Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



torsdag 12 april 2012

Det blir inte alltid som man tänkt sig




Det här inlägget är inte det, som jag tänkte skriva idag.

Och det handlar om något, som inte heller blev som jag (vi) tänkte mig (oss).

Och som inläggets huvudpersoner, kajorna, nog också instämmer i.



Ni som följt bloggen vet nog, att vi brukar ha kajor, som bygger bo i vår skorsten.
Kajorna, som är en av mina...... många favoriter.

Jag bara älskar dessa kaxiga och vackra svartfåglar.
Fast jag vet ju, att det finns väldigt många, som liknar dem vid de maskrosor, som borde 'rotas ut´ och att samma öde borde vederfaras dessa 'skräpfåglar'.
Och vi har otaliga gånger fått höra, att det i alla fall kanske inte är så bra, att låta dem bygga bo i skorstenen.

Men det har de ju 'alltid' gjort.
Utan problem.
Skorstenen är stor.
 Inuti finns ett antal rökgångar och det är mellan dessa, som kajorna byggt.

Men för några år sedan började vi ändå bli lite fundersamma.
Jag läste, att kajornas bon byggs på år för år och att de så småningom blir som cementerade och fullständigt omöjliga att riva bort.
Den enda lösningen i den situationen är att riva skorstenen.

Hemska tanke!
Skorstenarna, som jag håller för att vara bland det vackraste på hela huset.

Alltså fattade vi, med tungt hjärta, beslutet, att säga upp våra skorstensboende.

Sonen skickades upp på taket och satte upp nät för att hindra vidare byggnation.


Sedan dess har kajorna återkommit.
Inspekterat eländet och fortsatt att leta boplats någon annanstans.

Och jag ska erkänna, att jag saknat dem.

I år kom de igen.
Gång på gång.
Tittade ner och skakade på huvudena.
Promenerade fram och tillbaka på kanten.


"Vad säger du mor?
Ska i göra ett försök ändå?
Vi kanske kunde försöka bygga i ett av de runda hålen.
Jag tror, att vi skulle kunna fixa det.
Det skulle kunna bli riktigt bra."


"Det blir ALDRIG som man tänkt sig!
Här hade vi ett fint hem, som jag trodde vi skulle bo i tills vi dog och så blir det så här.

Inte vill jag, att mina barn ska få sina späda vingpennor svedda om människorna där nere får för sig att sätta en brasa i spisen en kylig försommarkväll.
Eller andas in onyttiga avgaser från deras värmepanna.
Ack, ack, ack."

Och så flög de.


Men de kom tillbaka ty bostadsbristen är stor bland kajorna.
Och det VAR ju en bra boplats.
Kanske traktens allra bästa.
Ståndsmässigt, tryggt och ombonat och med bra utsikt.

Efter moget övervägande började de bygga.



Ja, det var väl kanske inte riktigt vad VI hade tänkt oss.

Så satt de tillsammans på skorstenskanten och beundrade utsikten.
Eller begrundade sitt öde.
Det är svårt att veta vilket.


Men de verkade nöjda.

Det är i alla fall lugnt och skönt här, sa lilla mor.


Men säg den glädje, som varar.
Då kom inkräktarna.


Nä, det blir aldrig, som man tänkt sig.


Men oss emellan kan jag avslöja, att jag blev liiite glad över deras återkomst...
Så länge det nu varar.




10 kommentarer:

  1. Nej, sällan blir det som man tänkt sig...
    Kajor är härliga varelser. Det tycker jag också. Men inte heller vi vill ha dem i skorstenen. Första omgången nät pillade och slet de bort, men nu har de givit upp försöken och flyttat till skogen intill. De har släktträff i den döda almen där mest varje kväll. Det hörs ända in att de sitter där och skvallrar.En stor släkt har de...

    SvaraRadera
  2. Sedan våra gamla almar försvann, har de börjat förlägga sina kvällsträffar en bit bort. Jag har, konstigt nog, inget emot deras högröstade samtal men är faktiskt lite glad, att de inte längre sätter sig i våra höga bokar. De är redan alldeles kalätna i topparna och jag är ganska säker på vem som är skyldig...

    SvaraRadera
  3. Vilka fantastiska bilder!!! Sådana bilder man möjligen förväntar sig se på en utställning och inte på en blogg! Och den inträngande analysens av kajors psyke var ju också - helt underbar!!!

    Ha det gott!
    /Ruben

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ruben! Bloggarnas egen gentleman. Ingen kan väl ge sådana komplimanger som du...... Jag niger och tackar.
      Vad gäller kajornas psyke tror jag du redan räknat ut, att det nog till stor del handlar om projektion av mina egna svagheter.
      Ha en riktigt bra vecka!

      Radera
  4. PS
    Vad förvånad jag blev när jag lyckades pricka in rätt "kodord" när jag publicerade kommentaren!!!! Oftast får jag försöka både 3 och 4 gånger.
    /R

    SvaraRadera
  5. WOW, det lyckades igen. Idag måste jag köpa en lott!
    /R

    SvaraRadera
  6. Ni gör helt rätt som nätar skorstenarna bara det inte är för tätt nät för då får ni problem att elda! det finns färdiga kajskydd som lätt kan tas bort vid sotning!
    Ha de bra
    Kram
    Mariana

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var bl.a. din kommentar, som fick mig att börja fundera. Tack! Färdiga kajskydd, som passar vår skorsten har vi inte hittat, så därför fick det bli en hemmagjord lösning. Återstå att se om det räcker...
      Ha en bra vecka
      Kram
      Eva

      Radera
  7. Ett fantastiskt reportage från skorstenen med, som vanligt, helt otroliga bilder. Fåglarna är verkligen dina vänner. Ingen kan fånga dem på bild som du kan och ingen kan berätta om dom som du kan.

    SvaraRadera
  8. Åh, söta du: Tack. Kanske finns det andra, som kan smickra som du men ingen som själv bjuder på så vackra foton. Så jag niger djupt och tackar.

    SvaraRadera