Jag har sedan länge drömt om, att få se sälar i det fria.
Nu hade jag bestämt mig för att det skulle ske.
Dvs. jag skulle i alla fall försöka.
För även om jag visste, att det finns en stabil sälstam inte många mil hemifrån var jag alls inte säker på om man faktiskt skulle kunna hitta dem.
Maken och jag åkte till havet.
Det var en underbar vinterdag och vi följde stranden åt det håll vi trodde skulle vara närmsta vägen till stället, där vi förväntade oss att kunna se sälar.
Det visade sig snabbt, att maken överskattat sin förmåga att promenera och han återvände till bilen.
Jag fortsatte på egen hand.
Området var rikt på sjöfågel och havet glittrade i solskenet.
Då visade det sig, att vattenståndet gjorde det omöjligt att ta sig över där vi tänkt till området där sälarna troligen fanns.
Men jag njöt av naturens skådespel.
Solen, havet och alla fåglarna.
Solen sjönk snabbt i havet och färgade det eldigt rött.
När solen redan gått ner, återvände jag till bilen och maken men envis som jag är, lät jag mig inte nöjas med att ha varit så nära mitt mål, så några dagar senare beslöt jag mig för att göra ett nytt försök. Skogseva var inte svår att övertala att följa med.
(
Läs hennes beskrivning av dagen här.)
Nu valde i vi den andra, längre men säkrare vägen ut till yttersta udden, där vi förväntade oss att hitta sälarna.
Men det fanns mycket att fotografera på vägen.
Jag experimenterade med olika kamerainställningar.
En flock fåglar lyfte långt, långt borta men jag kunde inte hålla tillbaka min lust att försöka fånga fåglarna på bild.
Naturligtvis alldeles för långt borta. Fåglarna blev små svarta prickar.
Men när jag kom hem och zoomade in dem tyckte jag, att även om de inte är skarpa, så ger bilden ändå en nästan målerisk känsla av hur det var.
Vi fortsatte vår vandring och jag fortsatte att rikta kameran mot allt som rörde sig.
En ejderhane låg vid vattenbrynet men makade sig ner i vattnet när vi närmade oss.
Ett svansträck passerade.
Ett gåssträck gjorde sammaledes.
Båda eg. för långt borta men jag är glad, att numera alls lyckas fånga flygande fåglar.
När en svan väl passerade på bra fotoavstånd missade jag förstås tillfället att få skärpa på den...
Jo, knappt halvvägs till målet för vår vandring dök de upp.
Sälarna.
Långt ut, förstås, höll de koll på våra förehavanden och vi beslöt oss för att inta vår medhavda fika och hoppas, att sälarna skulle stanna kvar och kanske rentav närma sig stranden.
Men sälarna höll sig där de var.
Förvann i havet för att en stund senare dyka upp för ett ögonblick.
Oftast alldeles för kort stund för att hinna släppa muggen,
som till slut hamnade i sanden tillsammans med ostmackan.
Några bilder blev det i alla fall.
Tiden gick snabbt och vi vände tillbaka.
Passerade ejdrarna vi sett på väg ut.
Hanen vid vattenbrynet och en bit därifrån en hona, som nu tycktes ta sitt kvällsbad
och som förstås blev fotograferad.
När vi närmade oss fastlandet
flög en svan flög in för landning på det frusna vattnet bredvis oss.
Med landningsställen utfällda gled den ner på isen
och fortsatte gliiida...
tills den slutligen hamnade i öppet vatten.
En bit därifrån smågnabbades två andra ungsvanar.
Den ene tryckte ner sin kompis (sitt syskon?) på isen.
Sedan rörde han (?) sig upprest och med utbredda vingar runt den kuvade, som visade alla tecken på underkastelse.
Efter denna maktdemonstration, som varade några minuter, började båda putsa sig.
Solen sänkte sig bakom över sanddynerna och vi lämnade svanarna, sälarna och havet bakom oss.
