Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 14 mars 2011

Tidernas tid



Nu är det Tidernas tid!
Bråda tider, härliga tider och...räkenskapens tid.

Det sjunges och fladdras och busas i buskar och snår.



Talgoxarnas sång känner jag ju igen men nu vill jag veta hur de andra av mina  nyfunna vänner låter......

Under helgen har det krattats och plockats nerfallna grenar. Städas och rensats. 
 Det har planerats och funderats.
 Pannor har lagts i djupa veck när de preliminära lösningarna på vinterns verkningar ifrågasatts, när de konfronterades med Verkligheten.

Det är hög tid att köra igång vårbruket och helgen har tillbringats i ett fullkomligt Vårrus.



En nymornad nyckelpiga hade lika brått som alla andra


och den här gynnaren bröstade upp sig.
Vårkänslor?


Nu är Hoppets tid och förväntans tid.
 Men det är också räkenskapens tid.
Vilket faktiskt inte bara innebär, att vissa borde ställas till svars utan i lika hög grad en överraskningarnas och undrens tid.


Låt oss lägga det tråkiga bakom oss först.

Marken är fortfarande frusen och hård men det hindar inte sorkarna /mullvadarna från att ta sig fram.
Under vintern (och snön) har nya stråk vuxit fram och högarna har tornat upp sig under snön.

Nya högar dyker upp dagligen.
Stora högar.
 Detta medan vi inte ens kan få ner spaden i jorden, för att sätta ner fällor....


Fasanerna, som vi utfodrat hela vintern tackar nu med att med stor lust och lika stor aptit knipsa av skotten på allt de kommer över.
 Det känns, som om vi har närt en orm vid vårt bröst.

Där det så här års brukar lysa gult av vintergäck är marken mörkt och bar.
 När jag kröp in under buskarna hittade jag detta invid en stam....


Men jag kan förlåta fasanerna, att de äter upp (smakar på?) vintergäcken.
 Den växer precis där de håller till och jag kan leva utan de gula solarna även om det känns liiite tråkigt.

Betydligt värre är det med julrosornas knoppar.
 De är också avnupna och provsmakade.
Ja, jag säger avnupna och inte uppätna, för ofta ligger blomknoppen bredvid plantan, vilket gör mig dubbelt irriterad.
Om de åtminstone ätit upp dem när de ändå förstör min vårglädje.
De enda julrosor, som trivs hos oss är Helleborus foetidus (klockjulros eller grenig julros), som å andra sidan trivs bra.
Men, som så många andra år, blir det inte mycket till blomning trots att jag har stora bestånd av dem.
 De flesta (dvs MÅNGA)  plantor ser  ut så här:


Av de övriga julrosorna, som överlevt finns bl.a. en vacker vit i dammrummet.
I år VAR den full av knopp.....
Inte en enda knopp är kvar. Alla är avnupna nere vid marken.

Men det räcker inte med det.
I höstas köpte jag en mängd blekgula och vita krokusar till den rabatt jag arbetat med under sommaren.
En del av de gula hann planteras innan vintern kom.


Dessa började nu sticka upp och jag var full av förväntan.
Men fasanerna hann före.
Idag såg nästan alla ut så här:



Avbetade.
Nu har ett stort nät lagts över resterna och jag hoppas, att några plantor ska komma upp och blomma.
Detta var en sort jag var väldigt nyfiken på....
Och det var ett inköp, som var ovanligt stort för att vara gjort av mig.
Så det känns, som att det nog var lite turligt, att jag inte hann plantera alla lökarna innan snön kom.
De vita, som jag inte hann med stoppades istället ner i krukor i källaren. Några av dem har nu börjat blomma och bjuder på både doft och fägring.


Och inte minst vad jag trodde var, en föraning om vad som komma skulle där ute.

Nu började jag istället oroa mig för de  krokusar, som växer på gårdsplanen.
Men de BRUKAR ju få vara i fred...
Men å andra sidan brukar vi lägga granris på den lilla rondellen, där krokusarna växer.
I fjor var granet inköpt för att läggas ut till den första advent. Något kom emellan och plötsligt var allt begravt i snö.... Och granet låg fortfarande kvar i sina buntar på gården.


Nu kikade jag på den lilla gräsytan. Jodå. De första krokusarna hade börjat titta fram.
Skulle de få vara ifred för de hungriga fasanerna? Knappast.
Jag började fundera på om jag skulle lägga ut granet nu istället för att, som jag planerat, lägga det under rhododendronbuskaget för avbarrning.

Medan jag tänkte hördes ett bekant ljud....
Ett knarrande läte emellanåt avbrutet av visslingar.
Var det möjligt?
Jag kikade upp i trädkronorna och visst var det starar!
Vårens första.



Samtidigt hördes den första trasten testa en melodislinga längre ner i trädgården, ackompanjerad av en klonkande korp.
En stund tidigare hade de nyanlända duvorna kuttrat i kapp
och medan jag försökte delta i deras samtal dök några tranor upp och passerade över mitt huvud.


Men en hel del glada överraskningar i växtväg har också dykt upp och några av övervintrarna ser ut att ha klarat sig riktigt bra.
Jag säger 'ser ut', eftersom faran fortfarande inte är riktigt över och jag inte vill ropa hej för tidigt.



Några, som definitivt har klarat både kyla, väta och sorkar, som rumlat runt i deras närhet är snödropparna. Ännu är de inte i fullt flor men på god väg.

Jag plockade några av de fyllda för att kunna njuta av deras skönhet och ljuvliga doft.



Kort sagt, det har varit en underbar helg (trots fasaner och sorkar...)
Och i källaren trängs mina byttor och tråg med vad jag hoppas ska bli en härlig blomfest om några månader.

Hipp, hipp hurrah!
Det är VÅR!




Hur det gick med granet?
Jo, jag lade ut det lite glest och hoppas, att fasanerna ska tycka, att det är för stickigt och hålla sig till solrosfröna, som vi fortfarande förser dem med.
Håll tummarna, för det här vill jag uppleva i år också:

(Foto från april 2010.)

Klicka på bilden om du vill minnas hur det var när krokusen blommade i fjor!

10 kommentarer:

  1. Ja helgen har varit riktigt fin! Här har staren vårstädat holken och tranorna har "sjungit" nere i mossen. Plockade också grenar som du och funderade över hur jag nu ska göra i min trädgård. Fy för fasanerna, de har ju behövt mat i vinter men nu kunde de ju äta annat än just dina blommknoppar..Här kommer de bara när det är sträng vinter, mat finns hela vintern, men jag tror att de är rädda för vår hund och våra barn. Sorkarna vågar jag inte tänka på, det återstår när tjälen går ur marken vad som bara går att lyfta upp ur jorden, eller lägger sig pladask. Låter härligt med dian frösådder till sommarens blommor! kram och hurra för vår!

    SvaraRadera
  2. Dom översta två bilderna är så fina så det är otroligt, och en nyckelpiga har du redan hittat, det ser ut som om ni har vår på riktigt. Här är det fortafarande vitt men snart så är snön borta :-)

    SvaraRadera
  3. Ja trots motgångar är det ju äntligen vår och man kan blicka framåt med tillförsikt....och det är bara så himla härligt ;))
    Ha det bra...

    SvaraRadera
  4. Vintern har verkligen inte varit nådig med sitt tjocka snötäcke som effektivt dolt all underjordisk versamhet och som lika effektivt plattade till, knäckte och förstörde.
    Jag förstår din oro över vårblomningen. Fasanerna, precis som hönsen, älskar naturligtvis det späda som växer och förser sig så mycket de bara kan! Jag kan tänka mig att det enda ni kan göra är att låta bli att utfodra nästa vinter och se om det hjälper. Nu vet fasanerna att hos er finns det alltid ett dukat bord och det lockar naturligtvis. Men det var ju det där med fotoobjekt. Och om det inte finns mat för dem under vintern kanske de ändå dyker upp som snyltgäster till våren. Är det här kanske rent av ett lika olösligt problem som vårt sork-/mullvadsdito?
    Jag lider med dig och önskat definitivt inga flockar av fasaner hit till åsen!
    Kramar från Eva

    SvaraRadera
  5. Men vilket LJUVLIGT foto på snödroppen underifrån. Så har jag aldrig sett den.
    Låter som här ungefär, mycket städning efter vintern, mycket att glädjas åt och en del tråkigheter. Men totalt lycklig över att våren är på väg.

    Kram

    SvaraRadera
  6. Tänk om man kunde dressera mulvaden att gräva trädgårdslandet eller där man vill.
    Snön har inte smält undan här så jag vet inte vad det är för skador i år.
    Mariana

    SvaraRadera
  7. Oh vilken dramatik du har och har haft hos dig i vinter..... tråkigt att djuren har tagit för sig sååå mycket. Vi hade också problem med sork när vi flyttade till vår gård men de försvann efter det att jag "envisats" med att stoppa ned halva vitlöksklyftor i deras ingångar (delade klyftorna för att de skulle lukta så mycket som möjligt!) Kanske något att prova nu när det är lätt att se deras gångar?

    Här i Östergötland flög gässen in över åkrarna igår - ett säkert vårtecken! Deras tjatter är faktiskt härligt tycker jag ;-) Nu går vi mot ljusare tider trots en hel del knäckta grenar på både buxbom och rosor här men det växer ju ut igen hoppas jag, även om det tar tid!

    Ha det så gott!
    Åsa

    SvaraRadera
  8. Nu blev jag jättesugen på fyllda snödroppar! Jag har bara vanliga, men man borde nog ha fler sorter, ja kanske bli galantofil?! Nää... det är nog att gå för långt!
    Kram
    Katarina

    SvaraRadera
  9. Härliga tider!...även med alla dessa marodörer som man är så innerligt trött på!!! Hoppas du lyckas hejda fasanerna med riset i alla fall.
    Kram

    SvaraRadera
  10. Sophia:
    Ännu en underbar helg har passerat. Och ännu fler upptäckter jag kunnat vara utan. Men även om det inte framgår i inlägget, är det ju det positiva som överväger.
    Allt som sticker upp, fåglarnas sång, den milda luften och ljusets återkomst. Och löftet om allt det som ska komma.
    Kram och hurra!

    Fia:
    Våren kommer till er också! Se våra sydländska inlägg som ett löfte om att den är på väg.

    AnnCharlotte:
    Jag instämmer. Och njuter trots oron.
    Ha det bra!

    Eva:
    jag tror ärligt talat inte, att det skulle göra någon större skillnad om jag inte matade dem. Fasanerna skulle vara här ändå. Vår trädgård utgör en trygg och säker tillflyktsort och har så alltid gjort. Om vi inte stödutfodrade dem skulle skadorna troligen blivit ännu större, varpå en del sannolikt ändå svultit ihjäl när snödjupet blev för stort. Hur skulle jag kunna åse det utan att göra något?
    Kramar

    Annelie.
    Bra sammanfattning och så trevligt att höra av dig.
    För att se en snödroppe måste man antingen ligga på magen eller plocka in dem, vilket verkligen rekommenderas. För också doften är ljuvlig.
    Kram

    Mariana:
    Mullvadens skadeverkan är väl marginell när man jämför med sorkarnas. Jag kan leva med lite kala fläckar i gräsmattorna även om jag grinar illa över att gångarna sätter sig. Men om häckarna börjar dö vill jag inte vara med....

    Åsa:
    Skadorna är en del av trädgårdslivet. En del kan man grina illa över men ändå motvilligt acceptera medan annat känns tyngre. Men trots allt är det ljusets och livets återkomst som känns mest.
    Ha det bra!

    Katarina:
    Jag bara älskar snödropparna och önskar, att de skulle blomma mycket längre tid. Och det är väl en bra anledning att ha fler sorter, eller hur?
    Kram

    Lotta:
    Sorkarna är nog betydligt värre än fasanerna. Men det vet du nog själv.
    Kram

    Eva

    SvaraRadera