Blommor och bin.

Dagen var vikt för fortsättning av vårstädningen. Egentligen har jag inte så brått med den utan brukar vänta ganska länge. Om jag är för snabb, är det inte bara risk vid frost utan framför allt är risken, att fåglarna nyper av alla nya skott. Så därför lät jag mig utan dåligt samvete frestas, att ta kameran för att fotografera krokusen, som växer under den äkta kastanjen i rondellen på vår grusplan.

Jag tycker, att krokus markerar en övergång från tidig vår till en mer stabil vår och när jag passerade dem, lyste de som små lampskärmar i solen. Eftersom jag inte visste hur vädret ska bli framöver, ville jag inte riskera att missa att fotografera blomningen.

Blommorna är i olika nyanser av violett från ljusa med lite mörkare ådring till mörkt lila. Från början fanns också gula blommor men de har jag successivt plockat bort. Jag är ju, som bekant, ingen vän av kombinationen gult och lila (lika lite som andra klatschigheter) utan föredrar mjuka övergångar i samma färgskala. Någon kanske tycker, att jag är en riktig dysterkvist men jag uppskattar kontraster också. Om färgerna stämmer. Lite svarta blomster kan ju t.ex. liva upp en gulvit rabatt om det är gjort rätt. Och det oväntade kan vara en stor tillgång. Jag kan också uppskatta färgstarka rabatter hos andra men det är inget jag eftersträvar att ha här hemma. När det gäller krokus, har jag på senare tid sett alldeles ljuvliga blekgula varianter, som nog kan få flytta in så småningom.

 På lämpligt ställe.

Men de gula, som växte här var av den kraftfullt gula kulör, som jag definitivt inte inte uppskattade i sammanhanget, så till en början flyttade jag alla gula krokusar till en rabatt där jag planterat Silverarv, Cerastium tomentosum. Det blommade med små vita blommor samtidigt med krokusen och tillsammans med det silvriga bladverket så blev det en fin kombination. Tyvärr gick silverarven ut, eftersom det var för skuggigt men en del av de gula krokusarna finns kvar. Men här på gården vill jag ha det precis som det är. Gärna fler förstås och gärna nya varianter av de som redan finns.

Nu var det bara så, att när jag satt mig ner och började fotografera, så dök det upp en humla ur blomman jag siktat in mig på.

Krokus, humlor och bin hör definitivt ihop. Kanske är det en del av fascinationen. Det där med blommor och bin. Kombinationen av det stilla surrandet av bin och humlor och de ljuvliga färgerna. Och nog surrade det alltid. När jag låg på magen, kändes det som om jag befann mig inne i en bikupa. Och de fanns precis överallt. Ofta flera i samma blomma. Jag kunde inte ta en bild utan att det kom ett bi i vägen.

Så småningom fick jag till några foton men åtskilliga gånger flög det upp ett bi eller en humla när jag tryckte av. Så det blev en hel del bi- och humlebilder. Eftersom jag dessutom tycker, att det är så roligt att fotografera djuren, så la jag också lite möda på det.
Men som sagt, de hör ju ihop:
Blommor och bin.

Håll till godo av ett ”litet” urval av dagens bi(ld)skörd:

Ibland blir det klatschigt ändå……

och ibland är det mer skuggspel.


På bloggen VARDAGSLIV OM EN TRÄDGÅRD (och lite annat) kan du se en annan humleverklighet.....

Före - efter. Och sedan...?

Parkslide: Miljöskapande tillgång eller fasansfullt ogräs. Eller både – och?

Vi är inga traditionalister. Det närmsta vi kom till påskpynt var väl kungsängsliljorna i en korg tillsammans med övervintrad murgröna. 
Men ett håller vi på: Påsken är vår stora Trädgårdsarbetshelg!
I år skulle vi bl.a. gripa oss an ett av vårens första och stora städprojekt.: Att slå parkslidet.

Den, som tidigare följt våra trädgårdsäventyr vet redan, att vi har ett stort bestånd av Jätteparkslide, Polygonum sachalinense (syn. Fallopia sachalinensis eller Reynotria sachalinensis). Det fanns i trädgården när vi flyttade in men hela tiden diskuterar vi hur vi ska hantera det. På samma gång som det är en av trädgårdens sevärdheter och ger en exotisk frodighet och djungelkänsla, utgör det ett hot mot en del av trädgården.

Parkslidet är en perenn, vilket man har svårt att tänka sig när man ser det. Det växer upp på våren och bildar sedan en grön vägg av närmast tropisk karaktär under sommaren. Det blir drygt 4 meter högt och på sensommaren blommar det med stora vita vippor.                                                                                  (Bild från 2009)
Det hade varit en mycket attraktiv växt om det inte varit för att det riskerar att breda ut sig utan dess like. 

För att ta det från dess vegetationsstart på våren:
Varje vår slår vi de gamla stjälkarna, som är som 4 meter långa bambukäppar. Dessa eldar vi numera upp. Tidigare körde vi dem i kompostkvarn, vilket både var ett jättejobb, eftersom de är stenhårda och dessutom blev fliset ganska svåranvänt.. Kvarliggande "stjälkar" bryts ner med svårighet (läs: tar årtskilliga år)
  
 Så fort värmen kommer, syns de nya knopparna i jordytan och med värme och fukt skjuter de upp som monsterväxter. Under gynnsamma omständigheter kan det i maj växa flera decimeter om dagen och blir till slut drygt 4 meter.    När frosten kommer vissnar de stora bladen och stjälkarna/käpparna får stå kvar under vintern som skydd åt djuren.När våren kommer är vår första stora uppgift att slå undan dem. Nu var det dags igen och efter färdigt värv blev det så här tomt. Och stort! Och öppet!


  Lusthuset på ön syns helt tydligt och på samma sätt blir det avskilda läget på ön inte längre avskilt.
Så om vi bestämmer oss för att ta bort Parkslidet, vad ska vi plantera där istället?  Dessutom är vi tveksamma till om vi kan bli av med det det överhuvudtaget. Och det kommer nog att ta några år innan vi kan plantera något annat på dess plats.
  
Det är svårt att tänka sig, att det kommer att se ut så här om bara 2 månader....                                                                                                                     (Bild från 2009) 
                                                                                                                  (Bild från 2009) .
 
                                                                                                    ( 

Trevlig helg!

Nu har de första "julrosorna" slagit ut i trädgården. Eller ska vi kalla dem Påskklockor? För de blommar ju till påsk och inte till jul.
Den vanliga vita julrosen, Helleborus niger, som faktiskt blommar till jul, vill inte alls i min trädgård. Vet ej varför. De tynar bort. De, liksom många andra som jag planterat ut under åren. Jag gissar, att det är för torrt. Helleborus foetidus tycks trivas och frösår sig men den klarar mer torka än de andra.
Nåväl, ett  fåtal av de andra har överlevt och blommar. Bl.a. de ovan avbildade. Vill minnas, att det är Helleborus argutifolius men jag är osäker. Hur som helst tycker jag faktiskt inte, att den är någon sensation i trädgården. Frisk färg så här års men för att se blommorna måste man ligga på magen och kika. Ovanifrån ser de ut så här:

Föga upphetsande eller hur? Om de vuxit i stora drivor där jag velat, hade de kanske glatt mig mer men just nu vill jag nog hellre njuta lite till av snödroppar och snöklockor,

som spridit sig lite varstans i trädgården.

Liksom alla andra vita blommor lyser de upp i skymningen.




Med detta önskar jag er alla en riktigt skön och trevlig helg!

Årets första...

Vaknade imorse av ett välbekant ”bankande” ljud.
Välbekant därför att det återkommer varje vår. Första året på Prästgården tog det några dagar innan vi lokaliserat och identifierat det. Ljudet kommer från vinden och orsakas av starar, som på något sätt lyckas ta sig in men sedan inte hittar ut igen. Medan de letar efter utgångar flyger de mot bl.a. glasrutan i vindsdörren i förtvivlade försök att komma ut. I morse somnade jag om. Stararna har ju inte kommit än.
Vid frukostbordet hördes ett ordentligt skramlande från vindstrappan. Jag for upp och öppnade dörren. Vid mina fötter låg en tom plåtburk, som någon vält och knuffat ner för trappan. Jag gick upp på vinden och mycket riktigt, där satt en förskrämd stare tryckt mot fönsterrutan. Årets första. Det lär bli många fler. Jag öppnade och släppte ut den och ljum vårluft strömmade in.

Jag kom snabbt i kläderna och gick ut.
Ute sjöng koltrastarna, ivrigt understödda av småfåglarna. Högt uppe drillade lärkorna och ett transträck passerade trumpeterande. De nyanlända stararna bidrog till kören med sitt knackande läte, som emellanåt övergick till några små fina försök till visslande melodislingor.

Jag tog min kaffekopp och satte mig. Första fikan ute. Utan vare sig filt eller kudde. (När jag kom in igen visade termometern 15 grader i skuggan.) När jag satt mig, hörde jag nästa ljudsensation. Ett intensivt surrande från den närmsta snödroppsruggen. Jag bockade mig ner och hamnade i en svärm av bin. Årets första.

Innan jag avslutade fikan fick jag också besök av årets första fluga, som faktiskt fick sitta kvar ett ögonblick och lapa i sig lite sötma från marmeladburken medan jag fotograferade den innan jag schasade bort den.

(Hade jag sett närbilden hade jag nog omgående viftat bort den.)

Överallt surrade det av baktunga, flitiga bin. Själv var jag allt annat än flitig.

Detta fick bli en riktigt slapp ”njutardag”. Årets första.

Och på dagens inspektionsrunda hade flera gamla växtbekanta sträckt på sig och jag såg bl.a. årets första….

Men det får bli ett annat inlägg.

Blåsippsblues

            

Än är det vinter kvar, säger mor……Nja, det sa jag för en vecka sedan när snön ännu låg vit över hela trädgården. Men det gick snabbt. Snön försvann fort och vi klarade oss dessutom från den befarade översvämningen. Lugnt och stilla decimerades snömassorna.

Plötsligt blev det bråttom. Träd skulle fällas. Buskar skulle beskäras. Framför allt skulle några förvuxna korneller bredvid dammen reduceras kraftigt. Vi hade tänkt kunna stå på isen och såga. Men innan vi hann ut hade isen börjat smälta. Slänten ner mot dammen hade bytt sitt vintervita täcke mot en vit slöja av snödroppar (som man förstås inte får trampa på hur som helst…)

Så det blev till att balansera och såga bort det värsta. Sedan återstod det tråkiga jobbet att släpa bort klippet till släpet för vidare transport till tippen. Medan jag sprang fram och tillbaka tyckte jag mig se något ljusblått i ögonvrån. Blåsippor? Inte möjligt. Men när jag var färdigsprungen gick jag bort och kontrollerade. Jomenvisst var det de första blåsipporna som slagit ut. In efter kameran för att avbilda de rara.

                                 

På kvällen skulle fotona beundras. Men till min förvåning fanns inga blåsippor på minneskortet!

Till slut hittade jag filerna men med felmeddelandet om att de inte kunde öppnas p.g.a. fel i JPEG-koden! Jag googlade och fann till min förskräckelse, att det var många som drabbats av detta och såvitt jag kunde se fanns ingen räddning för de förlorade filerna. För min del var det ju bara att knata ut och ta nya bilder dagen därpå. Sipporna fanns ju kvar. Men tänk om jag fotograferat något som varit oersättligt. Någon berättade på ett forum, att han/hon blivit av med 700 bilder! Nu har jag tagit nya bilder på den ljuvligt ljusblå sippan och hoppas innerligt, att det var en engångsföreteelse. De nya fotona blev förstås inte aaaalls så bra som jag tyckte mig ha sett, att de första var……..

Min blåsippa tillhör arten ungersk blåsippa, Hepatica transsylvanica. Den liknar vår vilda blåsippa, Hepatica nobilis, men är större i allt och blommar några veckor tidigare. Den är lättodlad och trivs också på styvare lerjordar. Växer liksom vår inhemska sippa både i sol och skugga.

Men det är inte bara blåsipporna som lyser upp. Snödropparna har nu slagit ut ordentligt och det lyser vitt lite varstans. Både de enkla och de fyllda.

                              

Också snöklockorna (klosterliljorna) börjar slå ut. Tyvärr blir nog inte deras blomning lika rik i år som den varit tidigare år. Torra somrar brukar resultera i sämre blomning och det ser lite glest ut men än kan det dyka upp fler.

Allt går ju i raketfart just nu, vilket är lite synd. Jag skulle vilja njuta lite mer av den här perioden, som jag tycker är en av de vackraste i trädgården. (Sagt med skygglapparna riktade mot det som är fint, för mycket är mest bara skräpigt, ostädat och alldeles förfärligt fult när inte häckar och grönska döljer bakgrunden.)

Prövning

Nej, läckerbiten på bilden utgör ingen Prövning i meningen att den är någon påfrestning. Möjligen en Frestelse. Rubriken syftar på, att jag testar Bildstorlek efter ett tips från Mie.

Stort Tack! Det fungerade. Men för att få bilderna så stora som jag vill måste jag göra om layouten också. Får pröva mer senare.

Bilden förställer förresten av trädgårdens fyllda snödroppar, sedd underifrån.

Väl värd att pröva. Lika lättodlad som den vanliga enkla. Om man bor i södra eller mellersta Sverige vill säga......

Evas tårar

För drygt en vecka sedan gick jag ut i trädgården med kameran för att leta vårtecken och för att dokumentera vårens framsteg.
Det blev en dyster vandring. Kylan hade återkommit efter några milda dagar och några mer vårtecken stod inte att finna. Däremot stod det klart, att vintern och inte minst våren krävt sina offer.
Överallt syntes knäckta grenar, avbitna och uppkrafsade perenner, sönderfrusna krukor, sammanfallande spaljékonstruktioner och mullvadshögar (för det är väl mullvadar och inte vattensork?). De flesta av de plantor jag köpte under förra året och som skulle utgöra basen i mina nygamla rabatter (och som inte hann komma i jorden) torde inte ha klarat sig. Jag blev arg och ledsen. Arg på mig själv för att jag inte varit bättre förberedd och ledsen över förlusten. Jag skrev ett blogginlägg ”Våroffer”, som jag lika snabbt censurerade. Vem skulle vilja läsa ett så dystert dokument? Jag räds inte motgångar varken i livet eller i trädgården. Det hör till. Framför allt hör det trädgårdslivet till. Men motgångar bör liksom det mesta annat intas med måtta.
Jag kände mig i alla fall synnerligen modfälld och lät mig dras med i en virvel av vanmakt och förtvivlan och jag grät i min ensamhet. Det här var inte vad jag önskat inför min omstart i trädgården.


I veckan vågade jag mig ut på nytt. Snön börjar dra sig tillbaka och på flera håll syntes de. Snödropparna. I stora sjok stod de plötsligt där, ännu inte helt utslagna. På andra lite mer gynnsamma ställen fanns några mindre grupper, som slagit ut.



Jag tror inte, att det finns någon annan blomma i trädgården som gör mig lika glad. På samma sätt som tulpanen tidigt ger löfte om den vår som komma skall, så bekräftar snödroppen, att våren är på väg.



Ingen annan blomma är lika oemotståndligt vacker. Lika vit, ren och stolt.


Ingen annan blomma är så efterlängtad. Ingen lika envist uppkäftig och stark.
Ingen annan doftar så gott som den första snödroppen.
Ingen annan får mig, att lägga mig på magen i snömoset för att beundra den och sniffa på dess fina doft.


När man nerifrån kikar in i den enskilda blomman verkar den nästan skirt papperstunn och ömtålig.

Medan de uppifrån tycks tunga med stjälkarna bastant i den kalla jorden. Tappra och motståndskraftiga. Med kron(kalk)blad som av vaxad väv som tycks tåla allt. (I själva verket är kalbladen fyllda av luft, som isolerar och ger blommorna en högre "inomhustemperatur" och som också ger dem dess rena vita färg.) Robusta soldater i en vårens egna armé.
Hoppingivande. Smittsamt uthålliga och tålmodiga mot kyla och bakslag.
Vita. Rena. Obesudlade. Starka.




Rubriken för dagens inlägg syftar på en av de legender som finns om snödroppen:
Det berättas, att när Adam och Eva fördrevs ur paradiset stod Eva i snön och kylan utanför porten och grät. Där hennes tårar föll på snön växte det upp vita snödroppar. När Eva såg dem fick hon livsglädjen tillbaka!



Det finns olika versioner av legenden. I en tycker Gud ändå synd om dem och skickar ner snödropparna till dem som ett löfte och ett hopp i den mörka kalla värld där de nu ska gå ut och arbeta i sitt anletes svett. Enligt en annan är det en ängel, som omvandlar de fallande snöflingorna till blommor som tröst och som ett löfte om vår.


Och själv är jag faktiskt kvar i mitt paradis. Men jag låter snödroppen vara min förebild. En förebild för det jag skulle vilja vara, starkryggad och uthållig och inte som den svaga, lite borttynande planta, som viker sig för minsta vindpust, som jag emellanåt känner mig som.
Och medan jag andäktigt njuter av den fina doften insuper jag legendens symbol för hoppet. Det aldrig sinande hoppet.