Veckan har, precis om veckor numera alltid gör, rusat iväg.
Medan trädgården vilar, i vad jag hoppas är sin skönhetssömn, passar jag på att försöka förkovra mig i fotograferandets ädla konst.
Det betyder, att medan jag testar och experimenterar, så blir fotona allt sämre.
Nåja, jag hoppas, att det i slutändan ska bli annorledes.
Veckan vigdes i alla fall åt panoreringsövningar, där jag försökte fånga den lilla svarta med lång slutartid för att få rörelseoskärpa i bakgrunden.
Nog blev det oskärpa alltid!
Hunden liknade ömsom en loppa, ett får, en känguru och ömsom ett vildsvin (eller träskmonster..).
Jag skrattade för mig själv när jag tittade på bilderna och tänkte på hur förorättad jag blev den gången en av våra grannar berättade, att han sett vildsvin alldeles utanför byn men först trott, att det var våra hundar!
"Skulle våra eleganta skönheter likna vildsvin?"
Grrrr!
Några av bilderna blev i alla fall ganska fina, tycker jag, även om både skärpa och fart saknas.
Nåväl, efter lite träning fick jag till skärpan där jag ville ha den - men så mycket rörelse blev det väl inte i bilden. Tycker nog, att mina gamla bilder var mer fartiga.
Hursomhelst blev det söndag.
Hunden behövde komma ut, maken behövde träna sitt skadade ben och jag behövde träna panorering. Vi åkte en bit bort i skogen.
Med kameran på magen, inställd på för panorering lämpligt vis, gav vi oss iväg.
Jag smög och scannade över landskapet men bortsett från korparna syntes inte ett djur.
Då skruvade jag ner slutartiden ytterligare och försökte fånga makens fötter.
Han gick vidare och jag småsprang efter, kollande på resultatet och justerande kamerainställningen i farten.
Då kom de!
Vildsvinen.
De, som finns där men som man sällan ser.
Mitt framför näsan passerade nu en hel flock i gåsrad.
Jag fick snabbt upp kameran.
Jag insåg förstås, att jag borde ha haft helt andra kamerainställningar
men tog mig inte tid att ändra något och i upphetsningen lyckades jag varken panorera eller hålla kameran still på den långa tiden.
Och bilderna blev därefter.
Inte helt olika några av fotona av hunden.....
Attans!
Först blev jag bara sur för att jag försuttit tillfället.
Sedan tänkte jag, att om jag bara hade tränat mer ......
Flocken försvann och vi fortsatte vår promenad.
Korparna kraxade och några glador kretsade över våra huvuden.
Gladorna skulle åt samma håll som vi och jag trodde mig veta vart de var på väg.
Till ett litet "ställe", där god mat brukar serveras.
Vi närmade oss deras mål och gladorna började cirkla över huset på andra sidan björkdungen
och jag undrade om, där inne bakom en nerdragen rullgardin, husets fru satt beredd med sin kamera.
Gladorna dröjde sig kvar medan jag sprang efter maken och hunden, som redan var en bit bort, när nästa skogsinnevånare dök upp.
Det var några rådjur som passerade, stannade och tittade på oss och fortsatte på väg till sin matplats.
För en kort stund befarade jag, att dessa kanske snart skulle möta sitt öde.
Bli till mat till någon annan. Till goda stekar och grytor.
Och kanske till lite extra gott till rovfåglarna borta på "stället" vi just passerat...
"Stället" jag syftar på, är Skogsevas revir och även om hon inte satt i fönstret just då, så sitter hon där kanske nu...
