Rosen....

Det finns inte så många eller välmående rosor i vär trädgård. Dock finns det en, som vi själva tyckt vara en sensation:
Rosen med stort R.

För att ta det från  början:
När vi flyttade hit, fanns ett stort, gammalt, omkullfallet körsbärsträd.

Trädet levde bitvis fortfarande men var döende. När det inte fanns mer liv i det återstod förstås bara, att såga ner det. Eller?


                                                                                                         (Foto från 1993.)
Nej, absolut inte. Trädets grenar bjöd på en enastående skulptural skönhet. Inte kunde man såga ner det.
Vi lät det vara. Men vad skulle vi göra? Vi planterade murgröna på marken och placerade en bänk framför den gröna grotta, som bildades under grenarna och njöt av dess skönhet. Kanske skulle vi plantera in något som kunde klättra i grenarna och ge liv åt grenverket?

Vid en resa till England såg vi på Kiftsgate Rosen med samma namn. En fröplanta av  Rosa Filipes, som uppmärksammats och tillåtits växa upp i ett gammal träd.. Jaaaaa! Det skulle vi kunna plantera i vårt körsbärsskrov. Vi smugglade hem en planta. Läste, att den inte skulle vara härdig i Sverige men hittade samtidigt Rosa Helenae, som i mycket tycktes ha samma goda kraftigväxande egenskaper. En planta inköptes och planterades någon meter från 'Kiftsgate'.

Men båda överlevde våra vintrar och båda växte. Mer än vi någonsin trott, att en ros (eller två) skulle kunna växa i Sverige. Och efter några år hade vi en ros (två), som överträffade allt vi sett. Den växer med skott som blir 4-5 meter på en säsong och blev snabbt stor som ett hus. Bortåt 10 meter hög och täckande en yta på närmare 100 kvadratmeter påminde den mest om en lavin.

Eller som ett stort vitt väldoftande moln.

Svårfotograferad och omöjlig, att göra rättvisa på foto, eftersom man inte kan få med hela rosen på en bild.
Översållad med klasar med 100-tals blommor gladde och gläder den oss och vi ansåg, att denna ros nog var det mest spektatulära i vår trädgård. Och framåt sensommaren blir den full av klasar med små nypon.....

                                                                (Dessa nypon fanns på en av fröplantorna i ett närbeläget päronträd.)

Så småningom 'satte sig' körsbärsträdet, som inte längre lunde stå emot rosens tyngd. Men Rosen fortsätter att frodas. Inte längre så hög men nu har den nått fram till häggarna....Vad vi ska göra när det nu ruttna och nertyngda körsbärsträdet helt ger vika vet vi inte.

'Rosen' består alltså (ursprungligen) av två rosor R Helenae numera 'Hybrida' och Rosa Filipes 'Kiftsgate'.



Vid närmre inspektion ser man, att det är två sorters rosor men på avstånd ser man ingen skillnad.
Ovan är båda på samma bild.

Möjligen består idag rosbuskaget också av fröplantor.
För den (de) ger årligen upphov till ett stort antal fröplantor i en stor del av trädgården. Ibland ser vi inte dem förrän de blivit så stora, att de börjat blomma men oftast har vi rivit bort dem.

Men en planta hann växa sig rejält stor innan vi insåg, att det var en fröplanta av dessa. Den är nu nästan 10 meter hög och har helt lagt ett gammalt päronträd under sig.

När vi tittar närmre ser vi, att också denna planta består av flera med både enkla och mer eller mindre fyllda blommor.....

Alldeles i närheten dök ifjor en ny planta upp. I år blommar den med ljuvliga fyllda blommor i stora klasar.

 Självklart får den vara kvar. Vi får väl bygga en ställning till den..... Stor som ett hus.

Trädgårdsvandring del 2.

Här kommer fortsättningen på den promenad ni tagit del av tidigare....

Test

OK. Det var ju inte så svårt, att lägga ut en filmsekvens. Rent tekniskt.
Men det krävs nog en massa träning innan resultatet blir tillfredsställande.
Efter moget övervägande får ni i alla fall ta del av den första delen av Trädgårdsvandringen...

Mycket

Det är mycket nu!

Mycket varmt.

Mycket torrt.

Mycket att göra.

Mycket som blommar.

Och det är MYCKET vackert!

Många meter häck återstår att klippa.
Många 'börar' klipp ska köras undan. Många meter blir till kilometer och mil.
Många krukor ska vattnas. Många kannor ska bäras fram och tillbaka.
Många foton är tagna.
Många utkast till inlägg finns i mitt huvud.
Men tid och ork räcker inte till för att fullfölja.
Ja, jag är ordentligt trött men när jag tar en av mina många promenadpauser är det just nu så vackert, att både hetta och trötthet är som bortblåsta.
Och detta skulle jag förstås vilja förmedla till er.

Plötsligt kom jag på, att den lilla kompaktkameran har en filmfunktion och jag fick för mig att testa.
Alldeles nytt för mig blev naturligtvis resultatet därefter och det är bara att konstatera, att detta behärskar jag inte alls. Trots det är det kanske så, att helhetsbilden och ljudet kan ge en extra dimension....
Ett sätt att göra det lätt för mig. Trodde jag.




Jag tänkte lägga ut några snuttar från den promenad jag tidigare beskrivit, för att höra om ni tyckte, att det var värt utrymmet. Men jag lyckades inte ens överföra dem och har inte tid att sätta mig in i hur man gör.
Via You Tube? Någon som har en enkel instruktion?

Fler foton och texter kommer senare.

Dammrummet Del1

Om man kommer från huset och går rakt över den runda gräsmattan genom häcköppningen, ser man framför sig en ny häcköppning. Om man passerar den lilla 'Blomstergatan' och går genom den trånga öppningen hamnar man i ett litet rum.Ett litet rum, som i sin struktur är en liten kopia av det stora rummet med den runda gräsmattan. Båda är omgivna av höga raka häckar av avenbok.
Båda är (i stort sett) kvadratiska. Båda har en dominerande cirkelformation i centrum, som är omgiven av stenlagda gångar.
Båda har en liten stenlagd stump i alla fyra väderstrecken.
Men medan det stora rummets cirkel domineras av en gräsmatta, utgörs det lilla rummets dito av en gjuten damm.
Medan öppningarna i det stora rummets häckar utgörs av valv, är de två öppningarna till detta lilla hemliga rum torn.
Medan det stora rummet har en öppning mot den axel eller siktlinje (vista), som har sitt slut i detta rum, har det lilla rummet ytterligare en öppning vinkelrät mot gången från huset, som också bildar en siktlinje. 
Om man sitter på verandan, kan man se rakt in i centrum på detta rum och kanske skönja fontänen där borta. Detta är slutpunkten på den axeln.   

(Fast egentligen är den absoluta slutpunkten/fokalpunkten en mossbelupen vattenho intill häcken, som bryter synlinjen.)

Vinlkelrät mot denna axel finns alltså en annan linje. I dess ena ände i dammrummet finns en låg stenbänk av samma typ, som finns på många andra ställen i den formella delen av trädgården.

                                                      Foto från maj 2009.
 Om man stitter på bänken, kan man se över en annan gräsmatta bort mot det dammparti jag så ofta visat bilder från, över den stora dammen till Ön och Lusthuset där. Ovanför bänken i Dammrummet finns dessutom en liten cirkelformad klippt öppning i häcken, så att man kan se rakt igenom trädgården också från det ytterrum, som vi just håller på att renovera.                             Foto från maj 2009. Eller rättare sagt: man borde kunna se detta men för tillfället har en pil och några häggplantor vuxit sig alltför stora och hindrar siktlinjen på sommaren. Vi skogade ganska ordentligt i våras men inte tillräckligt. Men tanken är alltså, att man ska kunna sitta i Lusthuset och se samma stråle från fontänen.(Om du klickar på majbilden kan du ana Lusthuset i fonden.)  Det var redan från början självklart, att rummet skulle planteras med växter i vitt. Det skulle bli ett riktigt månskensrum, där månen skulle spegla sig i dammytan och de vita växterna lysa upp i mörkret, medan ugglorna skulle sväva över rummet. Och detta skulle man kunna ANA inifån huset.

Men bortsett från vattenspegeln och någon liten del av växtligheten, som kan anas från huset, är detta ett  slutet rum. När man sitter på bänken syns man inte från huset och blicken är riktad mot den inre delen av trädgården. Om man nu inte bara sitter i egna tankar eller njuter av vattnets rörelse och ljusets refktioner och speglingar. Eller försöker hålla lite koll på det hemliga livet nere i vattnet.  

Detta gör, att rummet både är slutet och hemligt. Och det betyder, att man har 2 flyktvägar. Om det bara funnits en öppning, hade den nuvarande siktlinjen varit en omöjlighet om man inte ville titta tillbaka mot huset, vilket totalt tillintetgjort känslan av avskildhet. Då hade man ju också setts från huset! Dessutom skulle det kännas som en återvägsgränd. Att man skulle kunna riskera, att bli fast därinne...

Men i min hemliga trädgård vill jag kunna sitta ostörd. Utom synhåll. Och OM någon närmar sig, kan jag omärkligt smyga undan via den andra öppningen, vilket är viktigt för mig. Att kunna smyga undan.
 Men det möjliggör förstås också en rolig kurragömmalek. För det är nästan omöjligt att hitta någon, som inte vill bli hittad i trädgården. Den är inte en labyrint men ibland tänker jag på labyrintträdgårdar när jag rör mig i trädgården.  
Behöver jag säga, att besökare fascineras av häckarna och rummen? Inte bara ur estetisk synpunkt utan just för den känsla av mystik och spänning, som rummen, väggarna och öppningarna besitter.

Försmak

Jag är ledsen mina vänner men tiden räcker inte riktigt till just nu för att göra de inlägg jag skulle vilja.

Typiskt nu när det finns massor att skriva om och att fotografera.

Men jag har tagit en hel del foton och så fort jag bara hinner ska ni få se mer bl.a. av det rum man kommer in i om man lyckas forcera kirskålen och daggkåpan från förra inlägget.

Det är trädgårdens minsta rum men ett rum med mycket känsla och själv har jag suttit där i skuggan på en liten stenbänk och njutit mellan arbetspassen denna varma dag...

Om en Trädgårdsvandring.

Låt mig börja med att berätta hur glad jag blir över era besök och inte minst över era uppskattande kommentarer. Jag skulle naturligtvis kunna skriva en tjock bok om min älskade trädgård och mina tankar kring den och måste anstränga mig vid varje inlägg för att begränsa mig. Men era vänliga kommentarer får mig att tro, att det verkligen finns ett intresse inte bara av att se på mina lätt förljugna foton från trädgården utan också av att läsa om den.

Det är ju så, att varje bild jag väljer ut ger mig idéer om flera olika tänkbara vinklingar och inlägg, vilket påminner mig om hur det är i trädgården. Det finns olika vägar att förflytta sig på och beroende på vilken väg man väljer få man olika intryck och associationer och olika bilder och berättelser kan målas upp.

Man kan också ha olika 'Glasögon' på när man tittar på både vår och andras trädgårdar. När jag visar trädgården har jag flera uppsättningar glasögon, som jag mer än gärna lånar ut.

Det ena paret utgår från hur trädgården såg ut när vi köpte den.
Vad vi har gjort och hur vi tänkte. Idéer och praktiskt genomförande. Problem och lösningar.
Ett annat par visar trädgården genom mina drömmarglas. Hur jag vill att trädgården ska se ut och upplevas. Hur jag vill utveckla trädgården för att få den att se ut som jag vill.

Men man kan naturligtvis också bara strosa runt och uppleva trädgården precis som den är...
Njuta av de olika rummen, häckarna, kombinationerna av växter och ljuset eller rynka på näsan över växtval och ogräs, allt beroende på vem man är och vad man själv har för ideal och förutfattade meningar.

Själv brukar jag beskriva min trädgård som ett Galleri. Jag har skapat ett antal bilder och när man förflyttar sig i trädgården möts man av dessa bilder precis som i ett Galleri och det är upp till var och en att uppleva bilderna i det på sitt eget sätt.

Allt detta tänkte jag på när jag inför förra inlägget plockade fram den gamla liftbilden från 1988.
Och jag tänkte på hur man upplevde 'Trädgården' då.

En trädgårdsvandring på den tiden innebar, att man gick ut på 'Gräset' framför huset.
 Såg öppningen i häcken och gick dit.
Gick genom. Tittade höger. Tittade vänster.
 Det var det! Sedan vände man och gick in igen. Denna lilla promenad tog endast några få minuter i anspråk och den behövde heller inte upprepas, eftersom scenariot inte förändrades nämnvärt under säsongen.

Jag kan lova, att en trädgårdsvandring idag tar betydligt längre tid. Alldeles väldigt mycket längre tid.
Och man gör gärna om den. Åtminstone jag. Om och om igen. Och varje dag har det hänt något nytt.

Nu ska ni få följa med på en liten kort promenad till samma öppning:

 

Vi står precis framför huset och den ljuvliga verandan. Det är sen eftermiddag och solen står lågt.
Framför oss ser vi ljuset genom en öppning i den höga häcken. Vi går över den runda gräsmattan mot det lockande ljuset och det, som skymtar där framme....

En ny öppning!

Vad månde finnas där bakom?

Men Oj!

Vad i hela fridens namn är det hon har i rabatten?

Svar på fråga 1:

Det får ni se i ett annat inlägg.

Svar på fråga 2:

Jo, det är Kirskål.

Den förhatliga.

Men sköna.

Och om detta vore en fysisk vandring, hade vi här gjort ett stopp för förklaring och förtydligande.

Men nej, kirsen är inte tänkt att bli permanent. Den hade infilterat 'rabatten' och skulle grävas upp i år men eftersom jag redan påbörjat flera gräv- och renoveringsprojekt kändes det övermäktigt att gapa över ännu ett.

Alltså fick kirsen stå kvar och också blomma och förhoppningsvis kommer denna lilla Blomstergata att renoveras nästa år i stället. Blommorna kommer att klippas av innan de sätter frö och provisoriskt ersättas av en alldeles ny liten favorit: Orlaya grandiflora. Om henne kommer också ett eget inlägg.