskningar har jag ibland sett chionodoxorna kallas scilla.
 Inte slarvigt och okunnigt, så som jag tidgare gjort utan som om de numera räknas dit till scillorna.
Sålunda blir Chionodoxa forbesi till Scilla forbesi osv.
Så då är de scillor allihop, trots allt. Förutom den lilla puschkinian.

18 kommentarer:

  1. Fantastiskt, kan man annat än att älska dem?!
    Fast jag tycker svalörten är söt oxå...!
    Kram Ullis

    SvaraRadera
  2. Vilka vackra blåa hav du har. Det är så härligt med gräsmattor som förvandlas till blommande oceaner en liten stund.

    Rebecca

    SvaraRadera
  3. Det ser helt fantastiskt ut....så vackert!

    SvaraRadera
  4. kan inte komplettera, bara säga Åh så makalöst vackert, finns inget vackrare än blå mattor.

    SvaraRadera
  5. Ullis:
    Nä. Det kan man inte. Inte jag i alla fall.
    Svalörten däremot, uppfattar jag som ett av mina absoluta värsta ogräs, som finns överallt. I rabatter, mellan stenar, i gräset. Den sprider sig kopiöst och fullkomligt begraver allt i sin väg. Dess intensiva gula färg slår knockout på allt i dess närhet. Och när bladen senare ska vissna ner, ruttnar perenner och annat som finns där under.
    Men i mindre mängder är den riktigt söt. I vår förra trädgård fanns en liten tuva av den. Första året blev jag olycklig när jag upptäckte, att den försvunnit. Men den kom ju tillbaka och jag blev glad igen. Glad blev jag också när jag först såg all svalörten här. Men nu är jag inte så glad längre.

    Rebecca:
    Underbart är kort.

    Slottsträdgårdsmästaren:
    Trevligt, att du tittar in och tack för dina rader.
    Det ÄR vackert. Faktiskt inte bara på bild.

    Marie:
    Ja, detta är verkligen heltäckningsmattor. Och av ett underbart slag.

    Eva

    SvaraRadera
  6. Precis som du visade mig på att man måste knäböja för att se sina snödroppar i ansiktet - om de är dubba eller enkla - lär jag mig nu att jag ska titta efter pollenfärg hos scillan. Jag har väl aldrig tidigare funderat på om den är gul, blå, grön, eller röd, men i morgon bitti skuttar jag upp ur min säng så snart solen har stigit över skogsranden, springer småsjungande ut i det frostnupna gräset och kastar mig ner på magen för att färg- och därmed även artbestämma de små liven som bor hos oss. Det är snabbt gjort - jag skulle tro att alla fem(!) är mycket nära släkt med varandra. Syskon förmodligen...
    Kramar från mig på åsen.

    SvaraRadera
  7. Jag måste erkänna, att det var svårare än jag anat att artbestämma. Färg på pollen och ståndarknappar, sammanvuxna kalkblad och en massa annat, som jag knappt förstod. Det blev många rusningar. Många hypoteser. Många förkastanden. Tur, att det inte var i arla morgonstund......
    Skulle så rysligt gärna ha velat se dig småsjungande, fortfarande i nattsärken, huvudstupa i det frostiga gräset...
    Kramar

    SvaraRadera
  8. jag måste erkänna attt jag lie slavigt kallar de flesta små blå för scillor...fastän jag ser skillnader...i den stora trädgården finns det åtminstone tre olika men hemma har jag bara en sort. Men nu kan jag kanske ta itu med att reda ut begreppen tack vare dina fina bilder..;)

    SvaraRadera
  9. Mycket trevligt om jag kan bidra till att du lär känna dina små blå. Men jag har ju under 25 år nöjt mig med att kalla dem scillor och chionodoxor. Att jag särkiljde chionodoxorna berodde på, att jag tidigt fick en tuss med Chionodoxa gigantea och blev varnad för dess spridningsförmåga! Fast just denna stora variant är nog den, som sprider sig minst i det gänget.
    Eva

    SvaraRadera
  10. För min del får de gärna sprida sig och bilda vackra hav! Vackert!
    :)

    SvaraRadera
  11. Själv har jag också bara obetänksamt kallat allt blått för scilla. För även om de är söta en och en, är det just scillahaven som får mig att tappa andan. Att se mängden av alla intensivt blåa blommor lite på avstånd får mig knäsvag. Härliga bilder!

    SvaraRadera
  12. Tigris Predikanten:
    Instämmer. Much IS more.

    Mylla:
    Jag tappar andan när jag drunknar i dessa blåa hav. Fast det gör man kanske alltid när man drunknar....
    Men det är trevligt, att de är så fina på nära håll också.

    Trevligt att se er båda här och tack för att ni skrev några rader!
    Välkomna tillbaka!

    Eva

    SvaraRadera
  13. Sanslöst underbara bilder, Eva. Blir alldeles lycklig. Här är det nästan snöfritt så snart är det lite blått hos mig också. Kombinationen Allium Scilla. Fantstiskt. Ser det ut så hos dig redan? Det måste dofta härligt från dina blå mattor. Ha det så bra! Kram!

    SvaraRadera
  14. Tack snälla Lillebeth!
    Jag gläder mig å dina vägnar. Det är underbart att längta och föremålet för längtan befinner sig alldeles bakom knuten. Och så ljuvligt det är, när man sedan väl är där.
    Ja, doften och surrandet är nästan bedövande. Även när man inte ligger på magen i härligheten för att fotografera.
    Men varken Allium eller den spanska scillan blommar än. Det var ett gammalt foto jag hittade när jag letade scillabilder. Det dröjer nog ett bra tag. Och det får det gärna göra. Så här års vill jag bara stoppa tiden.
    Ha en skön helg!
    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  15. Underbart inlägg, allra helst nu när det är så mycket vår i luften.

    Marit

    SvaraRadera
  16. Tack Marit!
    För att du förgyller min kväll med din kommentar.
    En underbar tid är det.
    Och jag njuter och försöker dokumentera för senare bruk. Och blir så glad om det gläder någon annan också.
    Eva

    SvaraRadera
  17. Ååååh, så underbart med ditt blå svallande hav. Förstår att du gärna låter det breda ut sig. Jag bara älskar bilden med stenbänken som står i det blå havet med de rödskimrade löven i bakgrunden.

    SvaraRadera
  18. Jag älskar mina blå oceaner på samma sätt, som jag snart kommer att älska nästa fas i trädgårslivet. Det är det, som är så underbart. Knappt är en sensation över, förrän nästa upplevelse väntar runt hörnet.
    Kram
    Eva

    SvaraRadera